Att kasta sig åt vargarna eller inte

Tack till er alla som tog er tid att kommentera till förr förra inlägget! Det var alltså ett inlägg som var direkt relaterat till ett annat inlägg om integritet i blogglivet. Det var riktigt spännande läsning och många av er slog nog huvudet på spiken så jag kan väl tro då att jag nog är ganska ärlig rak och vågar vara mig själv på bloggen. Men ni vet, att ge ut mycket av sig själv i en blogg gör en sårbar och ökar risken att få osakliga kommentarer. Tyvärr.

Främst kom det fram saker som att jag vet vad jag vill, är målmedveten, plikttrogen, flitig,  engagerad, perfektionist, och en kreativ själ som gör upp mål som jag också når. Modig, företagsam, pålitlig , hårt arbetande.. Att familjen är viktig och att jag sätter den före allt. Ja då. Stämmer. Ser ni duktig flicka syndromet där? Ganska tydligt va?  Det kom nog inte som en överraskning egentligen. Och jag vet att jag ligger i riskgruppen för att få en rejäl burn- out.

Min kropp protesterar också med jämna mellanrum och behovet att vila blir allt tydligare. Problemet är ju bara att man som företagare inte bara kan sätta sig ner och chilla när man vill. Man ansvarar för ALLT i sitt lilla företag och gör man inte sitt jobb så står man där utan lön. Och jag menar det- UTAN lön. Och hur jag än ville så kan jag inte leva på luft och räkningarna  måste ju betalas. Man får ångest med mindre alltså.

Jag tror  att alla människor en gång i sitt liv skulle borde pröva på att vara företagare. Många har ingen aning om riskerna, avgifterna plikterna och det pris man betalar. Det är så tryggt att vara anställd och ha en lön som rullar på oavsett om man är sjuk eller har semester. Den tryggheten saknar jag många gånger, men samtidigt är jag så oändligt tacksam över möjligheten att styra över min egen tid. För det mesta kan jag göra det nämligen, men somrarna är tuffa för då är det ju högsäsong. Just när alla har semester jobbar jag som mest. När andra laddar upp semesterbilder på Facebook och skriver “äääntligen semester!!! ”  sliter jag som ett djur för brödfödan. Ibland är jag sådär fult  avundsjuk för jag badar verkligen inte i pengar trots att jag jobbar så hårt. Det händer att jag vakar många nätter och funderar hur det ska gå ihop, om jag alls får någon lön nästa månad  och vad jag egentligen sysslar med. Det SLITER på mig alldeles otroligt och det är då de där inläggen med skogsbilder och blommor dyker upp i flödet. Att bara ta kameran och göra något vackert är rogivande och ger mig tröst och ro. Jag försvinner i min bildvärld en stund för att balansera mot bitterheten.

Att vara småföretagare idag är tufft– ibland känns det som att jag bara jobbar åt andra. Allt som kommer in rinner ut igen till skatter, avgifter, försäkringar, utrustning,  pensioner och andra utgifter och själv blir jag utan trots att jag sliter som ett djur och ibland nästan går sönder av trötthet. Ni kan säkert förstå att det känns ganska surt. Finskans ord yrittäjä är väldigt negativt men beskriver det nog ganska bra. Man försöker och försöker och lyckas liksom aldrig… och något skyddsnät finns inte. Kommer det inte in pengar finns det inget, absolut inget att luta sig på. Jag önskar verkligen en förändring i hur småföretagare behandlas i Finland.

Självvalt, säger väl många men det är inte så svartvitt. Jag har ju varit anställd förr men var tvungen att byta bransch av hälsoskäl. Vad skulle jag då välja? Jo något jag kan och brinner för förstås. Livet är för värdefullt och för kort för att slösas bort på att vantrivas med något under hela sin arbetsföra tid.
Kanske står inför hårda val igen ? Företagslivet har förändrat mycket på 6 år. Min kropp är inte stark. Jag hade reuma som ung och den skadade min kropp på många sätt. Jag har ledskador och förslitningar i både fötter och handleder,  astma, ryggproblem och sviter av en TBE. Jag får utmattningadagar ibland, och dagar då jag har svårt att gå för att jag dagen före har varit för aktiv och pressat på med jobb. Smärta är en del av vardagen och jag kan inte mäta den för jag minns inte hur det var innan. Vad skulle jag jämföra med? Jag brukar skämta om att om jag en dag skulle vakna utan smärta så skulle jag nog tro att jag dött under natten, så underligt skulle det kännas!

