Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….

stugan-48pg

stugan-42jpgstugan-4008710864

2 thoughts on “Skitdagar och tankar i ensamheten

  1. Paljolti samanlaisia ajatuksia täälläkin. Kaikkea olis kiva tehdä ja ystäviä nähdä.Työhuolia ei enää ole,kun on jo eläkkeellä. Voidaan sentään miehen kanssa ulkoilla ja käydä kaupassa. En kuulu ihan vielä ikäriskiryhmään.Lapsenlapsia ollaan kyllä käyty tapaamassa, huutelemassa ikkunan alla viemässä pääsiäis ym terveisiä. Käyn kyllä sinnikkäästi fysioterapia tapaamisissa jotain vaihtelua, ei juuri kehenkään törmää sielä. Parturia kyllä kaipaan, otsatukan sain kynsittyä vähän lyhyemmäksi. Käsi ei taivu niskanpuolelle,joten parturin apu olis tosIi tarpeen. Onneksi ei ole juhlia, mutta mielenvirkeydeksi itselle.Tänään lenkillä ollessa huomasin, että olis kiva pukeutua muihinkin, kuin lenkkikamppeisiin,pitäsköhän pukeutua pihahommiin. Australiassa on roskien viemisestä tehty oikein sometapahtuma.Pukeudutaan milloin miksi on lumikkia ja Harry Potter teemaa.
    Tulipas tästä pitkät lörinät,toivottavasti et pahastu. TSEMPPIÄ SULLE, KYLLÄ SE ILOKSI MUUTTUU. Ja saa sitä joskus olla paskapäiväkin. T RIITTA

    Like

  2. Sen kun löriset Riitta, täällä on tilaa , ja kiva että luet ja kiva että kommentoit. Kommentit ovat tänä päivänä aika harvassa kun kaikki pyörii instassa ja se on nopeaa ja kätevää.
    Kyllä tää toivottavasti iloksi vielä muuttuu ja pitää vaan pysyä nyt hengissä että näkee senkin päivän!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s