Okategoriserade

Nio dagar

…kvar tills vi får nycklarna. Nio dagar av lådor, löst seglande saker utan sammanhang. Mycket är sålt, mycket nerpackat och det som är kvar är sådant som ännu inte hittat ägare eller som bara inte kan packas ner ännu. Det finns inte en enda estetiskt vacker punkt i det här hemmet just nu. Inspirationen att blogga ligger på is men jag tror nog ni förstår. Jobbar man med två jobb och samtidigt packar ner ett helt hem så får man ju prioritera. Så är det bara. Tids nog är jag tillbaka med full styrka. Lita på det.

 

YHDEKSÄN PÄIVÄÄ
jäljellä ja sitten meillä on avaimet kädessä. Yhdeksän päivää irtolaatikoita ja irrallisia tavaroita vailla päämäärää… Paljon on myyty, paljon pakattu ja jäljellä olevat hakevat vielä paikkaansa. Osa niistä on sellaisia joita pakataan sitten ihan viimeisinä hetkinä.
Yhtään esteettisesti kaunista kohtaa ei tästä kodista nyt löydy. Blogipostausten tekeminen on nyt  ikään kuin tauolla mutta uskon että ymmärrätte. Kaksi työtä ja muutto samalla – siinä joutuu jo kyllä valitsemaan ja asettaamaan asiat tärkeysjärjestykseen. Aikansa kullakin ja pian olen vauhdissa taas, lupaan!

 

skarmar

 

 

Vad behöver man egentligen?

När man levt så många år som vi så har man en del grejer. Men vi har flyttat ganska ofta så så farligt är det nog inte,  men det finns saker man aldrig avstår från och saker man kan “hiva ut” utan större eftertanke. Att flytta från ett stort hus till en liten lägenhet kräver disciplin, men det har varit så otroligt skönt att märka att ju mer det åker ut genom dörren, desto enklare blir det att avstå. För egentligen är det ju så- att man klarar sig med väldigt lite. Det är inte vi som tar plats, utan våra saker.

Vi tar bara med oss det viktigaste. De möbler som ryms, de nödvändigaste vardagssakerna, de allra käraste föremålen, fotografierna och andra saker som är starkt knutet till värdefulla minnen eller upplevelser.
Man behöver inte mängder av serviser, en massa hushållsmaskiner, mängder av kläder ( som man bara använder 10% av )  eller böcker man aldrig läser. ( Bibban är världens bästa uppfinning!)
Jag är så nöjd. Det känns som att lungorna fylls med luft. Som att en helt ny resa börjar.

 

MITÄ IHMINEN TARVITSEEKAAN?
Kun on elänyt näin pitkään, on jo ehtinyt kerätä tavaroita ympärillensä. Olemme viime vuosien aikana muuttaneet monta kertaa joten tilanne ei ole ollenkaan paha, mutta on olemassa tavaroita joista ei ikinä luopuisi ja tavaroita joita voisi suoralta istumalta heivata ulos. Kun muuttaa isosta talosta pieneen asuntoon, on oltava järjestelmällinen, mutta olen huomannut että mitä enemmän tavaraa lähtee, sen helpompi on luopua kaikesta. Tosiasiahan on, että me emme itse vie tilaa,  vaan tavaramme vievät.

Otamme vain tärkeimmät mukaamme. Ne huonekalut jotka mahtuvat ja ovat meille tärkeitä, arjen tavalliset jutut ja vaatteet, rakkaimmat esineet, valokuvat ja muut jutut jotka liittyvät lapsuuden muistoihin tai tärkeisiin hetkiin. Ihminen ei oikeasti tarvitse kaiken maailman talouskoneita, vaatteita ( joista ehkä käytämme vain 10% ) tai kirjoija joita emme koskaan lue uudestaan. ( Kirjasto on vaan niin huippu juttu! )
Olen niin tyytyväinen. Tuntuu kuin keuhkot täyttyisivät ilmalla ja edessä odottaa aivan uusi seikkailu.

