Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….

stugan-48pg

stugan-42jpgstugan-4008710864

Ta dig kragen för sjutton!

( Tekstissä lyhyt suomenkielinen osio lopussa )

Jag märker att jag fortfarande har svårt att hitta en bloggrytm och bloggmotivation. När livet går på sparlåga och jag dessutom är i skyddsbubbla krävs det verkligen ett system för att hålla ihop bitarna. Ju mindre utmaningar jag har, desto mer börjar jag prokrastinera. Jag vill så mycket och startar upp saker men kommer inte så långt som jag vill. Dagarna går fort men sällan uppnår jag de mål jag tänkt ut, utan de förflyttas till följande dag.  Det går allt för lätt när man inte har skyldighet till något eller är under någon som helst tidspress. Ändå lider jag av situationen, något av en arbetsnarkoman som jag ju är till vardags. Jag hatar att känna mig lat, även om jag egentligen med tillstånd kan eller ska  vara det just nu. Ändå ligger det i mitt undermedvetna att tid inte ska slösas bort. Att om en sak inte kan utföras av ett eller annat fysiskt skäl, kan man ersätta den med annan meningsfull syssla. Så länge kroppen fungerar ska man vara produktiv – om då inte till fördel för andra, så åtminstone väl för en själv. Det är lättare att återgå till vardagen om omställningen inte blir för stor i den andra ändan heller.

Detta stillestånd beror ju långt på det att jag just nu inte ska eller kan göra vissa saker, eftersom min arm fortfarande är låst i mitella. Jag har inte heller tydliga saker att göra, eftersom firman inte är igång. Jag har inte bilder att redigera men kunde definitivt planera marknadsföringen för kommande säsonger men utan deadline blir det luddigt. Jag vet inte när och hur jag kan ta itu med kommande jobb, och detta att inte ha en klar och tydlig plan får mig att bara leva i en suddig overklig tillvaro. När min sjukskrivning tar slut får jag förhoppningsvis sköta en del av mitt löntagararbete på distans, om det hittas lämpliga uppgifter och kan lösas praktiskt, vill säga.

Ja, jag försöker analysera mig själv och ser helt klart att det är förståeligt att när man går  från att ha jobbat 8- 13 timmar i dygnet, 6 dagar i veckan i genomsnitt,  till att ha nästan noll projekt alls-  blir omställningen verkligen stor. Inte så konstigt alls att känna sig helvilsen.

Just nu jobbar jag på att bygga upp en struktur, men det är svårt och jag har fått söka upp inspiration till hur man ska komma ur prokrastineringen på bästa sätt.
Här är några steg som känns konkreta och lätta men just nu ändå är svåra, bara för att det finns för mycket obestämd tid, och definitivt ingen ram runt tiden. När ramarna fattas måste jag försöka bygga upp nya.  Mest handlar det ju bara om att ta sig i kragen. Just do it, liksom. 

1. Streching på morgonen Nåt jag sysslat med aktivt och regelbundet de sista året men nu är så svårt. Förut var det inget problem, det hörde helt enkelt till min dagliga rutin. Varje dag. Vardag och helg.
( just nu är det segt att motivera mig för jag kan bara göra 1/4 av de rörelser jag varit van med. Jag ser mönstret- jag vill ha allt eller inget men nu får jag nöja mig med bara ett block av helheten. Skärp dig kvinna, och kombinera töjningarna med din dagliga fysioterapi som ändå måste göras )

2. Klä på mig  ( det tar enormt mycket tid och är komplicerat att kränga på sig vissa plagg när man har en mitella som ska av och på, en arm som inte kan lyftas eller krängas in i strama kläder. Att inte träffa en enda människa under hela dagen motiverar inte heller till nåt annat än slappa mjukiskläder )  Samtidigt känner man sig effektivare när man stiger in i andra kläder än de man slasat omkring i.

