Det här har jag aldrig gjort förut

…så det måste jag ju vara bra på, sa Pippi Långstrump. Nya saker måste testas, det tycker jag också. Livet är för kort för att man inte ska pröva på saker man är nyfiken på.

Jag skulle nog ändå ljuga om jag påstod att jag inte jobbat med lufttorkande pyssellera förut, men fåglar har jag faktiskt inte gjort förut.

Jag lovade alltså mig själv att inte göra något ansträngande idag, så mellan tidningsläsande och kaffedrickande har jag pysslat. Jag kom alltså hem från sommarens första arbetsresa igår, och det tog ju på, som det brukar. Timmar bakom ratten, timmar bakom kameran och dåligt med sömn brukar kännas efteråt. Med åren har jag äntligen lärt mig att jag måste återhämta mig efteråt. Reservera tid för avslappning, meditation, töjningar för den stela kroppen och nollställning av den överaktiverade hjärnan. Too many tabs open alltså- det blir det på en resa då man är på helspänn hela tiden. Uppdraget ska löpa, man tar inte ju om något, och från trafiken vill man komma helskinnad hem. Sinnena på helspänn 24-7

Så idag blev det terapeutiskt pyssel. Meditativt och belönande. Inte blev de precis som jag tänkt, men good enough och när jag blir bekant med materialet så ska det nog skapas så det står härliga till! Ideerna hittade jag på Pinterest. Svalan ska bli ett smyckesfat och stå på en sten.

Nu står mina tippor alltså och torkar. jag hoppas de inte spricker för mycket.

*******

RENTOA ASKARTELUA

Kesän ensimmäisen keikkareissun jälkeen aivoissa oli liikaa välilehtiä auki ja päätin etten tänään tee mitään järkevää. Kun lehdet oli luettu ja kahvit juotu tartuin savipakettiin ja aloin muotoilemaan lintuja. Ihanan terapeuttista ja ties mitä kaikkea tässä tulee tehtyä kun materiaali tulee tutuksi.

Idean löysin Pinterestistä. Pääskysestä tulee koruille kulho ja aion kiinnittää sen kiveen.

En bra vecka

Denna vecka återgick jag till arbetet. Först med en ettårs / familjefotografering utomhus och det var minsann skönt att se att kameran satt i handen som förut, att det gick att hålla distans och att axeln orkade med tyngden.  Visst hade jag väl lite känningar efteråt, men inget som var allt för jobbigt i alla fall. 
På tisdagen besökte jag min andra arbetsplats för att hämta ut utrustning för distansarbete. Det var nog ganska ångestladdat att vara ute bland folk, jag har ju levt ett så skyddat liv i tio långa veckor och plötsligt stod jag där i ett öppet kontorslandskap och kände mig så rysligt sårbar. Min aktivitetsklocka visade på en puls som var uppe i 103 i ett skede, så det var en rent fysiskt ångestkänsla att stå där och vänta på att de skulle plocka ihop allt åt mig. Människor gick förbi och hejade glatt och jag stod bara och log stelt med paniken rusande i huvudet och pressade upp mig mot en vägg. Måste ha sett lite lustigt ut, men efter ett tag lugnade jag ner mig. Det blev lite skolning sen i ett av mötesrummen, och jag var tvingen att bära skyddsmask då min mentor och jag satt rätt så nära varandra vid skärmen.

Just nu ser ju läget i Finland riktigt bra ut när det gäller coronaläget, så jag gläds åt dem som får lätta på begränsningarna lite och snart får börja äta på restaurang, gå på cafe´ och annat trevligt. Själv får jag fortsätta skydda mig precis som förut, för egentligen har ju inget ändrat för de som är i riskgrupp. Det är precis lika farligt ännu. Mitt distansjobb fortsätter en vecka ännu och sen har jag semester. Vad läget är när den tar slut, återstår att se, men om det behövs ännu då, så får jag antagligen fortsätta jobba med distansuppgifter ett. Åtminstone har min lungläkare uttryckt en önskan om det och min förman sagt att det borde gå att ordna. 

Vi har varit ute på stugan nu i helgen och även om vädret var vackert bara i fredags, så har det varit riktigt skönt. Vi gick ut och kikade på en alldeles fantastisk solnedgång igen på fredag kväll, men på lördag morgon var det blåsigt och inte alls så stillsamt mer. Jag har egentligen inte gjort så mycket mer än småsysslor för i år tycks min pollenallergi ha tagit fart och jag har inte känt mig inte helt på topp. Vissa år får jag symptom och vissa år får jag inga alls.

I stugan har vi inrett lite för att få det mer praktiskt. En otroligt opraktisk utdragbar bäddsoffa i metall var vår säng i början men byttes nu ut mot en vanlig säng som vi fyndade på Tori. fi till det facila priset av 20 euro. Det tycker jag att var ett kap för min stackars platta tomma börs. Bäddsoffan i metall får nu hålla till i alkoven där den får fungera som gästsäng och dagbädd. Man får väl hoppas att vi senare i sommar kan ta emot besök…. Mannen fixade också lite köksförvaring och det känns verkligen som att det blir lättare och lättare med hushållssysslorna för varje gång nu när det finns avställningsyta och förvaringshyllor. Vi försöker att inte köpa nåt nytt hit, utan använder saker och virke som redan finns, eller tar i bruk grenar och stammar för personliga lösningar. Det har vi ju alltid gillat, så det är minsann inget nytt och Pinterest är en otroligt bra källa för goda idéer.

