Linn Jung skrev ett bra inlägg om integritet på bloggen. Om personliga brutalt ärliga bloggar, om “oversharing” och om att väga balansen mellan att outa allt eller vara mer sparsam på det privata i sina rader. Vidare funderar hon om huruvida det är bra eller dåligt att prata så öppet om psykisk ohälsa och om det påverkar hur folk ser på en som arbetstagare.
Själv har jag också balanserat där många gånger. Skriva eller inte skriva? Är någon intresserad? Eller läser man det bara för att få gotta sig i privata detaljer? Skulle det ändra något? Ångrar man om man släpper ut allt? Förlorar jag kunder?
I mitt fall ser ni bara en smula av det liv jag lever och jag tror de flesta läsare tror sig ha en ganska bra bild av hur jag har det. Men nej, antagligen vet ni inte alls. Därför slänger jag nu en utmaning till er som läser. Berätta kort vad ni får för en bild av mig förmedlad via bloggen, så ska jag i gengäld “outta” några sanningar om mig. Är ni med?
OVERSHARING
Linn Jung kirjoitti mielenkiintoisen postauksen yksityisyydestä blogissa. Hän pohtii taipumustaan jakaa kaiken niin avoimesti ( oversharing) ja miettii missä tasapaino ja raja jakamisen ja yksityisyyden välissä kulkee. Onko järkevää kirjoittaa esimerkiksi mielenterveydellisistä ongelmista blogissa? Hän pohtii onko sillä vaikutuksia siihen miten hänet nähdään työntekijänä ja alaisena.
Itsekin olen tuossa tasapainoillut muutaman kerran. Miten paljon voin blogiini kirjoittaa? Miten paljon haluan avautua? Kiinnostaako ketään muuta kuin sensaatio- ja juorumielessä? Muuttuisiko mikään? Kaduttaako pahasti jälkeenpäin? Vaikuttaako se työhöni ja asiakkaisiin?
Minun tapauksessa näette vain murusen omasta yksityiselämästäni mutta luulen että moni lukija kuitenkin uskoo tuntevansa minut hyvin. No, voin kertoa että tuskin! Sen takia heitänkin lukijoilleni haasteen. Kerro minkä kuvan olet minusta saanut blogin kautta. Heitän sitten vastapainoksi muutaman totuuden itsestäni.
Kuka on mukana?
livingwithmycamera.wordpress.com 
I mina ögon är du flitig och engagerad med många projekt på g, men jag får en bild av att du kanske behöver varva ner lite mer än du gör. Vet inte, men känner av nåt sånt 🙂
LikeLiked by 1 person
Inte helt fel, Sandra! men det finns också en orsak till att det blir så. Lovar jag ska berätta mer om det! 🙂 Tack för din kommentar, det här var en bra öppning. ❤
LikeLike
Jag kan faktiskt skriva av mig känslomässigt. Men inte Helt ut vad det gäller. Men personer som är med i livet kanske vet vad det handlar om sen igen. Men för mig känns det bara ibland att få skriva av sig än att prata blankt med väggen. En kommentar som kram eller det ordnar sig kan faktiskt kännas redan uppeppande! 🙂
LikeLiked by 1 person
Så är det nog, jag tror de närmaste kan läsa mellan raderna. Det är skönt att skriva av sig, i mitt fall tror jag att jag mest fotograferar av mig mina känslor. När jag behöver varva ner och gå in i mig själv för att hitta ro, blir det mest blommor och stilleben på bloggen.
LikeLike
Jag måste faktiskt hålla med om det. Efter att jag tog dammet bort från kameran och faktiskt fick helt fina bilder kom nog inspirationen tillbaka. Men i inlägget skriver jag sen inte ut vad varje bild säger. För mig säger det en sak och för andra deras tankar!
