När ett hus öppnar ögonen

Nu känns det så bra. Vi har tvättat fönster (ja- inte alla än, de är ju miljoner men de viktigaste ) Jag har hängt upp lite gardiner i köket, i Misans trappa (hembiträdets trappuppgång – mer om den senare) och i ett av vindsrummen.

Det här huset vaknar sakta ur sin dvala. Efter två års ensamhet vaknar väggarna till liv, ögonen öppnas och det känns som att husets själ vaknar och tar emot oss med öppna armar. Jag vet inte vad det är, och hur jag ska beskriva det men steg för steg dras en ridå undan. Dammet skakas av och fram stiger någon som sovit en törnrosasömn. Någon som tills nu bara varit ett tomt skal.  Sakta försvinner den unkna vinterlukten och ersätts av liv, av oss och av en känsla av att födas på nytt.  De här underbara vårdagarna bara framhäver känslan.

 

RUUSUSEN UNESTA
Nyt tuntuu hyvältä. Pestiin ikkunoita ( noh ei ihan kaikkia, niitähän on miljoona) Väsäsin keittiöön verhot ja niin myös Misanin portaikkoon ( kotiapulaisen omat vinttiportaat mutta niistä lisää myöhemmin) sekä yhteen vinttikamariin.

Tämä talo herää pikkuhiljaa talviunestaan. Kahden vuoden yksinolon jälkeen seinät heräävät, silmät aukeavat ja tuntuu siltä että talon sielu herää ja tervehtii meitä avoimin sylin. En tiedä mitä tässä tapahtuu, enkä osaa selittää mutta askel askeleelta esirippuu aukeaa. Pölyt ravistetaan ja esiin astuu joku joka on nukkunut ruususen unta. Joku joka tähän asti on ollut vain tyhjä kuori. Talven tunkkaisuus häviää ja tilalle tulee elämä, me ja uudelleen syntymisen tuntu. Nämä ihanat kevätpäivät vain korostavat tunnetta.