Vår i luften i alla fall

Äntligen hade jag alltså en ledig helg. Det blev solsken dessutom, det tackar man ju för!
Igår på eftermiddagen hade vi barnbarnet hos oss och vi tog en promenad på Åbos gator. Vårsolen sken och allt var ju rätt så perfekt om man bortser från den isande vinden.
Men nog är den på väg, den där härliga våren och Åbos gator fylls av människor som lapar sol utefter husväggarna. I rader sitter de, på solsidan och bara njuter.

*******

VIHDOINKIN KEVÄTTÄ RINNASSA!
Vihdoin tuli vapaa viikonloppu! Aurinkokin paistoi ja siitä iso kiitos luontoäidille.
Sunnuntaina iltapäivällä meillä oli lapsenlapsi hoidossa ja teimme kävelylenkin Turun kaduilla.
Kevätaurinko paistoi ja kadut täyttyivät auringonpalvojista. Oli kyllä varsin ihanaa, jäätävän kylmästä tuulestakin huolimatta.

 

Att varva ner

Som vanligt har jag haft en galet bråd vecka och inte hunnit med bloggandet trots att jag haft färdiga bilder. Att jobba på två jobb, gå på gym och även ta hand om ett sjukt barnbarn där mellan svängarna har inte gett mig någon direkt egentid. Förutom gymmet då, och den tiden vill jag inte pruta på, för utan det mår jag inte bra.
Min favoritstund på dagen är frukosten efter ett skönt pass med töjningar. Jag fixar nästan alltid en smoothie eller smoothie bowl till frukost. Att rubba på vanorna gör mig lätt lite irriterad. Min kollega upplyste mig om att högkänsliga människor ofta är så, att de måste följa sina rutiner för att ha balans. I veckan rubbades ändå nästan alla mina rutiner när min telefon gick sönder. Att mitt i allt jobbstöket bolla mellan två telefoner, överföra data, kontakta service hela fyra gånger , råddade till mig så att allt annat också blev stökigt. Jag har såå svårt att hålla ordning på dagar och rutiner när något går åt skogen. Nu hoppas jag i alla fall att kommande vecka ska ge mig mer balans och att jag snart får min telefon tillbaka. Den började leva sitt eget liv och mest förbryllande var det när den låste sig själv med att knäppa in en fyrsiffrig kod på egen hand så jag inte längre kunde öppna den.

I bilderna här ser du hur jag snabbt fixade lite flatlay bilder för både instagram och blogg, och hur det ser ut behind the scenes när jag tar en matbild. Inget komplicerat alls alltså och till och med en “död” råtta kom med i bild 🙂

******************

KOHTI RENNOMPAA VIIKKOA
Kuten aina, minulle tuli tosi kiireinen viikko enkä ehtinyt tehdä postausta vaikka kuvat olivat valmiina. Pallottelu kahden työn välissä , salikäynnit ja myös lapsenlapsen sairastelu ja hoito vei kaiken ajan enkä juurikaan saanut omaa aikaa. Paitsi salikäynnit siis, ja niistä en tingi.
Päivän paras hetki on aamupala ihanan venyttelyhetken jälkeen. Melkein aina teen smootien tai smootie kulhon aamupalaksi, sillä rutiinien sekoittaminen stressaa minua. Kolleegani kertoi että erityisherkät usein tarvitsevat tarkat rutiininsa ollakseen tasapainossa. Tällä viikolla en todellakaan ollut tasapainossa sillä kaiken työn lisäksi puhelimeni hajosi. Pallottelu kahden puhelimen välillä ( kaikki datasiirto yms ) ja huollossa ravaaminen neljään otteeseen sekoitti minun arkeni täysin kun muutenkin oli tiukat aikataulut koko ajan. Minulle kaikki tällaiset ekstra jutut voivat olla tosi raskaita koska asiat eivät pysy minulla enää hallussa. Toivottavasti ensi viikko on tasapainoisempi ja toivottavasti saan pian puhelimeni takaisin. Se sekosi täysin ja alkoi elää omaa elämää. Se oli tosi hämmentävää, etenkin kun se lukitsi itsensä valitsemalla väärät tunnuskoodit enkä enää saanut sitä auki.

Kuvissa näet  behind the scenes kohdan jossa tein instaan ja blogiin nopeita flatlay kuvia täällä kotona. Kovin arkista ja “kuollut” rottakin pääsi kuviin mukaan.