LikeLiked by 1 person
Jag upplever dej som en kvinna som vet vad hon vill och står stadigt på jorden. Du vill din familj allt gott. Du fotar gärna dina nära och kära och visar en del bilder men vill inte gå in för mycket på era privatliv. Du mår kanske inte alltid så bra men döljer det oftast. Du är en perfektionist som lägger ner en hel del tid att allt ska fungera. Kanske du behöver tänka lite mera på dej själv och vila både kropp och knopp.
Jag tycker inte att man ska lämna ut sej själv för mycket. Alla behöver inte veta allt. Kram från mej!
LikeLiked by 1 person
Tack Lis- Mari för att du tog dig tid att ge en lång och utförlig kommentar som jag definitivt ska reflektera över när jag gör ett svarsinlägg! Kram till dig också!
LikeLike
Jag ser dig som en människa som älskar sin familj.Du har öga för allt vackert i naturen, även i gamla ting. Du har båda fötterna stadigt på marken.
LikeLike
Tack Carola för din trevliga kommentar! Det här är riktigt otroligt intressant! 🙂
LikeLike
Jag tycker att man kan skriva ärligt om hur saker känns utan att vara för privat. Min blogg går till stor del ut på att våga vara ärlig och jag berättar om hur det är att leva med en kronisk sjukdom, men en stor del av mitt privatliv går jag inte ut med, av många olika orsaker. Tanken på att någon som skulle läsa min blogg skulle få en dålig bild av mig och inte villa anställa mig känns ju knäckande. Men på ett sådant företag där det inte är accepterat att man mår dåligt fysiskt eller psykiskt så skulle jag aldrig villa arbeta. Jag tycker du verkar som en driftig och positiv människa och skulle det visa sig att du led av t.ex. depression eller panikångest skulle det aldrig avskräcka mig från att anställa dig. Jag beundrar människor som är öppna och ärliga om sitt mående. Sen är det en helt annan sak enligt mig att häva ur sig minsta lilla detalj och gnälla om precis allt i livet.
LikeLike
Tack Pernilla för en lång kommentar! Jag förstår precis hur du tänker, jag uppskattar också djup och ärlighet. Sen är det ju just så svårt med balansgång som det där att häva ut precis allt eller portionera och sakligt beskriva en situation. Kanske det är olika också, beroende på om man bloggat om något från början eller om man plötsligt drabbas av mental ohälsa och på så sätt kanske upplevs ha förändrats? Som Linn alltså då, som du varit den just en viss sprudlande energisk bloggare men där det plötsligt kryper fram att livet kanske inte alltid är så att det går som ett tåg på räls. Jag kan tro att det finns en rädsla där att det svänger om för fort, att kontrasten blir för stor och att man som skribent kanske känner att man förväntas prestera och producera ett viss sorts material.
LikeLike
Ja du har nog en poäng där. Därför tänker jag ibland på många av dem som har så kallade feel good-bloggar att vad månne kommer att hända den dagen som dom eventuellt drabbas av något svårhanterligt. Det är säkert inte så lätt att fortsätta blogga då. Eller så kanske man mår dåligt och gör sig en björntjänst genom att blogga om hur stark, glad och positiv man är. Att det blir en sorts fasad till slut. I vissa fall alltså.
LikeLiked by 1 person
Ja det kan ju bli en stor börda nog, att hålla ramarna.
LikeLike
Läste faktiskt det inlägget också igår.
Fick också en funderare. Undras hur folk upplever mig och min blogg. Personlig utan att vara riktigt privat? Var dras gränsen mellan det? Är ganska öppen i mina inlägg men tycker jag lämnar bort sånt som jag verkligen tycker att är för privat och kan såra människor i min omgivning. Jag berättar aldrig hela sanningen..det är bara smulor på ytan.
Nu är det svårt för mig att analysera dina inlägg..för att vi har pratats vid och jag har en uppfattning om dig den vägen också.