Bilderna till inlägget är till stor del tagna med mobilen och även editerade i mobilen så kvaliteten är kanske inte riktigt av den standard jag föredrar men ute på stugan är det inte så lätt att ladda laptop och hinna editera bilder. Fotograf som jag är så är jag lite kräsen men det kan ju vara helt hälsosamt att sänka ribban lite grann ibland. Jag försöker också bli lite bekvämare med att visa upp mig själv i bilder- något som jag haft som mål redan ett bra tag, att våga gå utanför bekvämlighetszonen.

*********

ARKEA JA MÖKKEILYÄ
Tällä viikolla palasin töihin ja kaikki meni hyvin. Kuvasin 1v / perhekuvia ja olkapää jaksoi ihan hyvin. Toisessa työssäni sain tekniset tarpeet ja nopean koulutuksen ja aloin tekemään etätöitä kotona. Olen siitä tosi kiitollinen koska vaikka rajoituksia nyt löysennetään, on tilanne yhä vaarallinen meille riskiryhmäläisille.
Kesäkuussa minulla on viikon loma ja toivon että sen jälkeen voin tilanteen vaatiessa jatkaa etätöitä.

Vietimme viikonlopun mökillä tehden kaikenlaisia askareita. Metallinen ulosvedettävä sohvasänky vaihtui oikeaan sänkyyn koska oli niin epäkäytännöllinen ja hutera. Löysimme Tori. fistä vanhan Ikeasängyn kahdella kympillä ja se olikin pelastus kukkarolleni. Mies teki säilytysratjkaisuja mökin keittiöön ja nyt on helpompi hoitaa jokapäiväisiä askareita kun on laskutasoa ja hyllyä. Mitään uutta ei olla ostettu vaan käytetty jo olemassa olevaa materiaalia ja jopa luonnosta löytyvää puunrunkoa ja muuta sopivaa. Tällä tavalla saadaan persoonallinen mökkielämään sopiva sisutus. Pinterestistä löytyy ihanasti inspiraatiota.

Postauksen kuvat ovat suurimmaksi osaksi kuvattu ja editoitu puhelimen kautta joten laatu ei ehkä ihan vastaa sitä mitä haluaisin mutta mökillä läppärin lataaminen ja kuvien editointi ei ole ihan ykkösenä listalla. Menen siis mistä aita on matalin ja ihan ok niinkin välillä. Valokuvaajana sitä vaan välillä laittaa riman turhan korkealle…
Yritän myös harjoitella tätä kameran edessä olemista eli reippaasti nyt vaan ulos mukavuusvyöhykkeltä.

img_9068img_9005

img_9006img_9012img_9356img_9061img_9058img_9393

img_9543img_9032img_9162img_9206

Jag vände min skitdag

1627
Idag började jag min morgon med hembakat rågbröd, en tallrik gröt med sammetslen honung och så en kopp kaffe på det. Det knastrade i kaminen och värmen spred sig ut över rummet. . Efter frukost tog jag en stund för mig själv och töjde och gjorde mina träningsrörelser som fysioterapeuten bett mig göra dagligen.
När det var gjort placerade jag mig vid fönstren som vetter mot havet och mediterade en stund. Det är sällan jag mediterar med öppna ögon, men med den utsikten var det verkligen en nästan sakral upplevelse. De där fönstren är så låga så man ser rakt ut även när man sitter på golvet. Havet glittrade och glimmade klarblått och solen värmde mina kinder. Jag kunde ha önskat att någon hade stoppat tiden då, men den lugna stunden bröts efter en kvart av ljudet från en motorsåg som trängde sig in genom min musik. Mannen hade börjat med dagens utearbete, att bygga ett förråd.  

Jag har alltid meditationsmusik i mina öronsnäckor, för det hjälper mig att komma ner i varv och hitta rätt läge. ( jag tipsar gärna om du vill hitta lämplig musik ) Vissa dagar är jag så uppskruvad så att tankarna hoppar som pingisbollar i huvudet, men ibland kan jag också vara allmänt olustig och må dåligt och därför ha svårt att fokusera. Musiken hjälper mig alltid, och djupandningen också, men nog finns det stunder då jag inte riktigt får någon ro och harmoni hur jag än försöker. Speciellt i vintras när det var stressigt med allt jobb och jag sov väldigt dåligt, så var det nog ganska mycket negativa energier i mig. Nu har det varit så slow när jag varit sjukledig så länge, att till och med blodtrycket tidvis blivit lite lågt men jag har annars mått lite dåligt, på grund av det rådande världsläget som ju verkligen inte varit någon positiv energiladdare.

Är jag ensam hemma brukar jag dansa efter meditationen för att komma i rätt mood inför dagen, och hitta ut ur det negativa. Det här knepet har jag snappat upp av en svensk bloggare som jag följt i  flera år. Jag tycker hon har varit så modig som laddat upp sina galna glada energidanser ut på nätet utan att skämmas över hur flummigt det kan verka. Det kallar jag att bjussa på god energi! Jag måste bara säga att jag nog helst dansar ensam så ingen ser för att jag ska våga ta ut svängarna. Det kan ju bara inte se riktigt klokt ut  ( så mycket självdistans har jag att jag inser det ) men ensam behöver jag inte skämmas för mina rörelser, utan bara improvisera och låta rytmen ta över kroppen. Det är så skönt!

Häromdagen när jag skrev av mig för min skitdag i ett inlägg här på bloggen,  lovade jag ju berätta hur jag vände mitt mindset då och lyckades få till en ganska bra dag i alla fall. Det jag gjorde vara att ta en stund för mig själv-  stretcha, meditera och till sista låta musiken skölja ut allt negativt i mig. Det var kanske inte någon superduper omvändning men nog mådde jag mycket mycket bättre efter det! Mina dagliga töjningar är väldigt lika yoga och det öppnar upp min stela kropp och får igång den så jag känner mig mer öppen för ny energi.