Jag är kanske inte drömlöntagaren men å andra sidan skulle den som anställde mig få en person med galet hög arbetsmoral,  en plikttrogen och ansvarstagande arbetsmyra. En som tar ett värkpiller och knegar vidare genom stock och sten no matter what. Det är nämligen egenskaper jag utvecklat som företagare och de sitter i ryggmärgen. Risk för burn out?  Jo jag vet, men det behövs mat på bordet, och smärta har varit en del av min vardag sedan jag var tretton år. Skulle jag anställa mig själv om jag också kände till allt detta?  Jodå, det skulle jag, för trots allt är jag ändå oftast glad och positiv typ med drajv.

Det ni ser i bloggen är det som jag väger upp balansen med. Blombilder,natur  och stilleben blir min räddning när det blir tungt och kroppen helt enkelt tvingar mig att ta paus eller när det bara varit fullt upp och jag är så uppvarvad att ögonen står som bollar i huvudet. Vanliga vardagar vägs upp av en guldkant när det går. Det som kanske blir den där “polerade bloggytan” . En lycklig familj, ett städat hem, estetiskt vackra saker och bilder, och god mat med vin och myspys. Men ja,  allt det där  är sant! Tvärtom från vad till exempel Christina tippade så är det estetiska inte en börda för mig. Jag kopplar av med att ha det vackert omkring mig och vårt hem är oftast ganska städat för vi har ju ingen här som råddar på desto mer. Jag får bara ångest av stök men visst har jag dagar då jag lämnar saker efter mig, men jag behöver inte storstäda för att kunna ta en bloggbild och det finns ingen prestationspress i anslutning till det.

Min man är min stora stöttepelare i mitt liv.( hups klische´varning)  Han är min stora kärlek och tillsammans ser vi till att vårda vårt förhållande. Motgångar ska inte stjälpa oss, de ska stärka oss. Vi har ett riktigt tufft skitår bakom oss men vi står varandra närmare än någonsin. Där den ena vacklar står den andra och tar emot. Ett bra förhållande kommer inte gratis. Man måste vårda det,  och det verkar ni ju se på bloggen att vi gör.
Jag är tacksam för varje dag som jag får ha honom vi min sida, men jag får ju jobba på att han vill vara där. Man ska aldrig ta någon för given.

Vi reser nästan aldrig för det har vi inte råd med. Ingen gemensam semester har vi haft heller på flera flera år, men vi kan konsten att välja ut en dag och göra den speciell. Göra dagresor någonstans, äta gott och mysa, bara vara med varandra, bredvid varandra. Säga “jag älskar dig” VARJE dag, och många gånger. Vi kramas mycket och pratar om allt och kan också vara tysta tillsammans. Han är min allra allra bästa vän.

Sådan är jag, och det mesta verkar jag ju ge ut på bloggen. Nu vet ni också varför hälsan är ett bekymmer och varför jag inte kan bara stanna upp och vila när jag vill. Att jag inte alltid kan välja, hur trött jag än är för ogjorda saker drabbar ju mig själv. Att jag ändå älskar mitt jobb och det jag skapar. Jag fredar veckosluten för familjen och för vila så gott det går och jag övar mig på att säga NEJ. Mycket ger jag ut, men jag drar också en gräns för vad som stannar innanför och som delas bara med familjen. Men jag är alltid ärlig här, även om ni ser bara en bråkdel av mig, och någon provocerande åsiktsblogg kommer detta aldrig att bli. 🙂

Nu trycker jag på “publicera- knappen innan jag ångrar mig.

Tack för att ni läser, har åsikter och orkar kika in! Er läsare tar jag nämligen inte för givet heller. Jag vill ge er en orsak att återkomma hit gång efter gång.