3. Inte fastna vid skärmen ( jag fastnar alldeles för lätt framför datorn eller telefonen. Slöskrollar nyheter och märker att tiden bara rinner iväg. Mår inte bra av att nyhetsknarka utan innehållet borde vara något helt annat- se följande punkt )

4. Byta ut slö/ nyhetssurf till nyttiga klipp som hjälper i kommande arbetsprojekt ( typ lära mig mer om marknadsföring på sociala medier, utveckla mitt brand mm ) Problemet är att de flesta webbkurser kostar och just nu finns inte budget för något sådant överhuvudtaget. Att sålla mellan bra och uselt studie material tar tid. Fast tid har jag ju, men att inte genast se resultat är också svårt för mig. Jag behöver en snabb belöning för mitt jobb. Detta får jag jobba hårt på, känner jag…

5. Listor. Jag älskar listor. Brukar göra upp listor i min kalender och men nu när dagarna bara flyter ihop har det varit svårt att få tag i min kalenderrutin. Bör jobba på detta.
Papperskalender och handskrivna listor passar mig. Digitalt vill det bara inte fungera.
Bocka av – just do it. Enkelt och påtagligt. 

6. Hålla fast vid lunch och middagstider.  Att inte ha en dagsrytm får en att vara lite småsugen hela tiden. Klar och tydlig lunchpaus och så inget “nibblande” mellan det. Punkt.
Kräver karaktär men jag har klarat det ganska bra. ( förutom påsken då men det var undantag, då var ju mannen också ledig och vi åt gott och njöt av det ) .

7. Ta itu med tråkiga saker. Firmans bokföring måste göras även i kristider. Jag har varit i kontakt med både skatteverk och TE- byrå och väntar nu på att få ansöka om understöd för småföretagare. Att ta itu med otrevliga komplicerade saker minskar på ångesten över att inte ha kontroll över ekonomin. På listan står ännu FPA för sjukdagpenning och kontakt med diverse andra instanser. Ta itu- ta kontroll- och belöna dig efteråt. ( men med vad? )

Jobbar du hemma eller är du arbetslös just nu? Hur tar du itu med prokrastineringen?
Har du problem med tidtabeller, rutiner och to-do´s?
HÄR  hittar du i alla fall många bra och mycket konkreta enkla tips till att få ordning på livet!
************

Ja suomeksi:
Kun pyörii kotona sairaslomalla ja suojakuplassa eikä saa tehdä tiettyjä asioita, se sekoittaa omaa ajantajua ja omaa ajankäyttöä. Yritän tehdä listoja ja yritän ylläpitää tiettyjä rutiineja mutta se onkin yllättävän vaikeaa. Tämä johtuu minun tapauksessa varmastikin siitä että kun on tottunut paahtamaan 8- 13 tunnin työpäiviä 6 päivää viikossa, totaali pysähtyminen saa ahkeran työmuurahaisen hämmentymään täysin ja menemään jopa lukkoon. Listasin tähän postaukseen muutamia rutiineja joita yritän pitää kasassa jotta arki sujuisi eikä paluu työhön olisi liian vaikeaa kun sen aika vihdoin koittaa.
1. Aamuvenyttely. Se etten voi tehdä kuin ennen ei ole esteenä tehdä niitä liikkeitä joihin vielä pystyn ja lisätä tähän hetkeen myös päivän tärkeän fysioterapian.
2. Älä kulje pyjamassa koko päivä vaan sen takia että olet saikulla
3. Älä jumitu näytön eteen äläkä seuraa uutisointia sairaalloisesti.
4. Jos silti surffailet netissä, hae silloin arvokasta materiaalia joista on hyötyä tulevaan esim markkinointiin tai on brändäykseen liittyvää.
5. Tee listoja ja vedä väkänen jokaiseen suoritettuun tehtävään
6. Pidä kiinni lounastauosta ja syömisrutiineista
7. Tartu myös ikäviin asioihin. Aktiivinen ikävien ja vaikeiden asioiden hoitaminen vähentää ahdistusta joka liittyy esim taloudelliseen tilanteeseen. Take control, ole perillä asioista. Hae apua.  Just do it. Et ehkä voi vaikuttaa asiohin, mutta olet ainakin tehnyt kaikkesi parantaaksesi asemaasi.
TÄSSÄ  muuten muutama hyvä videovinkki arjen hallintaan!!