Just nu är det väl lite av en trendgrej det här med att meditera men jag har nog hållit på i ett år redan och känner att jag inte vill sluta. Inte är det så himla djupt alla gånger, det kan bara handla om att sluta ögonen för en stund och andas djupt för att få ner pulsen. Andra dagar kan jag sitta länge länge och bara flumma iväg. Var och en gör på sitt sätt, och jag har hittat min väg.

Vill du själv också testa yoga och meditation så kan jag tipsa om ADRIENE. Hon är klar och tydlig och vill man dansa iväg sin ångest så rekommederar jag denna GAMLA GODING som inte lämnar någon oberörd!! Ah, sp crazy mycket energi- kan du lyssna utan att dansa????
HYVÄN OLON BOOSTIT
Aloitin aamun kahvilla, kotitehdyllä ruisleivällä ja puurolla jossa oli loraus sametinpehmeää hunajaa. Nam! Takassa ritisi tuli mukavasti ja lämpö levisi huoneeseen. Kun mies lähti aamupalan jälkeen ulos, jäin venyttelemään ( sellaista joogantapaista aamuvenyttelyä) , tein fysioliikkeeni ja sen jälkeen istahdin lattialle ikkunoiden eteen meditoimaan. Tällä kertaa meditoin vaihteeksi niin että pidin silmät auki ja täytyy sanoa että oli melkoinen kokemus, sillä edessäni kimmelsi sininen meri ja aurinko lämmitti poskiani.
Olisinpa voinut pysäyttää ajan siihen!

Kuuntelen meditoidessa aina musiikkia, sellaista joka auttaa pääsemään sopivaan moodiin. ( jos tarvitset vinkkejä, laita viestiä ) Joinain päivinä ajatukset ovat kuin levottimat pingispallot päässä, ja voi olla aika vaikea päästä sopivaan tilaan. Viime aikoina kun työstressi ei ole täyttänyt mielen, on muuten vaan vallitsevan maailmantilanteen takia välillä ollut vaikea keskittyä ja rauhoittua.
Yleensä lopetan oman hyvänolonhetkeni tanssilla. Äänet kaakkoon ja improvisoitua hullua yksintanssia joka nostaa kehon energiatasot ihan omiin sfääreihin! Huom tässä kannattaa ihan oikeasti olla yksin että uskaltaa hullutella, tai sitten pitää vaan olla oikein hyvä itsetunto ja perhe joka ei halkea naurusta vaan ymmärtää.

Lupasin kertoa miten sain huonon paskapäiväni käännettyä parempaan ja tuossapa ne vinkit jo tulivatkin. Venyttely ja jooga avaa kehon uusille energioille, meditaatio rauhoittaa ja selkeyttää ajatukset ja musiikki tuo sitä utta energiaa ja positiivisuutta päivään.
Meditaatio on tänä päivänä ehkä vähän sellainen muotijuttu mutta minä olen sitä tehnyt jo vuoden päivät enkä halua lopettaa. Joskus se on vaikeampaa, joskus ei tee mieli ollenkaan mutta yleensä pienikin rauhoittuminen ja syvähengittely on avuksi.  Jokainen löytää varmasti sen oman tyylin ja minä olen löytänyt omani.

Vinkkejä joogaan ja meditaatioharjotteisiin  löytyy You Tubesta. ADRIENELLÄ on hyvät ja selkeät videot. Oman hullun iloisen voimatanssini löysin TÄSTÄ ( klik)  vanhasta ihanan positiivisesta biisistä! ( paremmalla äänellä löytyy tietysti Spotyfystä ) Osaatko kuunnella tanssimatta???

me
inne

Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….

stugan-48pg

stugan-42jpgstugan-4008710864

Stugliv och annat

Vi firade en skön Valborg ute på stugan. Vädret bjöd på diverse skiftningar från fantastisk solnedgång till snålblåst, regn eller tjock dimma.
Långkalsonger och tröjor åkte av och på, av och på. Precis som det brukar vara.
Ett liv därute är så avkopplande, frånkopplande och coronafritt att det är som balsam för den tilltufsade själen, och huden tackar för att man inte behöver tvätta händerna stup i kvarten.

Vi har installerat oss så bra och trivs med de stunder vi kan vara därute . Jag har firat alla mina barndomens somrar ute på en helt unik sommarholme i Åbolands skärgård så jag kan inte tänka mig livet utan hav- om det sen är en liten vik, en del av Aura å eller en större fjärd. Hur mycket jag kan vara på stugan i sommar får vi väl se, och det beror på mitt jobb. Hur som helst har jag semester tre veckor i juli- augustiskiftet och då ska jag nog hinna vara där lite mer. Lite ledigt har jag i juni också, då semestern är uppspjälkt. Mannen har vanliga lediga helger så han kan göra hur han vill.

Under vappen testade jag att äntligen fotografera lite, men det var trixigt med en hand. Jag använde en sk handstrip som låste kameran fast vid min hand, men det var svårt ändå att få det stadigt. Tack och lov har åtminstone ett av objektiven som jag hade med mig en inbyggd stabilisator.