Hur öppet vågar man skriva om vikt?

Just nu sitter jag och funderar hur man ska kunna skriva ett inlägg om träning, vikt och styrka utan att någon blir ledsen och vänder det till kroppshets eller annat trist. Kroppspositivism i all ära, men jag tycker att det nuförtiden tas så allvarligt på allt kring vikt och hälsa att man knappt vågar ha någon åsikt mera. Jag är ändå i den åldern att jag uppriktigt skiter i om andra ser mig som smal eller snygg, utan nu snackar vi om livskvalitet och livslängd och det borde man tänka på mycket tidigare än vi.
Eftersom jag valt att ha ett wellness år som också inkluderar att växa som människa och våga göra helt nya saker så blev det ändå ett inlägg. Men det är svårt att skriva om sig själv så här öppet och naket.

Men här är mina tankar: Ingen mår bra av att ha övervikt, äta obalanserat eller inte röra på sig och ha en stel kropp.  Det är dagens sanning. Jag har lite svårt att tro att man kan må superbra som överviktig, det kanske bara är att man inte har något att jämföra med. Har man varit överviktig och orörlig länge så vet man helt enkelt inte om något annat. Jag vet ju själv att när jag nått en viss punkt där jag av hälsoskäl vänt om, så har jag varje gång blivit förvånad över HUR bra jag mått när jag väl tagit tag i saken.Först då har jag förstått att jag faktiskt mått verkligt dåligt före. Man blir ju sakta van och vaggas in i att det är normalt att vara flåsig , stel och trött. Jag har ändå gjort misstaget att falla tillbaka till samma självdestruktiva beteende gång på gång. Vi är ju bara människor och vi styrs av känslor och det är så lätt att trösta eller underhålla sig med sådant som känns gott och smakar bra för enbart stunden.

Vi köpte som sagt ett medlemsskap till gymet för 4 månader sedan ( se tidigare inlägg ) och har gjort töjningar varje morgon sedan dess. Vi har gjort olika rörelser på en yogamatta men också använt oss av en tung metallstång som vi köpte på gymmet. Denna stång är en finsk uppfinning som heter Venyy. ( se bild )  Det var tufft i början för vi var stela som pinnar. Vi hade också en övervikt som verkligen var en hälsorisk, och strax före jul gjorde vi det där kroppssammansättningstestet som jag berättade om tidigare. Det var ingen nätt läsning. Kalla fakta: för mycket bukfett, och för långsam förbränning på grund av för liten muskelmassa. Dålig kondition och hög risk för hjärt och kärlsjukdomar. Dags att göra något verkligt drastiskt alltså, och ju yngre man är, desto lättare är det. Vi var sena till tåget om man säger så, men det var inte för sent ändå. Även en gammal hund kan lära sig sitta! Någon kan väl tänka att såå allvarligt var det väl inte, men man kan ju bara se på de dödsfall vi läst om i media på senaste tid. Människor i vår ålder har plötsligt dött knall och fall.

Nu har vi jobbat som bara attan för att komma in på bättre spår:
a) Konditionsgranskning med evaluering av hälsotillståndet
b) mätning av kropssammansättning
c ) Tredelat träningsprogram gjort av en PT ( programmet uppdelat i överkropp,  nedre kropp och fettförbränning)
d) vi har lagt om vår kost och lämnat bort ca 80% av köttet och istället ökat grönsaksmängden
e ) vi har skurit ner på allt som heter socker och alkohol
f) träning på gymmet 3-5 dagar i veckan

Resultatet ser du nedan. Vi är långt från målet ännu för siffrorna talar sitt språk ( jag menar inte vad vi väger utan vad som finns under huden kring buken ) I juni görs det nya mätningar igen och då får vi svart på vitt att vi har minskat risken för fetmarelaterade sjukdomar. Fast måendet i dag visar nog redan nu att det är värt allt kämpande!
Och sen till bilderna.. ( efter den finskspråkig texten)

*********
*********

 