Men tycker att du i din blogg är mera ytlig än du är när man träffar dig privat. Den berättar att du är väldigt för din familj…den är dig så kär. Speciellt ditt söta barnbarn. Du är mycket kreativ. Hittar egna härliga inredningslösningar. Älskar fotografering. Får ett lugn av det. Är positiv, gör upp planer och får dom ofta uppfyllda. Har en inte drive som också gör att du får saker uträttade som kanske varit utmanande för dig. Du är sträng med dig själv. Väldigt viktig med vad du sätter i munnen. Gillar rödvin och myspys. Speciellt med din man. Mannen i ditt liv liksom..det märks. Skogspromenader..naturen..hundliv och kattliv..står dig nära.
Du är en mycket inspirerande och energigivande person. Du skriver om hur ont du har det ibland..men helt sakligt.
LikeLike
Tack Johanna, för att du tog dig tid att skriva. Du har rätt i mångt och mycket men jag tror ju också att det är just för att vi känner varandra också i livet utanför bloggen.:) För så känns det ju för mig också- att du är öppen och rak och ärlig men att man säkert inte får se hela livet på bloggen utan bara smulor. 🙂
LikeLike
Ja, vem ser jag… En kvinna, som har ett öga för det vackra, både med kameran och i hemmet. En kvinna som både vågar dela glädje och sorg med oss här på bloggen. En kvinna som sätter sin familj i första hand. En kvinna som kanske ibland skulle behöva få vila lite också, kan tänka mig att det blir lite tungt mellan varven att behöva vara så estetisk.
LikeLiked by 1 person
Intressant! Ganska långt rätt, men inte när det kommer till det estetiska. Jag kopplar av genom det vackra och av ha det fint omkring mig. Städar aldrig för att få bra bloggbilder utan lever i ett hem som för det mesta är rätt så ordnat (även om dammråttorna springer över golvet – tre pälsdjur du vet och det ligger smulor i köket och disk i diskhon…) Det känns skönt att vem som helst kan komma in hos oss och jag inte behöver be om ursäkt för rådd. Bäddar alltid sängen för den står ju i vardagsrummet i princip.
Är inte så estetisk när det gäller mig själv så jag har inte problem med hur jag ser ut. Hemmet är mer slipat än jag själv alltså. Så nej, ingen stress kring det estetiska på något plan. Men du har rätt, lite vila skulle inte skada, men stressen ligger i andra saker och dem ska jag nog ta upp sen i mitt svar 🙂
LikeLiked by 1 person
Pidän sinua todella rohkeana, työteliäänä ja lahjakkaana. Ajattelet aina ensin muita ennen itseäsi, ja siihen varmaan muutkin viittaavat tällä levon tarpeella, olet liiaksikin vastuunkantaja (äidit yleensäkin toki ovat!). Kerrot rohkeasti onnistumisista ja ei niin-onnistuneistakin asioista. Olet rehellinen, luotettava. Nautiskele elämästä, toivottavasti miehesi lukee tämän ja muistaa hemmotella sinua joka päivä! Blogista voi myös pitää taukoa tai tehdä toisen sivublogin jos haluaa kirjoitella tummemmista sävyistä?
Iloa syksyysi!
LikeLiked by 1 person
Kiitos Tuulia, ihan oikeassa olet tuon vastuunkantamisen suhteen. Olen myös ylisuorittaja ja “kiltti tyttö” ja sellainen joka aina murehtii kaikenlaista. Mieheni on suuri tukeni ja joku tässä maailmassa saa minut voimaan hyvin- se on hän. Hemmottelee kyllä ja on oikea aarre. Olen kiitollinen ihanasta vahvasta suhteestaamme joka on kantanut läpi vaikeuksienkin.
Ihanaa viikonloppua sinulle!
LikeLike
Jag ser dig som en kvinna som vet vad hon vill, jobbar hårt och vågar chansa för att få jobba med det som hon drömmer om även om det kanske inte alltid är så lätt. En som är sig själv utan att fundera på vad andra tänker. En som älskar sin familj och en som verkligen njuter av att vara kreativ. Men även en som ibland borde varva ner, men kanske har svårt med det. Mest av allt ser jag dig som en himla kiva typ!