Nu i skrivande stund har jag redan fått lov av läkaren att använda båda armarna och år testa att hantera kameran med ett vanligt grepp. Axelfrakturen har läkt bra och nu ska jag återfå krafterna.
Om en och en halv vecka återgår jag till arbetet. På mitt försäljarjobb får jag jobba på distans hemifrån och med fotograferandet får jag hålla social distans och jobba ute vid barn och familjefotograferingar. Inga babysar, barn eller familjer  fotas i studion för där är det ju verkligen närkontakt i små utrymmen. Det här får jag räkna med ända tills en eventuell förändring i coronaläget. Om det blir långvarigt får jag verkligen fundera vad jag ska göra med min kära studio… Finns så många beslut som borde göras och så lite svar…

Angående bloggen måste jag snart också fatta ett beslut. Mitt bildutrymme är fullt och jag borde uppgradera. Enligt wordpress kostar det 48 euro i året och det kanske inte är en så stor peng i normala fall. Är man på dagpenning som jag just nu, så är det ju nog en stor slant som  ju nog hellre får gå till mat och andra nödvändigheter. Just nu har jag ett litet bildlager uppladdat så om jag delar upp det på många inlägg kan jag ännu blogga med bilder att tag, men sen blir det ju lite trist. Nå vi får se- kanske det löser sig…

***

MÖKKIELÄMÄÄ
Vappu vietettiin  mökillä. Sää oli vaihtelevaa. Saatiin kokea upea auringonlasku vappuaattona mutta seuraavina päivinä myös paksua sumua, tuulta ja sadetta. Kaikkea vaihtelevasti. Pitkät kalsarit tulivat tarpeeseen mutta nekin lensivät pois aina välillä.
Ihanaa olla ihan koronavapaassa kuplassa ilman jatkuvaa käsien pesua.

Vihdoin pystyin ottamaan valokuvia. Käytin handstripiä joka lukitsi kameran käteeni ja sillä tavalla sain otettua kuvia vain yhdellä kädellä, mutta kyllä se aika mutkikasta oli.
Nyt olen saanut lääkäriltä luvan kokeilla kuvaamista molemmilla käsillä sillä olkapää on luutunut hyvin ja nyt lähdetään palauttamaan lihasvoimat ennalleen.

Pikkuhiljaa palailen myös töihin mutta kaiken minkä pystyn, hoidan etänänä. Vauvoja en kuvaa koska se on todellakin lähikontaktia pienessä tilassa. Lapsikuvia ja perhekuvia ulkona  voin tehdä ja silloin pidetään turvaväli. Miten studion kanssa käy, jos koronatilanteeseen ei tule helpotusta syksyllä, se jää nähtäväksi.

Myös blogin tilanne on vaakalaudalla koska tallenustila on täyttynyt ja minun pitäisi maksaa lisätilasta. Näin päivärahalla ollessa se pienikin summa kirvelee liikaa ja nyt laitan mieluummin rahaa ruokaan kuin blogiin joten saapi nähdä miten tässä toimin ja miten tilanne saadaan ratkaistua.

stugan-35

stugan-23

Solnedgång-2-0846-(1)

janne-

0854

0848

0844

0799

0781

0724

0721

 

 

När en dörr stängs, öppnas en annan

Vi står inför Valborg. En sådan vi väl aldrig trodde vi skulle fira. Värmen hade vi, men den försvann, och det kunde man ju ana. Precis sådär som snön sällan kommer till jul, kommer värmen sällan till Valborg. Kalla vappar har ju firats förr, påminde min mamma mig om. – När ni var små och vi firade Valborg ute på Ören en gång, då snöade det. Och javisst, det minns jag ju. På en primitiv stuga ute på ett kargt skär ute vid havsbandet utan el, vatten eller telefoner var det ganska extremt att vara i det läget. Men ved i den öppna spisen, varma kalsonger och tjocka tröjor var lösningen. Bra gick ju det, och jag minns att syrran och jag hängde upp ballonger i en tall för att ens få lite fiilis. Lite bitter var man väl över att aaalla andra minsann fick fina gasballonger och firade med kompisar i stan medan vi var ute på en holme och hängde ballonger i en tall i snålblåsten…

De senaste åren har vi ändå firat valborg på landbacken, och nuförtiden när butikernas öppettider är fria så jobbar ju många också. De röda dagarna i kalender är inte så röda mer, men denna vapp går nog ändå till historien som den mest annorlunda. För alla.

Sommaren blir också annorlunda, den sociala distanseringen kommer att fortsätta men jag hoppas ju nog att det lite lättas på restriktionerna, för vi behöver nog få igång ekonomin i det här landet. Vi som är i riskgrupp får väl bara finna oss i att fortsätta vara eremiter. Inga släkt- och familjefester i sikte här inte. Jag saknar att krama om mina söner och svärdottern, att mysa med barnbarnet och ha henne övernatten, att dricka kaffe med mamma och pappa på ett cafe istället för på gården… men detta ska väl vara över någon gång och när man sen tänker bakåt, var det bara en liten del av vårt liv. Tillsvidare finns vi här och har inte behövt begrava någon i familjen, och det är bara det vi får fokusera på nu. ❤

Det är bara någon månad sedan mina föräldrars hyresstuga tömdes. Till deras stora sorg blev det för besvärligt för dem att vara där ute, i en rätt så opraktisk stuga i svår terräng och bakom en färja. Allt gott har sin tid sägs det, men jag förstår ju att det var ett riktigt tungt beslut. Stugan fungerade många år som en lösning efter att den kära holmen såldes bort. Tack och lov är Åbo en underbar sommarstad, men ska man fortsätta vara isolerad kan man inte riktigt njuta av stadens kultur och cafeér på samma vis.  Vi får ändå vara glada att vi får röra oss ute och njuta av solen och den friska luften.