Ja sama suomeksi

KUINKA AVOIMESTI PAINOSTA VOI PUHUA?
Juuri nyt istun tässä ja mietin uskallanko julkaista mitään painoon tai treeneihin liittyvää ilman että joku kääntää sen jonkinlaiseksi laihuusihannoiniksi tai jonkinlaiseksi ikäväksi tuomitsemiseksi. Kehopositivismi on ihan fine, mutta nykyään kaikki otetaan niin vakavasti että tuskin kukaan enää uskaltaa kertoa omia painoon liittyviä mielipiteitään. Minä olen kuitenkin siinä iässä että viis veisaan olenko muiden silmissä laiha tai kaunis, tässä puhutaan ihan puhtaasti elämänlaadusta ja elämän pituudesta. Sitä pitäisikin ajatella jo aiemmin kuin me! Koska olen päättänyt että tämä vuosi on hyvän olon vuosi minulle ja että minun pitää uskaltaa tarttua uusiin asioihin ja kasvaa ihmisenä, niin tein tästä kuitenkin postauksen. Vaikea sellainen- koska itsestään kirjoittaminen näin avoimesti on aika rankkaa. 

Mutta näin siis ajattelen: kukaan ei voi nauttia ylipainostaan, huonosta ruokavaliosta tai kankeasta kehosta. Minun on vaikea kuvitella että olo ylipainoisena voisi olla ihan loistava, terve ja pirteä. Uskon että kaikkeen tottuu, ja että sitä ei jossain vaiheessa edes enää osaa tunnistaa että paremminkin voisi voida. Vertailun puutteessa siis kuvitellaan se oma olo ihan normaaliksi. Olen itsekin ollut siinä tilanteessa että olen terveyssyistä vaihtanut suuntaa ja ollut ihan todella yllättynyt siitä miten huonosti olen voinut aiemmin. Olen sen myös unohtanut monta kertaa ja sortunut takaisin samoihin itsetuhoisiin tapoihin. Ihmisiä me vain olemme. Sitä vaan niin kuin tuudittuuu siihen oloon ja kuvittelee sen taas normaaliksi väsymystilaksi. Tunteet ohjaavat ja on helppoa hakea herkuista lohtua tai ajankulua. 

Neljä kuukautta sitten ostimme siis salikortin. Sen jälkeen olemme venytelleet joka ikinen aamu. Venytykset on tehty joogamatolla sekä venyy tangolla ( suomalainen keksintö ! kts kuva! ) Meillä oli terveydelle haitallista ylipainoa ja ennen joulua kävimme kehonkoostumusmittauksessa jossa selvisi karu totuus joka pysäytti: Liian paljon keskivartalolihavuutta, liian hidas aineenvaihdunta ja liian pieni lihasmassa. Sen päälle huono kunto ja suuri riski sairastua kakkostyypin diabetekseen ja sydän- ja verisuonitauteihin. Oli siis korkea aika tehdä jotain! Joku voi ehkä ajatella ettei tilanne niin vakava ollut, mutta kyllä tässä ikätovereiden äkilliset yllättävät kuolematkin ovat todistaneet huolen ihan aiheelliseksi! Olimme jo myöhässä mutta kyllä vanhakin koira oppii istumaan ja osaa muuttaa tapojaan. 

Nyt ollaan tehty ihan simona töitä terveyden eteen ja tässä toimenpiteet:

a) Terveyskatsaus ja tilannearviointi
b) kehonkoostumusmittaus
c) kolmiosainen PT:n tekemä treeniohjelma ( ylä- ja alavartalo sekä rasvanpoltto )
d) muutos ruokavaliossa – mm lihansyöntiä vähennetty noin 80% ja kasvien syöntiä lisätty 
e) sokereiden ja herkkujen sekä alkoholinkäytön minimoiminen
f) salitreenit 3-5 päivää viikossa

Tulos näkyy näissä kuvissa ja tuntuu kehossa! Maaliin on vielä matkaa enkä ajattele pelkästään painoa, vaan sitä mitä on ihon alla vyötäröllä. Kesäkuussa taas mitataan kehonkoostumus ja silloin saadaan mustaa valkoisella että ollaan vähennetty ylipainoon liittyvien sairauksien riskiä. Mutta tämänhetkinen mieliala todistaa jo että kaikki on ollut vaivan arvoista!

Ja sitten kuviin….

Före- nej nej, ingen bra linje där…
Ennen- ei vaan taivu nätisti , ei…

 

Nuläge. Kolla rygg- och armlinjen.
Nyt. Vertaa selän ja käsivarsien asento.

