Diagnos

Hur har ni det därute? Är ni okej? Så mycket känslor och som tankar som surrar såhär i coronatider. Jag har knappt hunnit oroa mig över min armskada då det är så mycket fokus på annat nu. Kanske lika så bra…

Men armen är nu checkad med magnetröntgen och jag har faktiskt en fraktur i axeln. Operation behövs som tur är inte, utan istället ska jag ha armen fixerad i mitella i fyra veckor. Det kan ta upp till ett halvår innan den är helt återställd men det ska nog gå att använda den efter fyra veckor – förutsatt att den läker som den ska. Frakturen var “snygg”  och allt på sin plats så det borde gå bra. Sen gäller det att träna upp styrkan igen och kameran torde inte vara något problem då den bärs upp underifrån, medan det är raka lyft framåt och uppåt som inte fungerar och som ger knivskarp smärta. ( sådär som när man hänger upp byke till exempel, eller ska lyfta något upp på en hylla )
Magnetröntgen är ingen rolig upplevelse förresten, men jag hade otroligt mycket hjälp av att jag mediterat det sista halvåret! Det hjälpte att andas lugnt och fokusera på annat!

Det känns riktigt surt att det blev såhär för en så banal sak, men samtidigt är jag glad att det inte hände mitt i högsäsong. Vad den förresten kommer att vara vet ju ingen men jag har stängt av oron. Det blir inget om jag ska oroa mig för framtiden. Jag tar en dag i taget nu och känner mig förunderligt lugn mitt i stormen. Jag har alltid trott på att saker händer av en viss mening och jag tror starkt att detta var en “intervention” som tvingar mig att vara i isolering just nu.

Jag har gjort en andlig resa det senaste året och lärt mig en hel massa. Mediterat, skött om både min fysiska och psykiska hälsa och fokuserat på att minska oro och stress. Jag har skrivit tacksamhetsdagbok och gjort olika sorters övningar för att utvecklas och framförallt ha mer koll på mitt mående. Underverk har det väl inte gjort och inget är hokus pokus men jag stressar mindre för saker jag inte kan påverka och lär mig mer om hur jag ska dela upp min tid, och det i sig är ju redan ett stort steg för en stressboll som jag.
Mitt i allt detta viruselände är det också jätte viktigt att fokusera på goda saker. Det är lätt hänt att hela ens dag fylls av virusuppdateringar men vi behöver lite hopp också. Jag ligger i riskgrupp som sagt på grund av sjukdomar, och jag får jobba stenhårt på att inte dras med i totalpanik när jag läser vad som händer i världen och vad vi har att vänta oss.
Att fokusera på annat mellan varven är otroligt viktigt.

Ta hand om er därute- stay home om det bara går!

Kram
..och tack för alla trevliga hälsningar om att det är roligt att jag bloggar igen! Det känns så bra!

PS – Rottinghyllan är ett Tori.fi fynd som jag hann haffa innan coronan för ynka 5 euro
Det stör mig inte ett dugg att den är lite blek och sliten. Lite olja ska nog fixa det.

 

 

 

 

Tänka sig, jag är tillbaka!

Hejsan!

Bloggandet bara dog ut, och jag hade redan tänkt lägga av för gott, men nu har jag så gott om tid och vill väl på något vis föra lite dagbok över dessa underliga virustider vi lever i så jag “fattade pennan”.

Jag kommer att skriva enbart på svenska, eftersom det känns som att det blir för mycket för mig att orka skriva på två språk. Det tar enormt mycket tid faktiskt att översätta långa texter. För att minska på bloggtröskeln har jag också bestämt mig för att använda mobilbilder om  jag känner för det, och inte lägga allt för stor vikt på bildkvaliteten precis alla gånger.

I skrivande stund är jag hemma, sjukskriven och i något vad man kanske kunde kalla skyddskarantän eftersom jag hör till riskgruppen. Själva sjukskrivningen beror på en muskelskada i armen. En riktigt onödig och töntig muskelförsträckning jag fick när jag skulle fotografera körsbärsträd vid åstranden ( jo de blommar blygsamt redan )
Jag slant på den leriga sluttningen och bara gled långsamt ner för slätten. Ingen dramatik alls, inget hårt fall men jag försökte ju ta emot / bromsa med armbågarna och då sträcktes vänster överarms muskler ut. Attans vad ont det gjorde och attans vad ont det gör än idag! Trodde det skulle gå över på några dagar men nej det är nog mer illa än så.  Och jag är gul och blå över hela överarmen..
och bilden blev inte skarp heller …

Nåväl. I värsta fall behövs en operation men det vågar jag verkligen inte ens tänka på i detta skede. Det enda jag hoppas på är att kunna bära upp min tunga kamera igen. Små framsteg ser jag ju varje dag så jag har inte förlorat hoppet. Det blir nog bra ännu ska vi se! Imorgon blir det besök hos ortoped och så ska jag få se vad måndagens röntgenbilder visar.

I övrig så knallar det på. Jag är hypokondrisk och känner av alla möjliga små “symptom” men det beror ju mest på att jag är så rädd att få det här viruset. Jag har inte bara astma utan lungfibros, dvs just en likadan skada som viruset kan åstadkomma. So who knows vad som händer om jag blir smittad?
Jag är också så himla orolig för mina gamla föräldrar, de ligger helt klart i en riskgrupp redan på grund av ålder men också för diverse sjukdomar. Vet inte riktigt hur jag ska tackla alla känslor. Jag har också galet ledsamt efter barnbarnet men henne fick jag träffa häromdagen då vi var ute, hade lite piknik och spelade fotboll på flera meters avstånd. Och så har vi ju pratat videosamtal ❤

Annat man oroar sig för är ju ekonomin, småföretagarnas ( inklusive mig  själv ) framtid, hurdan belastning på sjukvården som ligger framför  och gud vet vad, men jag tror jag inte ska skriva mer om det utan ta upp andra saker. Vi får nog av detta i nyhetsflödet ändå.

På inredningsfronten har det hänt en hel del och det blir kanske det jag kommer att skriva om de närmaste veckorna. Och kanske vad jag gjort i studion under de tre månader som gått sedan senaste inlägg . ( Gud vad jag saknar mitt arbetsrum där!! <3) Det känns som ytliga banala saker det här med inrednings i dessa tider mitt i mitt vad som pågår och mitt i mitt inre kaos men jag tror det är bra att fokusera på saker som man mår bra av.

Hänger ni med mig de närmaste veckorna?