Livet har ändå sina konstiga kringelikrokar. Mannen och jag fick en möjlighet att vistas på en annan stuga denna sommar och vi nappade på den möjligheten. Jag har visserligen inte den blekblåaste aning om hur min sommar kommer att se ut, men just nu är ju kalendern så tom att det ekar i den. Eftersom inga familjesammankomster är möjliga heller, kan vi väl lika gärna sitta ute i en stuga och låta naturens helande krafter läka mina sår. Vi börjar med vappen därute, så nu ska jag börja med att packa långkalsonger och tröjor men några ballonger till en valborgstall har vi inte köpt och snö vill jag nog inte se…

ja och ps. vi handlar mat på egen hemort och vistas enbart isolerade ute på stugan. Minimerar därmed risken att föra en eventuell smitta till annan ort.

SUOMEKSI:
Erilainen vappu edessä. Kylmä kuten aiemmin mutta kaikin tavoin erilainen. Mitä kesä sitten tuo tullessaan emme tiedä, mutta meille riskiryhmäläisille tämä etäisyyden pitäminen taitaa ainakin jatkua pitkään.

Tässä keväällä tyhjensimme vanhempieni vuokramökin. Todella raskas päätös heille, mutta kaikki hyvä loppuu aikanaan. Elämän tiet ja kohtalon koukerot ovat silti jännittävät, sillä yhtäkkiä miehelleni ja minulle tarjoutui mahdollisuus mökkeillä tänä kesänä kaikesta huolimatta. Tartuimme tilaisuuteen koska vaikka minä normaalisti olen töissä tosi paljon, niin hänellä on ihan normi arkiviikot ja normi lomat. En kyllä yhtään tiedä minkälainen kesä minulla on edessä mutta kalenteri on tällä hetkellä ihan tyhjä. Kuvioista ja aikatauluista ei tiedä kukaan, eikä kristallipallosta voi katsoa. Mitä tahansa elämä tuo tullessaan, luonto on eheyttävä ja sen antamaa energiaa en voi ohittaa.
Vapuksi suuntaamme sinne, ja pakkaan paksut pitkät kalsarit ja villapaidat koska edessä on kuitenkin ihan normi vappusää…

 

stugan-1

stugan-2

 

Färgval i vardagsrummet

Hej alla finisar därute. Jag är ledsen att pauserna mellan inläggen blir långa. Förr i tiden när jag bloggade aktivt, kände jag ett behov av att skriva av mig men nu känner jag inte på samma sätt, så det blir bara inte av. Många gånger känner jag skrivkramp, och känner på något vis att jag inte ens vill dela med mig av allt mera. Jag tror att bloggarna har förändrats, och förväntningarna på innehållet kanske också till en del.

Nåväl, eftersom jag tidigare bloggat en hel del om inredning och min bloggs namn faktiskt ju också lite hänvisar till att dokumentera inredning genom kameralinsen så ska jag bjussa på lite bilder från vårt hem.

I vintras såg vi på ett tv program ( husdrömmar tror jag det var?) och plötsligt fick mannen en ide´. Ska vi måla vardagsrummet grått? – sa han och jag log i hemlighet för det hade jag ju föreslagit tidigare men inte fått igenom. Nu när det nu kom från hans initiativ så hakade jag ju glatt på. Och det där med att” ska vi måla” betydde ju nog att han gjorde det 😀  för sån är han- kanske inte alltid så ivrig men när han väl får inspiration så går det verkligen undan.

Vi bor på hyra så det är inte helt självklart att få måla. Vi har fått ge löfte på att återställa allt till vitt när vi flyttar ut. Men flytta tänker vi inte göra på länge än, för här trivs vi så himla bra, och i sommar blir det två år sedan vi flyttade hit. Den här lägenheten har verkligen allt det vi behöver och en utsikt som man inte kan klaga på. Att ha en enorm balkong mot ån är verkligen underbart, speciellt nu i dessa tider då man kan sitta och titta ut om man har tråkigt. Katterna älskar ju balkongen också.

Här under ser ni nu resultatet av målandet och hur det ser ut idag. Sedan vi flyttade in har matbordet bytts ut till ett mindre, ett Ikea Stockholm rottingskåp flyttat in, en begagnad soffa från tori.fi har också flyttat in och mattorna bytts ut. Soffbordet har fått en omgång dc-fix, dvs en plastfilm på glasytan. ( dubbla sidor så andra sidan är mörk träimitation)
Mitt skrivbord ska verkligen inte stå här. Det är en tillfällig coronalösning då jag inte kan  åka till min studio, och heller inte ville lämna något av värde där. Så fort det är okej att jobba igen så åker coronakontoret ut för här är nog aningen trångt just nu. Jag hade först tänkt återställa gästrummet till kontor men det stötte på tekniska problem då vårt wifi inte räcks dit. Att bara köpa fler elektriska attiraljer för att lösa det tillfälligt kändes inte aktuellt. Vi hoppas ju det här ska vara över så småningom…

Kanske ni tycker rummet känns murrigt och mörkt? Vi är i alla fall jättenöjda och känner att det blev mer ombonat och fick mera rumskänsla och vi blev av med den vita kliniska höghuskänslan.