 

dimma-001-fb
KUINKA PALJON KERRON ITSESTÄNI?
Kiitos kaikille kommentoijille! Kyseessähän oli teksti jossa linkitin Linn Jungin blogipostaukseen jossa hän mietti rajaa yksityisyyden ja jakamisen välillä blogissa. Olipa jännä lukea mitä mieltä olette siitä mitä annan itsestäni ulos blogin kautta. Aika paljon ilmeisesti paljastan kuitenkin, koska moni kommentti iski oikeaan kohtaan. Kai minä sitten olen aika avoin ja rehellinen. 🙂  Mutta kuten tiedätte, avoimuus blogissa tekee myös havoittuvaiseksi ja voi myös johtaa asiattomiin tai ilkeisiin kommentteihin. Valitettavasti.

Esille tuli monta mielipidettä siitä että olen ahkera, määrätietoinen, työläs, luotettava ja teen kovasti työtä menestyäkseni. Olen täydellisyyden tavoittelija, rohkea ja luotettava. Laitan perheeni etusijalle. Kyllä nämä aika nappiin osuivat. Kiltin tytön syndrooma. Näette sen varmaan? Minulle ei mikään yllätys ja tiedän että olen oikea mallikappale jos etsitään burn-outin riskiryhmään kuuluvia.

Kehoni protestoikin useasti ja levon tarve tulee useammin eteen. Ongelmanahan on että yrittäjälle lepääminen ei noin vain ole vaihtoehto. Yrittäjä on 100% vastuussa omasta toimeentulostaan ja jos työtä ei tehdä, ei tule palkkaakaan. Siis ihan oikeasti EI TULE!
Silloin ei laskujakaan makseta, eikä osteta ruokaa. Aika ahdistavaa, eikö vain?

Uskon että jokaisen palkollisen pitäisi joskus elämänsä aikana testata yrittäjyyttä. Moni ei edes tiedä mitä riskejä ja minkälaista panosta vaaditaan, puhumattakaan kaikista pakollisista menoista ja velvollisuuksista ! Palkollisen elämä on helppoa. Palkka juoksee lomallakin ja sairaana ollessa. Jos jää työttömäksi saa työttömyyskorvausta.
Sitä turvallisuutta kaipaan useastikin mutta samalla arvostan suuresti tätä nykyistä mahdollisuutta ohjata omaa aikaani. Useimmiten nimittäin pystyn, mutta kesät ovat eri juttu kun on huippusesonki. Minä raadan kuin hullu kun muut postailevat lomakuvia facebookissa. “Viiiiihdoin koitti loma!!!!!”  Joskus olen oikein rumalla tavalla kateellinen sillä en kylve rahoissa vaikka raadan niska limassa ja joskus öisin makaan hereillä miettien miten tulen toimeen ja voinko nostaa seuraavassa kuussa palkkaa lainkaan?  Mitä minä oikeasti tässä touhuan? Se on äärimmäiseen kuluttavaa ja juuri silloin alkaa blogiin tulvia noita metsä- ja kukkakuvia sillä kuvaaminen on parasta terapiaa. Katkeruus häviää metsässä.

Pienyrittäjän elämä on kovaa. Raastavaa. Joskus tuntuu siltä että teen vain töitä muille. Vaatimaton pieni tuloni menee veroihin, vakuutuksiin, työvarusteisiin, laskuihin ja eläkemaksuihin eikä itselle jää mitään vaikka kuinka uurastan ja olen välillä uupumuksen rajalla. Voitte varmaan ymmärtää että välillä tuntee olonsa hieman katkeraksi.
Suomenkielinen sana yrittäjyys on sitäpaitsi todella negatiivinen sana. Ruotsiksi käytetään sanaa företagare joka tulee sanasta företagsam, eli toimelias. Yrittäjä vaan yrittää ja yrittää eikä koskaan onnistu. Suojaverkkoakaan ei ole. Ellei rahoja tule, ett saa back uppia mistään. Toivon että tässä massa käsiteltäisi pienyrittäjiä vähän paremmin.