 

happyl

En liten topp

Haha, bloggstatistiken blomstrar. Ni är lite nyfikna  av er va? Galet men så fort så fort jag släpper sådana inlägg som det förra så blir det en rejäl  pik i statistiken. Och det är nästan så jag hör tasslet i kulisserna. Men det var väntat. Jag har som sagt sett det förut.
Människan är ett nyfiket litet djur och så klart måste man kolla om det är sant att de flyttar IGEN?
Och ja det gör vi ju. Det blir mitt tredje hem vid åstranden i Åbo och det roligaste är att vi råkar ha en tryckt turistkarta över Åbo från 1958 där alla de tre hemmen finns med även om kartan är ganska snäv och staden har vuxit enormt sedan dess.
Men ja, summa summarum är att det känns som att cirkeln sluts och under de senaste dagarna har det hänt så mycket positivt att jag äntligen försiktigt vågar tro att allt det jobbiga från ifjol faktiskt börjar vara bakom oss.

PIIKKI
Haha. Kävijälaskuriin tulee aina pirteä piikki kun paljastan jotain samanlaista kuin edellisessä postauksessa. Taidatte olla aika uteliaita? Melkein kuulen miten kulisseissa supistaan. Mutta olihan se odotettua. Olen kokenut sen jo monta kertaa. Ihminen on utelias olento ja pakkohan nyt on varmistaa että voiko olla totta että he muuttavat taas???

Ja onhan se. Tästä tulee elämäni kolmas koti Turun jokirannassa ja hauskinta on, että että meillä on tällainen ihana painettu turistikartta vuodelta 1958 jossa kaikki kolme kotia ovat mukana vaikka kartta onkin aika suppea. Kaupunki on sen jälkeen kasvanut huikeasti.

Kaiken kaikkiaan tuntuu nyt siltä että ympyrä sulkeutuu ja viime päivien aikana on tapahtunut niin monta positiivista asiaa että oikeasti alan uskomaan että viime vuoden raskaat ajat ovat nyt takana.
karta

Flyttfåglarna och våren

Vi vänder blad igen. Packar vårt liv i lådor och drar. Denna gång tillbaka till rötterna. Tillbaka till barndomsstaden.

Vi är färdiga här, och för hur mångte gången som helst på några år har vår arbetsbild förändrats och vi känner oss beredda att anpassa oss efter det och göra det hela både enklare och bekvämare för oss. Som företagare / löntagare får man anpassa sig efter rådande konjunktur och anpassa livet efter jobben och platsen där de finns, och så försöker man göra vardagen så smidig som möjligt.

I det här skedet av livet när man bara är två vuxna i ett hushåll så får man ju göra hur man vill. Så om det suger och är dyrt och oekologiskt att tillbringa timmar av sitt dygn i bil, så kan man ju enkelt göra en förändring. I den här åldern vågar man också inse, ( och säga högt ) att livet är kort och det gäller att leva det fullt ut. Testa det man vill och följa hjärtats röst medan man ännu kan och orkar. Ibland leder den där rösten in på fel spår, men man kan alltid vända om. Man kan alltid göra om. Förändras. Satsa. Jag satsade på att pröva en ny karriär som komplement till fotograferandet, och jag trivs. Att börja ett nytt jobb i mogen ålder är ingen självklarhet, men jag är både nöjd och stolt att jag tog steget och att jag faktiskt fick jobbet. Nu kan jag andas när allt inte hänger på en enda skör tråd utan jag har flera ben att stå på.

Mina vänner och bekanta säger att vi är modiga som vågar jaga drömmar och vågar bryta upp. Jag fattar ingenting. Vi jagar inte drömmar. Vi jagar en inkomst. Mat på bordet. Så har människan gjort i evigheter. Man reste till och med över farliga hav till det okända landet Amerika på 1800- talet för att hitta en försörjning. Vi flytt från Pargas till Åbo är inte särskilt omvälvande och modig i jämförelse med det!!