Miten sinä hoidat asiotasi juuri nyt? Oletko työtön? Teetkö etätyötä? Miten estät haahuiliun vai suotko itsellesi sen? Vai onko arkesi peräti täysin normaalia?

Foto 24-03-2020 14 46 17Foto 24-03-2020 14 45 31Foto 24-03-2020 14 35 48Foto 24-03-2020 14 34 10

Framsteg

Hur går det på gymmet då? Jodå, det går bra! Vikten knagglar sakta neråt, men ni vet muskler väger mer än fett och jag ser och känner mycket mer förändring än vad vågen visar. Kläderna spänner inte.  Bra så, det är så det ska vara. Vi går där för att bli friska och starka och mer smidiga. Det sistnämnda är på god väg- som ni ser på bilden. För tre månader sedan kunde jag verkligen inte sitta sådär! Det var väl bra om jag ens kom ner dit. Eller jo, ner kommer man alltid men inte upp…

Vi äter vegetariskt så gott det går under fem dagar i veckan och så håller vi undvika onödigt snaskande mellan måltiderna. Det känns riktigt bra att ta det i lugn takt. Vi började ju redan i november och går framåt steg för steg. För stora förändringar på en gång är inte bra. Det leder ju sällan till hållbara resultat.

Just nu går det i alla fall bra. Vi hänger på gymmet 3-5 dagar i veckan och gör lite varierande saker. Jag trodde väl aldrig vi skulle hitta tid till det, men jag antar att det är tid som vi annars har spenderat framför tv: eller datorn så det är ju bara bra om den blir fiffigare använd!

**********

EDISTYSTÄ
Mites se salilla käynti sujuu? No joo, ihan hyvin! Paino tippuu tosi hitaasti mutta tunnetustihan lihakset painavat enemmän kuin rasva ja peilistä näen kuitenkin muutoksia ja vaatteet istuvat paremmin. Hyvä näin, en sen tarvitsekan mennä nopeasti. Haluamme vain terveet vahvat kehot ja lisää liikkuvuutta. Tuohon viimeiseen onkin jo tullut huomattavaa parannusta kuten kuvasta näkyy! Kolme kuukautta sitten en olisi voinut istua noin, sillä hyvä jos edes pääsin alas lattialle. Tai noh- alas pääsee aina mutta ylös…

Syömme kasvisruokia arkisin ja yritämme jättää turhat napostelut pois. Hiljaa hyvää tulee sillä suuret muutokset harvoin ovat pysyviä. Aloitimme jo marraskuussa tosi rauhallisesti venyttelyillä ja nyt käymme salilla 3-5 päivää viikossa. Ikinä en uskonut siihen löytyvän aikaa mutta näköjään se onkin ollut sellaista luppoaikaa telkkarin tai läppärin edessä ennen. Eli hyvä vain jos se nyt tulee käytettyä järkevämmin!

 

gym

Söt, sa jag om räven

Säg hej till min födelsedagspresent. Jag har nåt speciellt för rävar, tycker de ser så sympatiska och finurliga ut. Åtminstone så här som tecknade.

Jag har en massa inlägg på lut nu plötsligt men släpper ut dem lite pö om pö. Det är fortfarande ganska lugnt i blogosfären, precis som det brukar vara på sommaren och speciellt vid vackert väder. Nog hinner man läsa bloggar sen i höst.

KETTULAUKKU
Sano hei ihanalle synttärilahjalleni! Tykkään ketuista, olen aina tykännyt. Ne näyttävät niin hauskoilta, sympaattisilta. Ainakin näin piirrettynä.

