Ett märkligt år, en märklig jul

Detta går väl ändå till historien som en av de märkligaste jular i modern tid. Samtidigt kan det kanske tänkas att det behövs lite kriser i vårt bortskämda bekvämlighetssamhälle för att vi ska vakna upp… ? Året har sannerligen rubbat våra tankebanor och många upplever att de fått tänka om när det gäller både livsstil, konsumtion och värderingar.

Vi har gått från att se skurkar i mask som något farligt, till att tycka att människor minsann är farliga skurkar om de inte bär mask (!) och till att det är okej att komma ut från toan på jobbet och lukta sprit… och att det är rätt så skönt ibland att inte känna press på att vara social utan fritt fram att låsa in sig hemma, belägra soffan och knäppa på Netflix utan ett sting av dåligt samvete. Men vi har också fått pruta på mycket.

Eftersom allas upplevelser är olika men det här är min blogg så ska jag ösa ur mig lite av mina egna känslor. Vad jag fått offra. Och jag säger bara en sak först – bespara er från meningen om att det finns folk som har det värre. Jag vet det. Mycket väl. Det går ingen egentlig nöd på mig, men ändå finns det saker jag saknar och som kan vara bra att skriva ner. Om inte annars, så för att jag själv en dag igen ska minnas vad jag värdesätter mest i livet och så att jag själv ska kunna ta avstånd senare och begrunda vad som egentligen hände och hur det påverkade mig för resten av livet.

För mig känns det alldeles totalt främmande att sakna resandet. Det har aldrig varit någon stor grej jag gillat.
Jag längtar egentligen bara efter en tur till stugan. Men jag saknar närhet och kramar, beröring och spontanitet. Jag saknar barnbarnet i min famn så det gör ont. Hade vi inte fått den där ena trygga semesterveckan med henne i somras så hade jag nog gått sönder. Tack för den ❤ , den gav mig styrka för jag anade att den andra vågen var bakom knuten. Eller ja, jag visste att den var oundviklig…
Paradoxalt är det här året då jag har mer tid än någonsin, men inte kan använda den till att umgås med henne. Klart det känns lite surt va?
Utöver det saknar jag gymmet, loppisar och cafeer, en middag på en restaurang. Att tacka någon eller säga hej med en stor varm kram. Att handla veckoslutsmat tillsammans. Jag saknar umgänge, lunchsällskap, kaffepauser i sällskap, helgmiddagar med gäster, vinkvällar med vänner ja whatever som man kan göra varsomhelst och närsomhelst och helt spontant. . Sånt som många gjort under hela pandemin, men som jag bara hann ta för mig av lite lite grann i juli när läget var lugnt i några veckor. Resten har varit att avstå avstå och avstå. Väga och välja. Bedöma riskfaktor.

Jag saknar en del av mitt jobb, men inte takten man har med två jobb. Den vill jag inte tillbaka till mera, men frågan är ju hur jag ska unvika det när allt väl kör igång igen? Prioriteringar och balansgång…
Jag saknar min studio och den förväntan jag kände när jag byggde upp den för ett år sedan, och nu är jag ju bara ledsen att jag inte kunde ha den kvar. Jag undrar om jag mera någonsin vågar köra på och uppfylla mina drömmar när allt bara kan rasa i ett nafs?
Jag har haft stunder då jag känt mig värdelös och onyttig då så många fått se besvär och göra om en hel del saker på grund av mig. Förlåt. och tack. Tack till min kära man som orkat och som också fått offra så mycket.
För ja, som anhörig till en riskgruppsperson kan man ju inte ränna runt heller och öka risken.
Tack till min andra arbetsgivare och min underbara förman, som ordnat och stått i för att hålla mig trygg men så att jag ändå fått göra någon nytta och att jag fått mat på bordet. Det har kännats viktigt att ha ett halmstrå att hålla i, att fortfarande kunna göra en insats, om än mindre än förr.

Tack till mina få men fina fotokunder som nappat på utefotograferingar. Tack till sommaren och semestern som gav ett litet virusbrejk. Och tack gode gud att vi hade en stuga att åka till. Mentalt rasade jag lite ihop när säsongen tog slut. Tappade fotfästet och dök i ett depressionshål och jag har inte riktigt kravlat mig upp ur än.
Ändå har jag alls inte varit helt fysiskt inlåst, Några månader kunde jag till och med jobba bland folk ett tag, om än väldigt skyddat, men för en som jobbat i tusen ryck och varit mycket aktiv är det här inte alls en lätt grej att plötsligt vara tvungen att väga precis alla kontakter i vågskål.

Att vara i riskgrupp men i arbetsför ålder är inte lätt. De flesta som lever på i nästan vanlig takt tycker ju att man överdriver och är onödigt hispig – ja rent av kanske lite hysterisk på gränsen till patetisk… Gud så hon håller på… Att man skrämmer upp folk när man i själva verket bara handskas med realiteter som ska hålla en skyddad. Jag ska erkänna att jag blev riktigt lättad när munskyddsrekommendationerna kom, för jag var så trött på att vara annorlunda…
För den som är ung och frisk är det här viruset kanske ingen grej man tänker på jämt, men för mig kan det var slut kaputt finito på livet bara av att vara i fel rum med fel person på fel tid. Säg mig då, hur kan man inte vara rädd? Jag är inte beredd att dö än, sannerligen inte.