”Våga bryta upp”… Nååå… på grund av att vi byter över 200 kvadrat till 57 så får vi ju göra oss av med en massa saker. Men hej, det är saker och vi avstår av egen vilja. De viktigaste följer med oss, och en hel del har vi redan sålt. De är som sagt saker- och inget får vi med oss i graven. Inte särskilt modigt det heller, att avstå från livets överflöd. Snarare befriande. Rensande. Javisst, jag älskar vackra saker och möbler men jag vill inte att mitt liv ska hänga fast i vad jag har för saker omkring mig utan vad jag har för innehåll i livet.

Och det viktigaste, nej jag korrigerar DE viktigaste finns fortfarande omkring oss, och två av dem kommer jag att ha närmare mig nu. De två gamla som behöver mig i det här skedet av livet. Livets cykler är vad de är och man får vara glad att man kan vara till hjälp och bara ett stenkast ifrån. Och hur ska vi bo? ? Ja vi gör nog ett hem av både slott och koja och viktigast är att jag har honom med mig. Han som kramas i tid och otid, älskar söndagsfrukostar lika mycket som jag, och han som efter 17 år tillsammans säger samma meningar som jag. Han som gör hemmet till ett hem. 
Men ja, snusfint kommer vårt nya hem att vara, något riktigt speciellt. Vi hade nog inte bytt livet här i det härliga huset till nåt sämre, det kan jag ärligt säga. Kraven var rätt så höga. Här ett litet smakprov från husets atriumgård. Kan bara säga att det är ascoolt, och jag förstår om ni blir lite nyfikna. Men jag har inte bilder än, för vi har inte fått komma in i annat än en visningslägenhet för ännu är det en byggplats. Men snart så… om några veckor får vi nycklarna.

 

MUUTTOLINNUT

Käännämme sivua taas. Pakataan kimpsut ja kampsut ja lähdetään. Tällä kertaa juuret kutsuvat ja palaamme lapsuuden maisemiin. Lapsuuden kotikaupunkiin. 
Tämä paikka on nähty, ja työkuviotkin muuttuneet jälleen kerran joten olemme valmiita sopeutumaan sen mukaan ja helpottamaan elämäämme sen mukaan. Jos jonkun asian voi tehdä helpommin, me teemme sen. Yrittäjänä / palkollisena sitä vaan joutuu sopeutumaan vallitsevan suhdanteen mukaan. Mennään työn perässä sinne missä työt on ja yritämme tehdä arjesta sujuvamman.

Tässä vaiheessa elämää kun talouteen kuuluu vain kaksi aikuista sitä onkin ihan vapaa tekemään mitä huvittaa. Eli jos on turhauttavaa istua autossa koko ajan ( eikä kovin ympäristöystävällistä ) ja vieläpä sikakallista niin miksi ei muuttaa asiaa? Tässä iässä uskaltaa myös sanoa ääneen että elämä on lyhyt ja siitä kannattaa ottaa kaiken irti. Tässä ehtii vielä testata kaikenlaista ja kuunnella sydämen ääntä. Joskus se ääni johtaa väärille poluille, joskus ei, mutta aina voin tehdä toisin. Aina voi muuttua. Testata uutta. Itse päätin lähteä uudelle uralle valokuvauksen lisäksi ja viihdyn. Uuden työn aloittaminen tässä iässä ei ole itsestäänselvyys mutta olen omasta päätöksestäni ylpeä ja iloinen ja sitäpaitsi huippu ylpeä että sain sen paikan! Nyt voin sitäpaitsi hengittää vapaammin, kun kaikki ei ole yhden hauraan narun varassa.

Ystävät ja tuttavat sanovat että olemme rohkeita kun uskallamme jahdata unelmia ja uskallamme irtautua. Minä en käsitä mitä he tarkoittavat. Emme me unelmia jahtaa, vaan toimeentuloa. Ihminen on sitä aina tehnyt. 1800- luvulla matkustettiin vaarallisten vesien yli tuntemattomaan Amerikkaan elannon perässä. Meidän muutto Paraisilta Turkuun ei kovin jännältä seikkailulta kuulosta siihen verrattuna!