Nyt on jonossa useampikin postaus mutta laittelen niitä ihan rauhallisessa tahdissa tänne, koska huomaan että blogimaailmassa mennään kesätahdissa edelleen. Lukijoita on kesähelteillä aina vähemmän ja ihan ymmärrettäväähän se on. Ehtii sitä sitten syksyllä lukea.

 

stills-014

stills-013

stills-012

Mera bakgrunder

När jag kom igång med mina bakgrunder vart det svårt att hejda mig och här föddes en grönaktig bakgrund. Kände att det kanske var dags för lite annat än murrigt brunt och svart. Katterna övervakade ivrigt mitt klottande.

Det här är mitt sätt att koppla av, min mindfullness, att få måla och fotografera och till slut editera med olika lagers och texturer.  I blombilden sökte jag efter en sån där gammeldags oljemålnings stämning. Jag har väl tänkt att jag någon gång borde göra en kollektion till försäljning, men tillsvidare har det bara varit för eget bruk. Ska jag fota en egen serie ska det åtminstone vara riktiga blomster, inte fejkade och så ska det kanske vara mer planerat ända in i minsta detalj.

Men vi får väl se. Tillsvidare njuter jag av kravlösheten.

******

LISÄÄ TAUSTAA
Kun nyt pääsin vauhtiin näiden taustojen kanssa minut oli vaikea pysäyttää. Näin syntyi vihertävä tausta koska ajattelin että olisi aika vaihtaa johonkin muuhun kuin mustaan tai ruskeaan. Kissat seurasivat suttaamistani mielenkiinnolla.

Tämä on minulle ihan paras tapa rentoutua, minun mindfullness on tämä maalaaminen, valokuvaus ja editointi. Loppusilaus syntyy erilaisilla layereillä ja tekstuureilla. Tavoittelin tuossa kukkakuvassa sellaista vanhan öljymaalauksen tuntua. Olen joskus ajatellut että ehkä näistä voisi tehdä jonkinlaisen oman sarjan myyntiin, mutta toistaiseksi se on jäänyt ajatustasolle. Silloin pitäisi olla enemmän aikaa ja panostusta, ehdottomasti myös aitoja kukkia ja suunnittelua ihan viimeiseen yksityiskohtaan saakka.

Mutta saapi nähdä. Toistaiseksi nautin siitä ettei tähän liity minkäänalaisia vaatimuksia vaan saan vapaasti ilmaista itseäni.

 

Stills-med-nya-backgrounds-002

Stills-med-nya-backgrounds-005

Stills-med-nya-backgrounds-006

Stills-med-nya-backgrounds-039

Stills-med-nya-backgrounds-087-blogg

Stills-med-nya-backgrounds-107-b

Att utmana själv

Igår gjorde jag något nytt och spännande. Jag höll ett föredrag. Jag har förvisso talat för en mycket större publik tidigare men det här var nytt för mig, för nu representerade jag inte bara mig själv och mitt lilla företag utan nu hade jag ansvar på ett helt annat sätt. En helt ny kollektion skulle lanseras och jag fick vara del av det. Bara att vara utvald till uppgiften kändes stort, och även om salen inte blev full trots att det var fullbokat från början så var jag ju ändå nervös. Att prata från papper men ändå få det att flyta som naturligt tal är ju inte så lätt alla gånger och det kommer inte lika flytande när det inte är ens eget modersmål. Men det gick bra. Tekniken fungerade som den skulle, jag staplade  inte så farligt och efteråt kunde jag ge mig en klapp på axeln. Jag kan nog, bara jag låter vingarna bära.

 

KANTOIVATKO SIIVET?
Eilen tein jotain uutta ja jännittävää. Pidin esitelmän. Oikeasti olen kyllä puhunut suuremmillekin ihmisjoukoille aiemmin mutta nyt en enää vain edustanut itseäni ja pientä yritystäni vaan nyt minulla oli suurempi vastuu ihan uudella tavalla. Uusi mallisto lanseerattiin ja minä sain olla osallisena siinä.  Vain se että minut oli valittu tähän tuntui suurelta asialta, ja vaikka sali ei ennakkotietoista huolimatta täyttynytkään niin jännitin tietysti. Puhuminen luonnollisesti ja sujuvasti paperilta on oma haasteensa ja kun en puhunut omaa äidinkieltä niin jännitin tietysti sitä että sanat takertelisivat. Kaikki meni kuitenkin hyvin ja tekniikka pelasi loistavasti, joten taputin itseäni olkapäälle jälkeenpäin. Kyllä minä osaan, kunhan annan siipien kantaa.