****

Då. Mina vrister var stulna som stockar av allt slagg i kroppen men jag klarade av vinklingen på kroppen i alla fall. Men satt jag mig ner på golvet hade jag riktigt svårt att ta mig upp…

Ennen. Nilkkani olivat kuona-aineista järkyttävän turvoksissa mutta onnistuin venymään aika kivasti 😉 Mutta jos istahdin lattialle en päässytkään niin ketterästi ylös… 

Nuläget. Slankare och smidigare
Tässä ollaan nyt. Hoikempana ja paremmalla ryhdillä

Och så tar jag mod till mig… Herregud alltså, dessa bilder. Funderade länge på om jag ska visa men tja, det är ju livet. Inget förskönat. Jag hade övervikt, svår IBS och oupptäckt laktosintolerans och magen skrek av svullnad och smärtor. Jag var som en kanonkula och i dåligt skick på alla sätt och vis, men nu fyra månader senare är läget ett helt annat. Men som sagt- med sikte på sommarens mätning av kropssammansättningen så vet jag att det finns lite till att kämpa för. Mitt syfte är inte att bli smal, utan att nå idealvikten, må så bra jag kan, och leva ett långt liv där jag kan vara smidig och rörlig. Jag vill ha ett starkt hjärta och bra motståndskraft! Kan ja påverka min livskvalitet och livslängd så tänker jag tammetusan göra det för några mirakelpiller och genvägar finns inte!

Ja sitten rohkeutta… eeh. Kyllä on vaikea julkaista näitä mutta jotta ymmärtäisitte niin vedän syvään henkeä ja painan nappia. Elämäähän tämä vain on. Kaunistelematonta. 
Minulla oli ylipainoa, vaikea IBS ja diagnostisoimaton laktoosi-intoleranssi. Vatsani huusi kivuista ja turvotuksesta ja olin huonossa kunnossa kaikin tavoin ja kaikilla tahoilla. Nyt asiat on toisin. Mutta kuten sanottu- kesän tuleva kehonkoostumusmittaus on mielessä joten tsempattaavaa on vielä. Tavoitteena ei ole hoikka kaunis vartalo vaan ihannepaino, hyvä olo, vahva keho ja mahdollisimimman pieni riski sairastua sydän- ja verisuonitauteihin. Ja tietysti suurempi mahdollisuus pitkään elämään. Jos pystyn vaikuttamaan elämänlaatuuni ja elämäni pituuteen täällä maan päällä niin silloin hitto vie aion sen tehdä, koska ihmelääkkeitä tai oikoteitä tähän ei ole! Omat valinnat ja oma toiminta ratkaisee!

 

Hjälp, nu trycker jag på publicera… Kanske jag får någon annan att bli ivrig och vilja ändra sina vanor?

Apua nyt julkaisen…  ehkä kuitenkin saan jonkun innostumaan pitämään huolta itsestään? 

Ps vi går på ett gym för folk i åldern 40+ och kan varmt rekommendera. Maila för mer info om du är Åbobo och blev intresserad!

PS Käymme Turussa salilla joka on tarkoitettu vain yli nelikymppisille. Jos kiinnostaa niin kerron mielelläni lisää! Laita viestiä jos asut Turussa ja kiinnostuit! 

Det vacklar

Våren försöker mellan varven göra sig hörd, men med svajande resultat. Så fort solen får komma fram blir det varmt och skönt på balkongen men vissa dagar snöar det och då tappar man ju tron lite grann igen.
Reportageresan till Österbotten förra veckan avslutades med värsta snöyran och igår snöade det här också. Temperaturen när jag startade från Åbo förra veckan var -19, för att vara på plussidan med regn när jag kom hem två dagar senare. Hej och hå men nog kommer den ju ändå till slut, den där våren som vi så hett längtar efter nu.
När jag knäppte dessa mobilbilder var det +18 på balkongen. Det är gött minsann!

***********

ODOTUSTA
Kevät keikkuen tulevi. Heti kun aurinko saa näyttäytyä, asteet nousee ja parvekkeella on ihanan lämmin. Seuraavana päivänä taas sataa lunta ja taas epäröidään ja mietitään ettö tuleekohan se kevät sieltä ollenkaan.
Viime viikon työmatka loppui ihan kamalaan lumimyräkkään ja eilen täälläkin pyrytti. Viime viikolla kun lähdin työmatkalle asteita oli -19 ja palatessa satoi vettä. Huhheijaa mutta kyllä se kauan kaivattu kevät sieltä vielä tulee.
Parvekkeella oli +18 astetta kun nappasin nämä kuvat puhelimella. Ah ihanaa juoda partsikahvit!

Hur står det till med oss?