Itsepähän olet valinnut!!! No joo mutta eihän se ole ihan niin yksinkertaista. Olenhan minäkin ollut palkollisena mutta jouduin vaihtamaan ammattia terveydellisistä syistä.
Mitä sitten olisin valinnut? No tietysti jotain jota rakastan ja jota teen intohimolla ja antaumuksella. Elämä on liian lyhyt ja arvokas tuhlattavaksi johonkin jota inhoaa, mutta ehkä taas seison vaikeiden asioiden ja valintojen edessä? Kehoni ei ole vahva. Sairastin nuorena reumaa joka jätti jälkensä. Minulla on nilkoissa ja ranteissa nivelrikkoa ja vammoja, selässä välilevy joka elää omaa elämäänsä ja sen lisäksi vielä astmaa ja jonkinlaisia puutiaistaudin jälkioireita. Saan välillä uupumispäiviä ja joskus on suuria vaikeuksia kävellä,  jos olen ollut todella aktiivinen ja rutistanut töitä kovalla tahdilla. Kipu on osa minua enkä osaa sanoa kuinka kova se on sillä en muista  millaista elämä on ilman sitä. Mihin vertaisin? Ajattelen että jos jonain aamuna heräisin ilman kipua luulisin varmaan että olen yön aikana kuollut. Niin oudolta se tuntuisi.

En ehkä ole unelmatyöntekiä mutta se joka palkkaisi minut saisi työntekijän jolla on korkea työmoraali ja on ahkera ja vastuunkantava työmuurahainen. Sellainen joka nappaa kipupillerin ja menee läpi harmaan kiven vaikka mikä olisi. Sellaisia ominaisuuksia olen nimittäin yrittäjänä oppinut eikä ne kulumalla lähde. Loppuunpalamisen riski? No tietysti, mutta ruokaa pitää saada pöytään ja kipu o ollut osa arkeani murroiästä saakka. Palkkaisinko itseni jos tietäisin kaiken tämän? No kyllä hitossa tekisin sillä kaikesta huolimatta olen aika iloinen ja positiivinen tyyppi ja draivia löytyy.

Tasapainoilu näkyy blogissa. Kun keho painaa stoppia ja silmät seisoo päässä ja pakottaa rauhottumaan,  postauksiin tulee kukkakuvia, metsäkuvia ja asetelmia. Tavallinen arki saa kultareunuksen  aina kuin siihen pystyn. Ne ovat niitä “täydellisen blogielämän kuvia” .Se niin sanottu kiillotettu pinta. Mutta hei, se kaikki on totta eikä pelkkää pintaa. Näet onnellisen perheen, siistin kodin, kaunita esineitä ja ihania päivällisiä viinin kera. Se kaikki on siinä. Minulle esteettisyys ei ole rasite. Meidän koti on aina melko siisti ( eihän täällä ole ketään sekoittamassa) eikä minun tarvitse blogikuvien takia raivata koko kotia. Nautin siitä että ympärilläni on kaunista ja siistiä. Sekava koti ahdistaa eikä minun tarvitse blogipostauksen takia tehdä suursiivousta. Totta kai minullakin on sellaisia päivä jollon jätän tavaroita esille mutta sitten poimin ne taas pois kun alkavat ahdistamaan. Mutta siis mitään paineita täydellisyydentavoitteluun minulla ei ole.

Mieheni on tukipilarini. (hups kliseevaroitus)  Hän on elämäni rakkaus, ja yhdessä vaalimme suhdettamme. Vastoinkäymiset vahvistavat, ja yhdistävät eivätkä muserra meitä. Meillä on ollut ihan paska vuosi mutta olemme läheisempiä kuin koskaan.Siinä missä toinen horjuu, on toinen sitten tukemassa. Hyvä suhde kantaa vain jos sitä hoitaa. Ilmeisesti moni onkin nähnyt tämän paistavan postauksissa läpi. Olen kiitollinen jokaisesta päivästä yhdessä. Saan tietysti tehdä töitä sen eteen että hän haluaa seistä siinä rinnallani. Koskaan ei saa pitää toista  itsestäänselvänä asiana.

Emme matkusta juuri koskaan sillä meillä ei ole siihen varaa. Meillä ole olut yhteistä lomaa vuosiin. Osaamme kuitenkin poimia jostain vapaita päiviä joista tehdään jotain ekstraa. Tehdään päiväreissuja, syödään ja juodaan yhdessä jotain erikoisen hyvää ja ollaan yhdessä. Sanotaan toisillemme “rakastan sinua” päivittäin. Monta kertaa päivässä itse asiassa. Halataan paljon, ja jutellaan ihan kaikesta. Hän on paras ystäväni.