Autumn-mood-055-b-blogg

 

Dubbelfunktion

Redan ett tag har jag letat efter en blomvas. Kriteriet har varit en stor öppning för jag har länge stört mig på att blomvaser är mycket smalare upptill, vilket gör det svårt att få en större bukett att breda ut sig vackert. På önskelistan står en KLONG men då priset är vad det är så får det nog vara för min del. Om jag inte hittar en riktigt billig kopia förstås, men jag tror inte det dykt upp någon sådan på marknaden ännu.

När jag vid Ikeas “sista chansen” område bredvid kassorna fick syn på denna som jag redan tidigare tittat på, så slog jag till. Priset var ju bussigt nedsatt. Det trevliga med den är ju att man kan använda den som lykta också och det är ju bara ett stort plus att ha flera olika användningsområden. Nu har mina kära och supertrygga batteridrivna Enjoy ljus också fått komma fram och det är skönt att veta att de är det bästa valet i ett katthushåll. Och det är tryggt att pilla in lite dekorationsblad också. Någon eldsvåda blir det inte.

YKSI ESINE- KAKSI TOIMINTOA
Olen jo jonkun aikaa etsiskellyt kukkamaljakkoa joka olisi ylhäältä hieman leveämpi. Minua on siis harmittanut tuo että maljakot yleensä ovat tosi kapeita ylhäältä ja isompi kukkakimppu vain rutistuu kasaan eikä levittäydy kauniisti. Toivelistalla olisi KLONG maljakko mutta sen hinta ei sitten taas kyllä ole ihan samoilla linjoilla kuin toiveeni. Halvempaa kopiota en ole vielä nähnyt.
Ikean “viimeinen mahdollisuus” alueelta löytyi sitten tämä, joka toimii loistavasti sekä maljakkona että lyhtynä, ja hintaakin oli siis reippaasti alennettu. Iskin tietysti kynteni siihen. Tykkään kun esineellä on monta käyttömahdollisuutta.
Koska minulla ei nyt ollutkaan kukkia kotona, otin taas rakkaat patterikäyttöiset umpiturvalliset Enjoy kynttiläni esiin. Ihana tietää että ne ovat kissakodissa se paras ja turvallisin kynttilävaihtoehto. Ja turvallisesti voi myös änkeä siihen viereen jotain koristeitakin ilman että syttyy tulipalo. Minä laitoin syksyisiä koristelehtiä.

_I0A1368

 

_I0A1373

Nu kom våldet så nära

Jag har inte riktigt hunnit med bloggen nu, då jag varit på jobb sedan fredagen och ungefär bara hunnit hem emellan och sova. Igår hade vi dessutom rekreationsdag med arbetsgänget så jag var hemma först vid midnatt. För trött är jag nu också för att skriva något djupare inlägg om fredagen, men ni vet ju alla vad det hände här i Åbo då.

Bara några timmar före dådet parkerade jag vid torget för att hämta ett presentkort från en affär i närheten. Då var det lugnt, och man kunde inget ana av det som komma skulle. Några timmar senare var det fullt kaos och vi försökte efter bästa förmåga följa med allt på jobbet för att veta vad som egentligen hade hänt. Det var så oförklarligt obehagligt och skrämmande det hela. Jag saknar ännu ord och är djupt bedrövad. Det var väl väntat att något sådant kunde ske, men inte här. Här på gatorna som är så bekanta. Det är så ofantligt svårt att ta in det som skett. Samtidigt är jag mitt i eländet så tacksam för att det fortfarande finns människor som bryr sig, som ingriper med risk för sitt eget liv. Ännu orkar jag tro på mänskligheten.