Vi har nu varit medlemmar på gymmet i fyra månader. De två första veckorna fick vi inte träna alls utan vi skulle bara stretcha, för att få upp rörelsebanorna och och för att släppa spänningarna vi hade i våra muskler. Allt för spända muskler spänner också ihop  lederna och ger mer förslitningar. Det gjordes en konditionsgranskning och en evaluering av vår utgångspunkt rent fysiskt.
Efter det gjorde PT:n ett träningsprogram och kring jul , då vi hade varit medlemmar i några månader var det dags för en mätning av kroppssammansättningen. Ska vi säga sådär rakt ut så var den ju inte nådig. Vi låg i riskgruppen för allt möjligt. Bra att sökt oss till gymmet alltså, vi var ju redan på rätt väg.

Nu, två månader efter mätningen har vi nått riktigt goda resultat och rent fysiskt mår vi båda mycket bättre. Vi är på god väg. Jag kunde må ännu bättre, men som jag skrivit förut så gör de här kvinnliga hormonerna livet lite trassligt ibland ( läs klimakteriet ) , och just nu är jag inne i en svårare period med mycket sömnproblem, migrän och diverse andra saker. .
Mannen har gått ner 8 kg och jag 6,5 kg men det är ju inte hela sanningen. Vi vet ju egentligen inte hur mycket vi tappat, för det har byggts upp en hel del muskelmassa också. Kläderna sitter löst och vissa har bytts ut och det räcker att märka det. I sommar blir det dags för ny mätning och det som intresserar oss mest, är om vi lyckas bli av med allt det farliga fettet som är en så stor risk för vår hälsa.
Just nu känns det i alla fall så himla skönt att vara igång och se resultat. Vi är smidigare än på många många år, och kroppen känns stark och mer motståndskraftig.
Vi vill också uppmärksamma den mentala biten och det betyder att även ta tid för meditation eller gemensamma samtal. Huvudet måste också följa med i processen.

Jag skriver inte om det här för att provocera fram något om att man måste vara smal för att vara lycklig. Och ingen ska jämföra sig med någon annan,  men sanningen är krass:  man har en stor chans att leva ett längre liv om man eliminerar riskerna att insjukna i diverse fetmarelaterade sjukdomar. På köpet blir man smidigare och piggare också.
Som ung kanske man inte tänker så mycket på det då man liksom har allt det där goda utan större effort, men i vår ålder är varje extra kilo en börda, och varje stund spenderad i soffhörnan en sak som bidrar till att rörelsebanorna blir snävare. Så är det bara, och vi har bara en kropp och det gäller att ta hand om den. Kroppspositivism i all ära, men det är inte snällt mot sig själv att neka dessa samband.

Vi har också lagt om våra kostvanor. Vi äter ungefär 80 % mindre rött kött,  vi äter mera grönsaker och har minskat radikalt på godsaker och alkohol. Det räcker ju liksom inte med att bara röra på sig. Visst är gymkortet dyrt, åtminstone vårt,  men i och med att köttmängden och det andra minskat så radikalt så blir det kanske till och med så att vi är plussidan!

********************
VÄLIAIKA- KATSAUS tai MITÄS MEILLE  NYT KUULUU??

Nyt ollaan miehen kanssa käyty salilla jo neljä kuukautta. Ensimmäiset viikot menivät venyttelyyn koska liikeradat oli saatava auki. Liian kireät lihakset tekevät hallaa nivelille. Kuntokartoitus tehtiin ja kehon tilanne kuten tasapaino, vahvuus, vammat  yms kartoitettiin.

Sen jälkeen PT teki arvoiden perusteella henkilökohtaiset treeniohjelmat, ja joulun jälkeen tehtiin kehon koostumusmittaus. Se ei ollut kivaa luettavaa. Olimme molemmat riskiryhmässä. Oli siis kohonnut riski sairastua kaikenlaisiin ylipainon aiheuttamiin sairauksiin. Onneksi olimme jo oikealla tiellä ja apua oli tarjolla.