Sellainen siis olen. Nyt tiedättekin miksi en voi levätä vaikka kuinka haluaisin ja tarvitsisin. Yrittäjänä kärsin tekemättömistä asioista aina eniten itse. Tiedätte myös että kaikesta huolimatta rakasta työtäni ja sitä mitä saan olla luomassa. Yritän pyhittää viikonloput levolle ja perheelle. Opettelen sanomaan EI.  Paljon jää blogissa myös sanomatta mutta on asioita joita jätän  itselleni ja perheelleni. Raja on tässä mutta tiivistettynä voin sanoa että olen täällä blogissa aina oma itseni, vaikka näette minusta vain osan. 🙂 Provosoivaa mielipideblogiakaan tästä ei koskaan tule. 🙂

Ja nyt painan “julkaise”-nappia ennen kuin kadun.
P.S Kiitos että jaksatte lukea, kommentoida ja käydä täällä! Teitäkään en pidä itsestään selvänä asiana, vaan haluan antaa teille syyn palata takaisin kerta toisensa jälkeen.

Advertisements

27 thoughts on “Att kasta sig åt vargarna eller inte

  1. Vill skicka en STOR kram till dig ❤

    Har inte prioriterat att läsa bloggar den sista tiden då annat i livet kommit emellan annars skulle jag ha kommenterat tidigare!
    Berörs av ditt inlägg om just det här med bloggen och vad orden och bilderna förmedlar…..det där att vara öppen utan att vara totalt utlämnande i allt som händer och i allt som är.
    Jag följer egentligen bara bloggar där människan bakom bloggen intresserar mig. Där människan bjuder på sig själv och skapar en bild som är nyanserad till hur vi alla vet att livet är, med både ups and downs.
    Det betyder ju inte att man behöver vända ut och in på sig själv utan att andra mer kan "läsa mellan raderna" och få en uppfattning om vem man är och vad som händer utan totalt utlämnande detaljer.
    Precis så känns det med dig…..man anar och vill stötta när det verkar vara uppförsbacke och man gläds med dig (med er) när det verkar vara mer nerför och allting rullar lite lättare!
    Älskar dina bilder och tittar gärna in här och läser varje inlägg trots att jag inte alltid ger mig tid att kommentera, eller alltid läser inläggen precis när du lägger ut dem utan ibland får "läsa ifatt", som nu, och skulle gärna ge dig en varm kram om jag någon gång skulle träffa dig in real life.

    Så, TACK för allt du bjuder på!
    Önskar dig och din familj en vacker söndag.
    KRAM
    Birgitta

    Liked by 1 person

  2. Såg bara första raden på mobilen men nu läste jag allt. Just så är det ju, att det som gör en blogg intressant är just att man kan se och känna människan bakom den. Men balansen är svår, och man blir sårbar samtidigt. jag får många fina hälsningar från mina läsare och det visar ju nog att jag är på rätt väg.
    Tack för din fina kommentar och som sagt- kramen värmde även om den var virtuell!

    Like

  3. Gissade faktiskt att ditt inlägg skulle handla om precis det här. Jättebra att du lyfter fram det, tror nog att det är många av oss som inte alls förstår hur det är att vara egen företagare. Det kan man knappast sätta sig helt in i innan man varit det själv. Att läsa ditt inlägg gör nog att man uppskattar att den egna lönen flyter in varje månad oavsett semester eller vabbande. Men å andra sidan inser man också vilken frihet ni egen företagare har, bl.a. med att disponera den egna tiden. Det finns gott och ont med båda sidorna antar jag. Allt gott till dig! Kram!