Irtautumisesta taas… no koska vaihdamme yli 200 neliötä 57: ään niin joudumme tietysti vähentämään tavaroita ja luopumaan monesta. Mutta sen me teemme vapaaehtoisesti. Tärkeimmät tavarat seuraavat mukanamme mutta suurimman osan olemme jo myyneet. Ne ovat kuten sanottu- vain tavaroita. Esineitä. Emme me niitä mukaan hautaankaan saada enkä koe että niistä luopuminen olisi kovin rohkeaa. Tavallaan vain puhdistavaa!! Tottakai rakastan kauniita esineitä ja huonekaluja mutta en halua takertua esineisiin vaan mielummin elämän sisältöön. 

Kaikista tärkein, tai korjaan- NE tärkeimmät ovat vielä lähellä. Itse asiassa kaksi niistä tulevat olemaan lähempänä. Nuo kaksi vanhusta jotka tässä vaiheessa elämää jo tarvitsevat apua. Elämän kiertokulku you know, ja olen iloinen että voin olla avuksi ja jatkossa ihan kivenheiton päässä.

Uusi koti? No, me teemme kodin vaikka röttelöstä ja tärkeintä on että saan hänet mukaan. Hän joka hellästi ja useasti halaa, hän joka rakastaa yhteisiä sunnuntai- aamiaisia yhtä paljon kuin minä, hän joka 17 vuoden jälkeen sanoo ihan samat lauseet kuin minä. Hän joka tekee kodista kodin.

Mutta anyway uusi koti tulee olemaan ihan sairaan ihana. Emme tietenkään olisi vaihtaneet elämää tässä ihanassa talossa mihinkään huonoon vaihtoehtoon vaan vaatimukset olivat korkealla. Tässä pientä esimakua talon atriumpihasta. Kyllä vaan on niin siisti! Omasta asunnosta minulle ei vielä ole kuvia koska se on vielä työmaa, mutta pian pian… Parin viikon päästä saadaan avaimet!

 

 

atriumjpg

Dags för bladtvätt!

Hos oss vattnas det sällan krukväster. Plastgrönan är så kravlös, men vårsolen avslöjar nog att det är dags för tvätt nu.  Vårsolen är härlig men utan nåd.  Damm överallt!

PESUUN!
Meillä harvemmin kastellaan kukkia. Muovikasvit kun eivät vettä kaipaa, muuta kuin pesun muodossa. Kevätaurinko paljastaakin nyt että on muovivihreän aika hypätä suihkuun! Pölyä on ihan kaikkialla.

 

tulips-008

 

tulips-009

Visset

är det inte här. Annat än i tulpanvasen. Men av någon anledning gillar jag tulpanen i alla dess levnadsskeden och kanske mest just såhär. Det blir ett så vackert vemod över dem.

 

KUIHTUNUT FIILIS
Kukilla, mutta ei minulla siis. Jostain syystä pidän tulppaanien kaikista elämänvaiheista ja ehkä kaikkein eniten tästä. Herkkää haikeuden tunnetta tai jotain. Miten sen nyt sitten selittäisi.
tulips-001

 

tulips-002

 

tulips-003

Ett litet mirakel

kan man väl säga att det är, att drömfångaren i matsalsfönstret fått hänga kvar. Eller fjädrarna alltså. Batteriets värme får dem att röra sig lockande men av någon underlig anledning har våra katter låtit dem vara ifred. De sitter gärna på fönsterbrädet i värmen som stiger från batteriet, men fjärdrarna bryr de sig inte om.
Märkligt.

PIENEKSI IHMEEKSI
voisin väittää sen, että ruokasalin ikkunassa roikkuvassa unisiepparissa on vielä sulat tallessa. Lämpöpatteri saa ne heilumaan kutsuvasti mutta kissoja ei jostain syystä kiinnosta. istuvat kyllä mielellään ikkunalaudalla nauttimassapatterin lämmöstä, pikkulintuja katsellen, mutta sulat saavat olla ihan rauhassa.
Merkillistä.

tulips-004

 

tulips-005

När det inte går som i strömsö

… men slutar gott ändå..