Idag är det fredag och jag blev av med min mitella igår! Armen är svag och jag får inte lyfta den eller tunga saker utan ska helst hålla armbågen nära intill kroppen hela tiden, men frihetskänslan är härlig!  All styrketräning har inte gått till spillo även om jag måste börja om från början, utan den finns ju där i muskleminnet och är en bra utgångspunkt inför kommande rehabilitering. Mycket fysioterapi ligger framför mig och om två veckor blir det röntgen, konsultation och så får jag veta lite mer. Helt återställd kommer jag knappast att vara på länge än och jag misstänker lite att hela maj nog går i sjukledighetens tecken för aktiva lyft får jag börja träna på först efter röntgen om allt har läkts som det ska. Vad som händer när jag får återgå till jobbet vet jag inte för det beror nog på virusläget och om de kan lösa det med distansuppgifter åt mig. Jag försöker att inte bekymra mig i förväg för det vinner man inget på. Allt brukar ordna sig. Det ekonomiska blir en skitbit det också men inte heller det tänker jag grämas över i förväg.

Helgen som kommer för något riktigt roligt med sig och det ska jag skriva om nästa vecka. Tills dess- ha det gott i solen!

****
SUOMEKSI:
Tuossa kevättalvella kun miehen kanssa katsottiin yhdessä jotain sisustusohjelmaa, mieheni sai idean seinien maalaamisesta. Kun hän saa jonkun idean, se menee yleensä toteutukseen aika pian ja niin kävi nytkin. Olin aiemmin jo ehdottanut samaa mutta kuuroille korville ja nyt kun idea lähti pyörimään hänen aloitteesta ajattelin että jes, antaa mennä vaan!
Tässä tulos. Muutenkin sisustus on vähän vaihtunut. Pöytä vaihtui pienempään tilanpuutteen takia, Ikean Stockholmkaappi on muuttanut taloon, matot vaihdettu ( kissat pilasivat edellisen ) ja Tori. fistä löydetty sohva on muuttanut meille. Sohvapöytä sai muovikalvon ( kaksipuolisen ) joka peittää naarmuisen lasipinnan eikä pölyt näy yhtä hyvin. Se on kaksipuolinen ja toisella puolella on tumma puu-imitaatio. Mielentilan mukaan voi valita minkä haluaa.

Tuo kirjoituspöytä tuossa on tilapäinen koronakonttori jonka olisin halunnut laittaa vierashuoneeseen mutta sinne ei kantaudu wifi… tilapäisen ratkaisun takia emme viitsineet lähteä hakemaan mitään elektroniikkaa vaan elämme toivossa että tämä todellakin jonain päivänä lähitulevaisuudessa tai viimeistään syksyllä on ohi.

Eilen pääsin käden kantositeestä eroon ja vaikka en saakaan nostaa mitään tai edes kohottaa käsivartta niin vapauden tunne on suunnaton! Toistaiseksi kyynärpää pysy visusti vyötäröllä mutta kahden viikon päästä on röntgen ja konsultaatio ja sitten pitäisi päästä tekemään myös aktiivisia nostoja. Pahaa pelkään ettei saikku silloin vielä lopu mutta kaikkeni teen että saan liikeradat auki ja voimat takaisin fysioterapialla as soon as possible mutta varovasti tekemättä virheitä. Tällä hetkellä käsi nousee vain toisen käden tai kepin avulla, sillä omia lihaksia ei saa vielä käyttää ennen kuin luutuminen on röntgenissä todettu.

Näillä siis mennään ja viikko vapun jälkeen olen viisaampi. Nyt koittaa viikonloppu ja se tarkoittaa jotain kivaa meille mutta siitä kerron enemmän ensi kerralla. Kuulumisiin!

inredning-02inredning-14jpginredning-15jpginredning-16jpg

Ta dig kragen för sjutton!

( Tekstissä lyhyt suomenkielinen osio lopussa )

Jag märker att jag fortfarande har svårt att hitta en bloggrytm och bloggmotivation. När livet går på sparlåga och jag dessutom är i skyddsbubbla krävs det verkligen ett system för att hålla ihop bitarna. Ju mindre utmaningar jag har, desto mer börjar jag prokrastinera. Jag vill så mycket och startar upp saker men kommer inte så långt som jag vill. Dagarna går fort men sällan uppnår jag de mål jag tänkt ut, utan de förflyttas till följande dag.  Det går allt för lätt när man inte har skyldighet till något eller är under någon som helst tidspress. Ändå lider jag av situationen, något av en arbetsnarkoman som jag ju är till vardags. Jag hatar att känna mig lat, även om jag egentligen med tillstånd kan eller ska  vara det just nu. Ändå ligger det i mitt undermedvetna att tid inte ska slösas bort. Att om en sak inte kan utföras av ett eller annat fysiskt skäl, kan man ersätta den med annan meningsfull syssla. Så länge kroppen fungerar ska man vara produktiv – om då inte till fördel för andra, så åtminstone väl för en själv. Det är lättare att återgå till vardagen om omställningen inte blir för stor i den andra ändan heller.

Detta stillestånd beror ju långt på det att jag just nu inte ska eller kan göra vissa saker, eftersom min arm fortfarande är låst i mitella. Jag har inte heller tydliga saker att göra, eftersom firman inte är igång. Jag har inte bilder att redigera men kunde definitivt planera marknadsföringen för kommande säsonger men utan deadline blir det luddigt. Jag vet inte när och hur jag kan ta itu med kommande jobb, och detta att inte ha en klar och tydlig plan får mig att bara leva i en suddig overklig tillvaro. När min sjukskrivning tar slut får jag förhoppningsvis sköta en del av mitt löntagararbete på distans, om det hittas lämpliga uppgifter och kan lösas praktiskt, vill säga.

Ja, jag försöker analysera mig själv och ser helt klart att det är förståeligt att när man går  från att ha jobbat 8- 13 timmar i dygnet, 6 dagar i veckan i genomsnitt,  till att ha nästan noll projekt alls-  blir omställningen verkligen stor. Inte så konstigt alls att känna sig helvilsen.