    Liked by 1 person

  4. Bra skrivet.Vet precis hur du känner.Hade mitt företag som frisör i ca15 år till en dag jag visste att nu får det bli slut på detta ekorrhjul som snurrade snabbare och snabbare.Aldrig visste man blev det över något som kallades lön,aldrig semester ,aldrig normala arbetstider,aldrig kunna resa osv….+ att jag utöver det skulle hinna med hemmet och familjen .Hur jag än älskade livet som frisör så visste jag att nu måste det bli ändring annars orkar inte denna kropp och knopp 🙂
    Nu efter tre år på slön så säger jag ….skulle ALDRIG mera bli företagare.Nu har jag varannan vecka ledig ,semester mellan 3 och 5 veckor,fast inkomst som är bra,reser 3-4 ggr per år.Gjorde ett beslut som jag aldrig har ångrat…känner hur kroppen/knoppen mår bra av att kunna njuta av all ledighet jag har.Älskar att jobba men man måste nog inse att det finns annat omkring oss än bara jobb,jobb.
    Ha det bra//Kram

    Liked by 1 person

    • Jag jag har märkt att du trivs med livet! 😀
      Jag skulle nog trivas om villkoren vore lite lättare. Skatterna kunde sänkas och momsen kunde avskaffas så man kunde ha vettiga priser där msn själv får nåt i handen också…

      Like

  5. Jag tycker att företagarlivet är fantastiskt och älskar mitt jobb, men det är precis som du säger. Jag och min man brukar skämta om att sommaren egentligen inte existerar. Det är bara jobb jobb jobb från 6 på morgonen till sent på kvällen i tre månader. Det är en konstant stress. Det är att hela tiden oroa sig för framtiden (hjälp, hur ser hösten ut?!). Förra hösten hade jag en liten burn out, men skäms alltid att säga det, för jag har ju ett drömjobb. Det är tufft att vara företagare, men för mig är det absolut värd det.
    Tack för ett ärligt inlägg och sköt om dig!

    Liked by 1 person

    • Ja det är ju drömjobbet jag har också, men tungt tungt och jag tyckler det blir bara tyngre med åren. Tycker verkligen att småföretagare borde stödas mera, som det är nu är det inte särskilt många som vågar satsa eller orkar kämpa.

      Like

  6. Voi että, kaunis kirjoitus ♥ Olet rohkea ja vahva nainen.

    Itsekin olen haaveillut yrittäjyydestä, ja juuri valokuvauksen parissa, sillä se on suurin intohimoni, jota olen tässä vuosien mittaan opiskellut kursseilla ja nyttemmin ihan koulun penkillä. Löysin blogisi aika vastikään ja sinusta tuli heti yksi innoittajistani ja esikuvistani ♥ Olen onnellinen, että olet uskaltanut heittäytyä unelmiesi työhön (sillä oli varmasti tarkoituksensa) ja kirjoitat ja kerrot siitä meille muille.

    Voimia ja hatunnosto, toivon paljon myötätuulta yrittäjyydellesi!

    Like

  7. Ihan tuli tippa linssiin tätä lukiessa. Kerrot niin kauniisti miehestäsi ja suhteestasi sekä sen vaalimisesta. Ja kuinka pienillä arjen asioilla on iso merkitys, ei tarvita kallita matkoja, täälläkin iltaretki vaikkapa teatteriin on elämys. Tsemppiä ja hyvää syksyä, on ilo seurata blogiasi.

    Liked by 1 person

  8. Hei! Olen vakituinen lukija pitkän ajan takaa, seurasin jo vanhaa blogiasi. Kaikki on kohdallaan blogissasi, teksitit ja kuvat. Pidän siitä että kuvat paitsi ovat erittäin kauniita (tietysti!) niin niitä ei ole liikaa. Tiedäthän niitä blogeja joissa kaatuu päälle kaksitoista kuvaa samasta sohvasta eri kulmista… Mielestäni blogin pitäminen vaatii ns. siviilirohkeutta. Se että avaa elämäänsä tuntemattomallekkin lukijalle, päästää kotiinsa ja mieleensä on ihanan hurjaa. Kiitos! Mainitsit ikävistä kommenteista yms. Toivottavasti et ole joutunut sellaisen kohteeksi. Täältä ruutujen takaa saat varmasti paljon myötäelämistä ja yhdessä iloitsemista, vaikka kommentteja ei aina tule lähetettyäkään. Toiset vuodet säilyvät muistoissa raskaina ja painavina, jälkeenpäin voi todeta: siitäkin selvittiin! Mukava että sinulla on niin paljon hyvää elämässäsi, puoliso ja lapsenlapsi. Ja olethan huippulahjakas siinä mitä teet. Hyvää syksyn jatkoa!