Jag tänker inte dölja att jag farit illa. Jag har mått väldigt lågt mellan varven och jag vet inte ännu riktigt ännu hur det står till med den mentala biten. 9 månader av rädsla sätter sig i kroppen och jag har en hel del problem med magen och kroppen i övrigt som jag inte alls vet om de är rent fysiska eller psykosomatiska. Den ekonomiska biten stressar ju också. Att bli av med 2/3 delar av inkomsten förstör väl nattsömnen och rör om i magsyrorna för vem som helst?

Jag har inte kravlat mig upp ännu utan lever i vacuum tills vaccinet är här. Det blir årets julklapp det, även om det blir en lite senare leverans. Tills dess gäller det att inte dra på sig en smitta. Vore tragiskt att dö på slutrakan, just före mål, heh.
I övrigt har julen lite förlorat sin glans, och klapparna lite sin betydelse.
Inget är som förut, men jag hoppas det blir det en vacker dag. På den här lilla hemmanivån alltså. Vi behöver nog inte gå tillbaka till vårt stressade konsumtionssamhälle mer…

Och för att det inte ska bli allt för dystert så kommer här lite stämningsbilder. Något som redan börjar bli en jultradition.

Sköt om dig- stay safe.

ERIKOINEN JOULU
Tuosta ruotsinkielisestä osiosta tuli niin pitkä etten oikein nyt jaksa tehdä käännöstä mutta teenpä jonkinlaisen tiivistelmän…
Lyhysesti kuitenkin totesin että vuosi on ollut merkillinen ja äärimmäisen rankka. Riskiryhmäläisenä ei ole helppoa olla erilainen ja ympäristö leimaa helposti hysteerikoksi vaikka itse yrittää vain tehdä oikein eikä leikkiä kohtalon kanssa. Väärän ihmisen kanssa samassa tilassa väärään aikaan voi osoittautua kohtalokkaaksi. Tässä ei ole varaa alkaa uhkarohkeaksi ja ottaa riskejä ja joka nurkan takan vaanii uusi tartuntariski. Valehtelisin jos sanoisin etteikö ole omaan mielenterveyteen vaikuttanut tämä jatkuva jännitystila johon mhös vaikuttanut oman toimeentulon huomattava kutistuminen.

Minua ympäröi kuitenkin ihanat ihmiset jotka ovat auttaneet läpi rankkojen aikojen ja kiitänkin heitä
( rakas aviomies, läheiset, työnantajat ja ihana esimieheni ) saamastani tuesta. Kiitän työmahdollisuuksista, ymmärrryksestä ja siitä että olen saanut mahdollisuuden tehdä töitä turvallisesti. Työ on muuttunut huimasti ja kerrankin on aikaa muullekin mutta suureksi surukseni en voi sitä käyttää asioihin jota haluaisin, kuten esimerkiksi tapaamisiin lapsenlapseni kanssa. Kaipaan valokuvastudiotani ja mietin uskallanko enää koskaa kokeilla siipiäni. Kaipaan salilla käymistä ja kaikkea ihan normaalia kuten kirppareita, kahviloita ja viini-iltoja ystävien kesken. Sellaisia asioita joista jotkut eivät ole koko pandemian aikana tinkineet ollenkaan mutta minulle olleet ihan mahdottomia. Noh, onneksi heinäkuussa pääsin sellaista vapautta pikkuisen kokeilemaan mutta se ilo jäi lyhyeksi. Osasin kyllä arvata että toinen aalto tulisi.

Vuoden aikana olen käynyt syvällä tunteissani ja saanut tsempata että pysyisin pinnalla. Keho ja mieli on väsynyt ja sielu kaipaa virikkeitä ja “normaalia ” kanssakäymistä, kosketusta, halauksia ja läheisyyttä.

Joulun aika on minulle aina ollut maaginen mutta nyt siitä puuttuu hohto. Toivottavasti elämä palaa joskus taas ennalleen. Ainakin näin ihan kotitasolla. takaisin stressaavaan arkeen ja kulutukseen en halua.

Rokotusta tässä odottelen. Siitä tulee vuoden lahja, vaikka myöhässä saapuukin. Siihen asti pitää pysyä terveenä. Olisi turhaa kompastua ja luiskahtaa arkkuun ihan maalisuoralla.
Jotta tämä nyt ei ihan synkäksi kuitenkaan menisi, niin tässä vähän jouluisia fiiliskuvia. Eräänlaiseksi perinteeksi sekin jo muodostunut.

Pidä huolta itsestäsi- stay safe.

4 thoughts on “Ett märkligt år, en märklig jul

  1. Så fina bilder….som alltid ifrån dig 🙂
    Ja, det är nog en uppdelning i hur man ser på den här pandemin, om man tar den på allvar eller inte. Vet att många fler tar till sig restriktionerna nu när ett vaccin väntar och allt förhoppningsvis vänder, som du skriver vill man inte riskera livet så här på sluttampen.
    Jag satt igår och funderade på hur mycket den här tiden kommer att prägla oss framöver, om vi kommer att värdesätta på ett annat sätt när covid-19 hamnar lite mer i glömska. Precis som du känner jag av bristen på närhet, men också “ofriheten” i att man inte bör fara runt på loppisar, strosa i affärer eller befinna sig i sociala sammanhang med andra människor.
    Jag tillhör ingen riskgrupp, men är ändå restriktiv. Vill inte bli sjuk och vill definitivt inte hamna i ett läge där jag blivit smittad och sen smittar andra. Det ska bli sååååå skönt när allt det här börjar gå tillbaka och vi sakta får återgå till ett liv vi väljer själva hur vi vill leva och inte behöva leva utifrån rädsla och begränsningar!
    Så…..varma kramar till dig och tack för att du finns med dina ord och dina vackra bilder ❤
    Birgitta

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s