Vi lever sannerligen i en värld i förändring.

 

NIIN LÄHELLÄ MEITÄ
En oikein ole ehtinyt tehdä mitään postauksia, kun on perjanaista lähtien ollut niin paljon töitä ja menoja että olen suurin piirtein vain ehtinyt kotiin nukkumaan. Eilen meillä oli vielä kaiken kukkuraksi virkistyspäivä työporukan kanssa, joten olin kotona vasta keskiyön aikaan. Nyt väsymys painaa enkä oikein osaa tuosta perjantaistakaan kirjoitella mitään kovin syvää, mutta kaikki kuitenkin tietävät mitä Turussa silloin tapahtui.

Vain muutama tunti ennen iskua jätin auton torin viereen parkkiin ja hain eräästä lähellä olevasta kaupasta lahjakortin. Silloin kaikki oli ihan rauhallista eikä tulevista tapahtumista  ollut minkäänlaista aavistusta. Muutama tunti sen jälkeen kaikki oli täysin toisin ja työpaikalla sokissa luimme tapahtumista ja yritimme pysyä ajan tasalla. Kaikkea oli vain niin vaikea sisäistää ja tietysti ahdisti ja pelotti ihan tosissaan. Olihan se tiedossa että tämä hullu väkivalta jossain vaiheessa voisi tulla tosi lähelle, mutta ei näin. Ei näillä tutuilla kaduilla joilla päivittäin liikumme… en osannut uskoa.
Silti kaiken keskellä tunnen nyt myös valtavaa kiitollisuutta että vielä löytyy ihmisiä jotka välittävät muista ja jopa henkensä uhalla puuttuvat tapahtumiin. Vielä jaksan uskoa.

Elämme tosiaan muutoksen aikaa.

 

solros-blogg

 

Tavlor

När vi möblerade om fick vi äntligen mer plats för rottingstolarna som lite planlöst seglat omkring mellan soffbordet, fönstren och bokhyllan. Alltid lite i vägen för tv:n eller  dammsugaren. Nu har vi en liten mysgrupp här vid väggen och den funkade förträffligt igår när våra vänner från Österbotten kikade in på ett glas vin.

Väggen ovanför gapade först tomt, för Åbo- affischen var ju plötsligt också helt felplacerad när bokhyllan flyttade plats. Istället fick den ta ett steg till höger för att ge plats åt två fina posters som jag köpte under medeltidsmarknaden när jag nyfiket ramlade in på Taito shopi Brinkkalahuset. Vill du köpa affischerna on line så kan du klicka HÄR
Det här inlägget är inte sponsrat men jag tänkte att jag lägger in en länk då jag antagligen ändå kommer att få frågor om var man kan hitta dem.

 

 

TAULUJA
Huonekalujen siirtelyrumban jälkeen meillä on vihdoin tilaa näille ihanille rottinkituoleille jotka ovat muuton jälkeen seilailleet ikkunoiden, kirjahyllyn ja sohvapöydän välillä. Milloin telkkarin tiellä ja milloin hankaloittaneet imurointia…
Nyt meillä on mukava paikka seurustelulle ja heti eilen päästiinkin testaamaan kun meille tuli vieraita pitkän matkaa takaa.

Seinä olikin yhtäkkiä tyhjä kun Turku posteri oli siirron jälkeen ihan väärässä paikassa. Se saikin siirtyä oikealle, lähemmäs ikkunoita ja tilalle tuli kaksi kasvijulistetta jotka ostin Taito shopista kun satuin törmäämään niihin keskiaika markkinoilla. Jos haluat ostaa posterit netin kautta voit tehdä sen TÄÄLTÄ.
Tämä ei ole sponsoroitu postaus mutta arvelen että noista voi tulla kyselyjä joten ajattelin varmuudeksi laittaa ostopaikan linkkinä tähän.

 

 

Ommöblering-019

 

Ommöblering-020