    Liked by 1 person

    • Kiitos Nina!
      Oikeassa olet että rohkeutta se vaatii ja rajan vetäminen yksityisyys- asioissa on joskus vaikeaa. En onneksi ole saanut mitään ikäviä kommentteja, varmaankin sen takia etten latele vahvoja mielipiteitä tai mitenkään yritä herättää keskusteluja. Aika neutraalina pysyn. Otin tuon aiheen puheeksi lähinnä sen takia että siitä oli juttua toisessa blogissa ja siitä lähti ajatus että joskus ehkä on hyvä avautua vähän. Kaikkihan ei ole kiiltokuvaa vaikka blogeista ehkä helposti saa sen kuvan että näin olisi. Jokaisella ihmisellä on jotain vastoinkäymisiä tai heikkoja hauraita kohtia, niin minullakin.
      Kiitos lämpimästä palautteesta ja oikein mukavaa syksy sinulle!

      Like

  9. Nu hann jag äntligen läsa ikapp! hinner oftast bläddra igenom bilder, men nuförtiden blir själva bloggläsandet (och kommenterandet) rätt så klent ibland… Tyvärr! önskar att både jag och andra hade mer tid att kommentera nuförtiden, speciellt när nån skriver viktiga inlägg!
    Anyways, du har ju en fotoblogg så du behöver inte fundera speciellt mycket på att visa upp annat än just fina bilder! men om du känner för det så är jag helt säker på att folk gillar att höra mer om just hur företagandet är på riktigt också, och inte bara glanssidorna av det. Men det finns verkligen inget måsta på, och jag tror det är riktigt bra att dra gränser ibland för hur mycket man lämnar ut. Min gräns går längre än vissa andra, inte lika långt som andras, och ibland är jag nöjd med det, ibland inte. Det är väl mest då när man märker att folk har fått liksom “fel” bild av en via bloggen som det kan störa kan jag tänka mej. Men jag tror nog folk får helt rätt bild av dej via din blogg!
    Plus att det ju är tur för oss att du kopplar av genom att ta fina bilder, så får vi mer av det! 🙂 många kramar härifrån, och hoppas det skulle bli lättare för företagare och fotografer!

    Like

  10. Sant Ninette, det är nog när man märker att nån fått fel bild av en som man stannar upp och tänker över vad det är för sida man visar upp! Det är ganska skönt att ha en neutral blogg men ibland så blir jag frustrerad över det också. Men bara ibland, oftast är jag ju nog lättad över att jag inte behöver ta upp alla “bloggämnen” och debatter.
    Tack för din långa kommentar- det var uppskattat!

    Like

  11. Hej! Du har så rätt med detdär att vara företagare…jag är själv företagare (22 år som ambulerande frisör-barberare), vet precis hur det är. Sjuk får man liksom inte alls vara, så får man skuldkänslor, fast man har all rätt i världen att bli sjuk som alla andra, men inget bröd på bordet för de dagarna…för att inte tala om långtidssjuk, vågar inte ens tänks på det…
    Alla borde faktiskt nångång prova på att vara företagare en vecka, så skulle de få se hur det är att jobba hårt.
    Jag har en känsla av att många som jobbar hos nån annan lättare blir sjukledig än såna som är egenföretagare.
    Men jag önskar dej allt gott och hoppas på att det ordnar sej för dej, och försök ändå ta nån dag ledigt emellanåt bara för dej själv, för det är du värd, utan att ha det minsta dåligt samvete!♥ Kram!

    Liked by 1 person

    • Tack Pamela, det ska jag försöka göra! Så långt kom jag i augusti att jag slutade ta lördags och söndagsbokningar så jag kan koppla bort och vara med min kära man. Redan det har varit skönt. I juni jobbade jag i stort sett nästan alla dagar och det blev för tungt.
      Önskar dig en skön höst, med jämn jobbtakt varvat med lediga dagar.😀

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s