Nyt, kaksi kuukautta mittauksen jälkeen olemme saavuttaneet hyviä tuloksia ja olo on huikeasti kohonnut. Matkaa on tavoitteisiin vielä, mutta oikealla tiellä ollaan. Voisin tällä hetkellä voida vielä paremminkin, mutta koska nämä hitsin naishormonit ( lue vaihdevuodet ) sekoittavat kaiken, kärsin univaikeuksista ja migreenistä useammin  kuin ennen.
Mieheltä on lähtenyt 8kg kiloa elopainoa ja minulta 6,5kg, mutta koko totuushan ei ole siinä. Lihasmassaa on tullut lisää. Vaatteet ovat löystyneet ja osa on jouduttu uusimaankin. Kesällä tehdään uusi kehonkoostumusmittaus ja meitä kiinnostaa erityisesti silloin se, että olemmekö saaneet sen kaikista vaarallisimman rasvan pois.
Juuri nyt tuntuu hyvältä että ollaan vauhdissa, ja että tuloksia näkyy ja tuntuu. Liikeradat ovat laajentuneet ja keho on vahvempi kuin pitkään aikaan. Haluamme ajatella tätä asiaa myös mielen ja henkisen tasapainon näkökulmasta ja siihen kuuluu meditointi ja yhteiset keskustelut. On tosi tärkeää että myös mieli on tasapainossa.

En halua provosoida enkä kehittää mitään ajatusta että pitäisi olla hoikka jotta olisi onnellinen. Totuus vaan on aikalailla se, että että kun sen pahan rasvan saa pois, mahdollisuudet elää pidempään ovat todellakin suuremmat, ja riski sairastua vakavasti liikalihavuuteen liittyviin sairauksiin vähentyy radikaalisti. Nuorena se ei tunnu akuutilta kun kaikki on fine, mutta meidän isässä jokainen kilo rasvaa on riski, ja jokainen sohvassa vietetty hetki lisää nivelten heikkoutta ja tekee liikeradat suppeimmiksi. Meillä on kuitenkin vain yksi keho ja sitä pitäisi hoitaa. Kehopositivismi on ihan kiva ajatus mutta totuus on se, että näitä tosiasioita ja niiden vaikutusta hyvinvointiin ja pitkään ikään ei pitäisi kieltää.

Ollaan myös vaihdettu ruokatapoja ja se tarkoittaa sitä että punaisen lihan syönti on vähentynyt noin 80% !  Syödään enemmän kasviksia, herkut on eliminoitu ja nykyään juomatavatkin muuttuneet. Salikorttimme tuntuu hurjan kalliilta mutta kun lasketaan mitä on jäänyt pois, niin veikkaan että voi jopa jäädä vaikkapa plussan puolelle!

 

 

 

 

Glider åt fel håll

Det är grymt hur mycket vi kvinnor styrs av hormoner. Så länge allt är normalt är det fine, men man märker minsann när något rör om om i smeten.

Förra våren körde jag in i väggen av utmattning när jag led av sömnbrist, svår benvärk, jobbig oro och ångest på grund av detta klimakteriehelvete och diverse annat. Hela våren, sommaren och hösten hade jag svettningar och vallningar från helvetet och mådde som en kratta. Det är svårt att förklara hur det tar på, och hur det påverkar ens psyke att inte få sova, att ständigt ha fullständigt fel kroppstemperatur och inte kunna påverka hur man mår. Jag fick medicin som skulle hjälpa mig att sova men det var en psykmedicin som gjorde mig så seg att jag slutade fungera helt. Jäkligt obehaglig om jag får säga det rakt ut. Riktigt riktigt konstig känsla och man är liksom hellre trött än helt fucked up och grötig av psykpiller. ( förlåt men tänker inte försköna det här )

Hösten kom och plötsligt försvann allt. Jag sov som en stock. Började träna regelbundet och värken försvann. Jag har tappade vikt, blev smidigare, vårdade sinnet med avslappning och meditation och trappade ner på värkmedicinerna. Trodde i min glädje att det var träningens förtjänst att jag mådde så grymt bra före årsskiftet. Vilken glädje att ha samma jämna kroppstemperatur!!! Så enkelt livet blev när det gick att klä sig efter väder och vind, inte efter inre obalans som växlade inom loppet av fem minuter från svettig tropik till kallaste Sibirien. Och att få sova! Halleluja! Oj vad jag svävade på moln!! Det var så skönt! Lägga huvudet på dynan och somna, och vakna utvilad.

Tills nu. Vallningarna är tillbaka. Inte lika starka tack och lov, ( och amen på det) , och är jag faktiskt fysiskt mycket starkare nu. Kanske är det tack vare träningen som de är svagare ( det har man forskat i och kommit till positiva resultat )  men värken och sömnlösheten styrs tydligen helt av hormonbalansen . Jag vakar och snurrar, hittar inte ro för det känns som ett övertryck i vaderna och fötterna och jag är trött men ändå klarvaken. Allt är obekvämt. Värken gör att sängen känns hård. Somnar nog på kvällen men vaknar tvåtiden och så somnar jag inte om förrän på morgonen. När väckarklockan ringer är jag ett vrak.