LikeLiked by 1 person
Tack snälla Pia- ganska huvudet på spiken! Fast det där sista vet jag inte men kiva om du ser det så 🙂
LikeLike
Nu måste jag få slänga ut en egen tanke till svar på ditt inlägg: Är det inte samtidigt rätt naturligt att det lätt blir mera yta än djup när du ändå håller på med en foto- och inrednings-fokuserad blogg? 😊
Jag vet att du är väldigt driven och företagsam och du älskar ditt jobb! Samtidigt som du har en fin empati och känsla för andra människor.
Sedan tror/gissar jag att din hälsa, huden var det visst, gör sig påmind mera än vad du berättar här… Och ja, det var väl därför du skulle stressa mindre också, som flera andra har skrivit 😊
LikeLike
Ja det har du ju rätt i, då det mera handlar om bilder, och ingen djuplodande debatt- eller åsiktsblogg. Samtidigt, då man bloggat i nästan 9 år så har det ju slunkit med en massa personliga saker också, oundvikligen. Ibland skulle det vara skönt att lätta på trycket och debattera om saker, men jag tror det skulle bli jobbigt, och vara ganska onödigt. Skulle nog bara ångra det.
Lederna är största problemet. en led- och muskelrelaterad reumasjukdom som också gör huden tunn och känslig. Den är inte aktiv mer, men de tidigare skadorna den gjort gör sig påminda mer och mer.
LikeLike
Olen niin uusi lukija, ettei minulle ole vielä jäänyt sellaista mitään tiettyä kuvaa, muuta kuin että olet huippuhyvä valokuvaaja josta saan itsekin paljon inspiraatiota. 🙂 Oli pakko tarttua kommentoimaan, kun olen itsekin joskus miettinyt tätä aihetta paljon omalla kohdalla. Arvostan rehellisyyttä ja itse olen aina tykännyt kirjoittaa aika avoimesti, mutta ymmärrän paremmin kuin hyvin ihmisiä jotka pitävät tiukat rajat blogissa. Etenkin sitten jos on paljon lukijoita.
Olen juuri aloittanut uuden blogin jonka olen tehnyt ns. “terapiablogiksi”, joten olen kokenut että haluan sitä lukevien ihmisten tietävän päällisin puolin mistä on kyse ja mitä käyn/olen käynyt läpi. Siellä onnellisuuden tunteita etsitään kaikenlaisesta käsillä tekemisestä. En halua oman blogini olevan silti pelkkää auringonpaistetta ja ruusun terälehtiä, vaan pyrin olemaan rehellinen jos jokin asia ei ole sujunut suunnitelmien mukaan. Tosin näen kyllä vastoinkäymisissäkin paljon hyviä puolia ja usein osaan myös jälkeenpäin nauraa omille kommelluksilleni. 🙂 Mielenterveysongelmat tuntuu olevan edelleen Suomessa aika arka aihe, mutta toivon että jonain päivänä ne olisivat yhtä hyväksyttyjä sairauksia kuin muutkin joiden takia töistä/koulusta jäädään sairauslomalle. Siksi niistä on myös hyvä kirjoittaa, aiheella on yhtä monet kasvot kuin on sairastuneitakin. Itseänikin hiukan jännittää kun kouluun palaaminen koittaa, että kohdellaanko minua eri tavalla kuin ennen. Toivottavasti ei.
Summa summarum, oma mielipiteeni ympäripyöreästi on, että kertoo sen verran kun itsestä tuntuu milläkin hetkellä hyvältä, eikä vanhingoita sisällöllä tahallisesti ketään. 🙂
LikeLiked by 1 person
Kiitos Anna pitkästä kommentista. Tuo viimeinen niputtaa hyvin yhteen kaiken! Olet myös oikeassa että vastoinkäymisissäkin on hyvät puolensa ja niihin saa myöhemmin etäisyyttä ja hyvässä tapauksessa niille voi vielä nauraakin. Uskon että vihdoin aletaan puhumaan enemmän erilaisista ongelmista ja pahoinvoinnista ja että myös kynnys hakea apua madaltuu.
LikeLike