Oj, jag inser att jag inte hunnit blogga så flitigt men jag har haft mycket jobb på gång och däremellan har det varit en hel del annat som tagit min tid. Som detta målarprojekt till exempel.
Jag hade tänkt mig en vackert rostbrun färg men då sådan inte fanns färdigt så fick jag försöka blanda själv. och det blev ju inte så lyckat. Färgen blev kall och helt fel nyans som skiftade i lila  och jag fick bråttom att måla över.( det syns lite spår av färgen på plasten om du blev nyfiken)

Nu är jag nöjd. Svart  Vintage Paint och finish med svart vax. Sammetsyta. Jag gillar!

 

 

 

EI SE AINA MEE NIINKU STRÖMSÖSSÄ
mutta loppu hyvin, kaikki hyvin.

Huomaan etten ole kovinkaan ahkerasti hoitanut blogia. Siihen on syynsä kuten työ ja erilaiset projektit.  Esimerkiksi tämä maalausprojekti.

Olin ajatellut sellaista lämpimän punaruskean ruosteenväristä mutta menipä ihan väärin kun itse yrittelin sekoitella sävyjä. ( pientä jälkeä näkyy suojamuovissa jos uteliaisuus iski)
Korjasin äkkiä tilanteen mattamustalla Vintage paintillä jonka viimeistelin mustalla vahalla. Samettipinta! Tykkään!

skanken-001

 

skanken-002

 

skanken-004

 

skanken-005

Lite vårkänslor

Egentligen ska man inte tala om vårkänslor än, när det faktiskt ännu är senvinter och februari i två veckor till, men faktum är att vädret har varit ganska härligt, fåglarna har börjat kvittra och det kalla har givit vika för plusgrader och solsken mellan varven.
Igår fick jag besöka ett underbart inspirerande hem och jag kände mig så himla lycklig när jag for därifrån. Tidningsbranschen har det inte lätt nu, inte frilansarna heller men jag hoppas innerligt att jag får fortsätta göra det här som jag vet att jag kan och som jag älskar så mycket! Det som ger mig det bästa pirret i magen. Mina möten med människor. Mina bilder och  inredningen som alltid inspirerar. Glädje.

KEVÄTTA RINNASSA?
Oikeastaan ei pitäisi nyt puhua keväästä kun talvea on jäljellä vielä muutama viikko ja ollaan vielä helmikuussa, mutta tosiasia on että säät ovat ollet ihanat ja linnutkin alkaneet laulaa! Pakkanen väistyi ja tilalle tulivat plussa asteet. Aurinkokin on paistanut.
Eilen sain vierailla ihanassa inspiroivassa kodissa ja tunsin suurta iloa ja onnea kun lähdin sieltä. Lehtitalot kamppailevat eikä freelansereillakaan ole helppoa mutta toivon todella että saan jatkaa tätä missä tiedän olevani hyvä ja jota rakastan niin paljon!  Tämä joka antaa minulle eniten ja josta saan virtaa. Kohtaamiset. Valokuvat. Sisustus. Ilo.

145

 

 

turku-502

Sötnöten

Till julen beställde jag lite pappersbilder för att göra album åt grynet  och hennes familj över hennes första år. Jag är urusel på att få sånt gjort så när jag nu äntligen fick tag i nackskarven på mig själv så beställde jag en bild åt oss också att ha framme på hyllan. Man vill ju kunna  njuta av det här leendet precis varje dag! Famus finaste ❤

 

MUN PARASTA
Jouluksi tilasin paperikuvia joista tein albumin lahjaksi pikkuiselle ja hänen perheelle  hänen ensimmäisestä vuodesta. Olen aika huono saamaan tällaista aikaiseksi joten kun kerrankin olin saanut itseäni niskasta kiinni ja olin tekemässä kuvia, tilasin meillekin tällaisen. Tuosta hymystähän pitää saada nauttia joka päivä!  ❤

 

073