Just nu jobbar jag på att bygga upp en struktur, men det är svårt och jag har fått söka upp inspiration till hur man ska komma ur prokrastineringen på bästa sätt.
Här är några steg som känns konkreta och lätta men just nu ändå är svåra, bara för att det finns för mycket obestämd tid, och definitivt ingen ram runt tiden. När ramarna fattas måste jag försöka bygga upp nya.  Mest handlar det ju bara om att ta sig i kragen. Just do it, liksom. 

1. Streching på morgonen Nåt jag sysslat med aktivt och regelbundet de sista året men nu är så svårt. Förut var det inget problem, det hörde helt enkelt till min dagliga rutin. Varje dag. Vardag och helg.
( just nu är det segt att motivera mig för jag kan bara göra 1/4 av de rörelser jag varit van med. Jag ser mönstret- jag vill ha allt eller inget men nu får jag nöja mig med bara ett block av helheten. Skärp dig kvinna, och kombinera töjningarna med din dagliga fysioterapi som ändå måste göras )

2. Klä på mig  ( det tar enormt mycket tid och är komplicerat att kränga på sig vissa plagg när man har en mitella som ska av och på, en arm som inte kan lyftas eller krängas in i strama kläder. Att inte träffa en enda människa under hela dagen motiverar inte heller till nåt annat än slappa mjukiskläder )  Samtidigt känner man sig effektivare när man stiger in i andra kläder än de man slasat omkring i.

3. Inte fastna vid skärmen ( jag fastnar alldeles för lätt framför datorn eller telefonen. Slöskrollar nyheter och märker att tiden bara rinner iväg. Mår inte bra av att nyhetsknarka utan innehållet borde vara något helt annat- se följande punkt )

4. Byta ut slö/ nyhetssurf till nyttiga klipp som hjälper i kommande arbetsprojekt ( typ lära mig mer om marknadsföring på sociala medier, utveckla mitt brand mm ) Problemet är att de flesta webbkurser kostar och just nu finns inte budget för något sådant överhuvudtaget. Att sålla mellan bra och uselt studie material tar tid. Fast tid har jag ju, men att inte genast se resultat är också svårt för mig. Jag behöver en snabb belöning för mitt jobb. Detta får jag jobba hårt på, känner jag…

5. Listor. Jag älskar listor. Brukar göra upp listor i min kalender och men nu när dagarna bara flyter ihop har det varit svårt att få tag i min kalenderrutin. Bör jobba på detta.
Papperskalender och handskrivna listor passar mig. Digitalt vill det bara inte fungera.
Bocka av – just do it. Enkelt och påtagligt. 

6. Hålla fast vid lunch och middagstider.  Att inte ha en dagsrytm får en att vara lite småsugen hela tiden. Klar och tydlig lunchpaus och så inget “nibblande” mellan det. Punkt.
Kräver karaktär men jag har klarat det ganska bra. ( förutom påsken då men det var undantag, då var ju mannen också ledig och vi åt gott och njöt av det ) .

7. Ta itu med tråkiga saker. Firmans bokföring måste göras även i kristider. Jag har varit i kontakt med både skatteverk och TE- byrå och väntar nu på att få ansöka om understöd för småföretagare. Att ta itu med otrevliga komplicerade saker minskar på ångesten över att inte ha kontroll över ekonomin. På listan står ännu FPA för sjukdagpenning och kontakt med diverse andra instanser. Ta itu- ta kontroll- och belöna dig efteråt. ( men med vad? )

Jobbar du hemma eller är du arbetslös just nu? Hur tar du itu med prokrastineringen?
Har du problem med tidtabeller, rutiner och to-do´s?
HÄR  hittar du i alla fall många bra och mycket konkreta enkla tips till att få ordning på livet!
************

Ja suomeksi:
Kun pyörii kotona sairaslomalla ja suojakuplassa eikä saa tehdä tiettyjä asioita, se sekoittaa omaa ajantajua ja omaa ajankäyttöä. Yritän tehdä listoja ja yritän ylläpitää tiettyjä rutiineja mutta se onkin yllättävän vaikeaa. Tämä johtuu minun tapauksessa varmastikin siitä että kun on tottunut paahtamaan 8- 13 tunnin työpäiviä 6 päivää viikossa, totaali pysähtyminen saa ahkeran työmuurahaisen hämmentymään täysin ja menemään jopa lukkoon. Listasin tähän postaukseen muutamia rutiineja joita yritän pitää kasassa jotta arki sujuisi eikä paluu työhön olisi liian vaikeaa kun sen aika vihdoin koittaa.
1. Aamuvenyttely. Se etten voi tehdä kuin ennen ei ole esteenä tehdä niitä liikkeitä joihin vielä pystyn ja lisätä tähän hetkeen myös päivän tärkeän fysioterapian.
2. Älä kulje pyjamassa koko päivä vaan sen takia että olet saikulla
3. Älä jumitu näytön eteen äläkä seuraa uutisointia sairaalloisesti.
4. Jos silti surffailet netissä, hae silloin arvokasta materiaalia joista on hyötyä tulevaan esim markkinointiin tai on brändäykseen liittyvää.
5. Tee listoja ja vedä väkänen jokaiseen suoritettuun tehtävään
6. Pidä kiinni lounastauosta ja syömisrutiineista
7. Tartu myös ikäviin asioihin. Aktiivinen ikävien ja vaikeiden asioiden hoitaminen vähentää ahdistusta joka liittyy esim taloudelliseen tilanteeseen. Take control, ole perillä asioista. Hae apua.  Just do it. Et ehkä voi vaikuttaa asiohin, mutta olet ainakin tehnyt kaikkesi parantaaksesi asemaasi.
TÄSSÄ  muuten muutama hyvä videovinkki arjen hallintaan!!