Hjärnan blir så mosig av sömnbrist och tankarna är sega. En arbetsdag mitt i kampanjrusning suger all energi ur mig då jag måste anstränga mig så galet mycket för att inte göra misstag. Jag kan inte riktigt koncentrera mig och det känns som att de enklaste ekvationerna blir svåra. Hemma blir jag glömsk, disträ och har till och med minnesluckor. Jag har provat det mesta. Melatonin, e-epa olja, och motion, teer, soija och diverse annat. Förutom hormoner då. Men jag drar mig för det. Med all min sjukdomshistoria och med bröstcancer i släkten är det inte den mest attraktiva lösningen. De säger att det är safe, för ett visst antal år, men har det verkligen forskats så länge att man kan veta?  Jag har en stor, ( tillsvidare godartad ) vävnadsknöl i vänstra bröstet men hur ska jag veta att den inte förändras av hormoner? Ingen har facit så valet är inte självklart. Det är inte sådär bara att ta ett beslut. Ett beslut som kan påverka ens livslängd. Samtidigt tänker jag att tänk om inget händer och jag mår risigt “i onödan” för att jag bara inte vågar ta risken?

Det är stora beslut och här i dimman är besluten inte lätta att fatta. Man vill ju grabba tag i nästan vad som helst. I morgon har jag i alla fall en läkartid och så får vi väl se igen. Jag vill bara ha ett jämntjockt och lagombra svenssonliv. På onsdag blir det arbetsresa och jag vill känna mig både trygg och skarp både bakom ratten och bakom kameran.

Ett lite annorlunda inlägg blev det men ibland är det helande att skriva av sig.

******

EIKÄ TÄLLÄ KERTAA SAMAA SUOMEKSI
Tällä kertaa en yksinkertaisesti jaksa tehdä suomenkielistä käännöstä tästä tekstistä. Sorry, mutta väsymys painaa.

En hjälpande hand

Här i veckan gick jag och handlade mig en hjälpande hand. Japp. Eller två egentligen. Och så hade jag tänkt måla åtminstone den ena men jag har inte haft tid och ångrade mig kanske också. De här kartonghänderna kan man till exempel använda som smyckeshållare stående på ett sminkbordbord, men jag valde att hänga upp den ena på väggen och göra en lamphållare av den. Tyvärr blev ljuset alldeles för starkt så jag ska nog inhandla en sån där mjukt lysande lite varmt tonad genomskinlig stor glödlampa ( eller vad de nu heter nuförtiden, där man ser en “glödtråd” )  Eller alternativt en dimbar ledlampa som man kan justera så den lyser varmt och mysigt. Större ska den hur som helst vara, om bara handen håller för tyngden.
( Jag ber om ursäkt för grynigheten i bilderna. Det var ganska mörkt och jag fick köra upp ljuskänsligheten i kameran. Inte alltid man hinner fota när det är ljust.)

och ps osponsrat inlägg men handen är från Presento i Åbo

AUTTAVAT KÄDET
Tässä menneellä viikolla osti itselleni käsiparin. Tai ei se itse asiassa ollut pari vaan kaksi  vasenta kättä, joista toinen joutui tänne olohuoneen seinälle. Aioin maalata toisen mutta taisin muuttaa mieleni tai olla liian kiireinen.
Näitä pahvikäsiä voi käyttää esim pöydällä korutelineenä mutta itse halusin tehdä näin.
Tuo lamppu vaan valaisee liian kirkkaasti joten hankintalistalla on nyt sellainen joka olisi hieman sävytetty ja tai sellainen jota voi himmentää ja samalla vaihtaa valon lämpötilaa. Kokokin saisi olla hieman isompi, jos käsi vaan kestää painoa.

(Anteeksi kuvien rakeisuus. Alkoi olla jo hämärää kun kuvasin ja vedin kameran säädöt kaakkoon että saisin kuvan otettua. Ei sitä aina ehdi nappaamaan kuvia valoisaan aikaa. )

Tämä ei ole yhteistyöpostaus mutta jos jotain lukijaa kiinnostaa niin näitä käsiä saa Askarteluliike Presentosta Turussa.