Miten sinä hoidat asiotasi juuri nyt? Oletko työtön? Teetkö etätyötä? Miten estät haahuiliun vai suotko itsellesi sen? Vai onko arkesi peräti täysin normaalia?

Foto 24-03-2020 14 46 17Foto 24-03-2020 14 45 31Foto 24-03-2020 14 35 48Foto 24-03-2020 14 34 10

Före allt rasade

För bara en dryg månad sedan var allt som förut. Jag fotade den här lilla sötingen i studion och vi pratade med föräldrarna om vad viruset kanske kunde innebära… Det fanns ingen större risk för smitta då men ganska snabbt skulle ju läget förändras och jag fick sätta lapp på luckan. Bara två veckor senare hade vi ett helt annat läge att förhålla oss till. Ett totalt annat läge. En helt annan värld…

Jag tog mitt ansvar genast och kände att detta vill jag inte ta några risker i. Ingen vet hur covid inverkar på nyfödda eller hur mottaglig en nyförlöst mamma är. I newbornfotograferingar är man nära- väldigt nära.  Bär och vyssjar och håller om…

Själv hör jag till riskgruppen och vet att kontakten med barn i dagisålder kan vara väldigt farlig för mig. Jag och tänkte också på hurdana smittokjedjor det kunde byggas upp från kund till mig,  till nästa kund till nästa…  Ni vet, med barn blir det alltid närkontakt. Det går inte heller att hindra spontana nysningar, hostningar osv. Det går inte att kontrollera på samma sätt som med vuxna. ( som inte de heller alltid är på kartan med att skydda sig själv eller sina medmänniskor )
Man kan ju bli lite paranoid här men jag väljer det framom att ta det hela med en klackspark och sen ångra mig djupt.

Jag valde att stänga min kära studio tillfälligt och övergå till att eventuellt fotografera ute i miljö. Tills då detta med min axel hände och nu fotar jag inget alls. Men det är tillfälligt.
Inredningsfotograferingarna står ju stilla nu också, då man helt enkelt uppmanas att bara resa om det är nödvändigt. Vi får väl se hur det blir, om vi i något skede kan röra oss mer fritt och vad det innebär.

Hur som helst är det ju nog så att man förlorar sin nattsömn. Får jag ha kvar min studio? Får jag stödpeng så jag kan betala mina löpande utgifter och kommer hyresvärden emot och lättar på hyresbördan? Räcker mina pengar till försäkringar och skatter nu när inget kommer in?

Den som hade svar…
Vad jag vet ändå, är att jag aldrig aldrig vill ge upp det här härliga som jag satsat på och min härliga studio / kontor där jag trivs.
Jag vet ju att det är min grej!
Dessa underbara små knyten jag fått föreviga. På ett eller annat sätt är jag tillbaka snart.
Cant wait!

p.s Mössörna och byxorna har jag stickat. Längtar så efter det också. Att få handarbeta.

8993

9054

9005

9188

9096

Vauvakuva-II-setti

Balkongsäsongen

är öppnad, till både vår och definitivt till katternas glädje. Jag har plockat lite bland alla grejer och hängde upp min väggdekoration här, då den aldrig mer kom upp i köket efter julen. ( Bästa budgettipset för inredning är nog förresten att flytta runt på sina saker i hemmet istället för att köpa nytt )

Jag är lite osäker om jag ska odla något här, för när det blir varmt blir det lätt olidligt hett vilket innebär att man får vrålvattna om något alls ska överleva. ( Lite lättare i år kanske, när vi äntligen hittade bambugardiner att hänga framför glasen. ) Lite örter kunde nog ändå vara skoj att ha, men då borde jag köpa mylla och lådor men i dessa tider har jag helt enkelt inga pengar att lägga på sådant. Fast jag tror jag har en liten påse mylla någonstans och några gamla fröpåsar från Ikea också, det gäller bara att idas leta…
Önskar vi hade ett fiffigt kattnät också, så vi kunde öppna glasen när det blir för hett, utan att behöva sitta bredvid och vakta att de inte skuttar ut.

Sen är det ju faktum att det är apasvårt att plantera och fixa något med bara en hand så vi får väl se. Men jag har ju all tid i världen…
Apropå tid, så pratade någon just i en podd om det här med hur man reagerar i karantän. Det finns de som är helt tok- effektiva när de jobbar hemifrån, och de som inte får tag i någonting utan bara blir håglösa och slasar omkring. Tydligen hör jag just nu till den sista kategorin, men det har nog att göra med att jag är sjukskriven, inte enbart i skyddskarantän. Känner att jag liksom inte har lust att ta itu med något när det ändå blir så krångligt. Normalt brukar jag verkligen inte ha ro att sitta still.
Bara att skriva på dator är ju bökigt och jag håller laptopen i en viss vinkel så jag kan vila armen på framdelen av tangentbordet så att jag ska kunna skriva lite snabbare med två händer och få stor bokstav i början. Man blir lite sned i nacken av det, kan jag säga.

Nå, ilandsproblem är det, och huvudsaken är att allt annars är okej. Det går ingen nöd på mig.
Jag bara toksaknar allt normalt och vardagligt men vi är alla i samma sits…

inredning-balkong-19-pg

inredning-balkong-21-pg