Familjen |

Här har vi dom. Våra fina. Parents to be i december. De här sötingarna som ska göra oss till farmor och farfar. Det där som är så svårt att förstå. För jag känner att jag ändå inte är lastgammal, och är mitt uppe i livet ännu och känner mig ung, åtminstone på några plan. Men ja, det gör inte glädjen mindre för det, nej det är bara fantastiskt att få uppleva det här, och som ni förstår så kommer det ju att vara ett barn som kommer att vara van vid kameran redan i mycket tidig spädbarnsålder.

HE KANTAVAT SITÄ RAKKAINTA
Tässä ne nyt ovat. Parents to be in december. Nämä kullanmurut jotka pian tekevät meistä famun ja faffan. Jotenkin niin vaikea ymmärtää, sillä itse koen olevani keskellä parasta aikaa elämässä ja tunnen itseni vielä nuoreksi- ainakin jollain tasolla. Mutta ilo on suuri ja minusta tämä koko juttu on niin ihana. Varmaan myös aavistatte että tämä lapsi tulee olemaan aika tottunut kameraan jo varhaisessa iässä. 😉

Nu har jag ett litet avslöjande att komma med! Någon har “plussat”!! Och nej herrejee, det är ju inte jag inte, för det tåget har minsann gått redan.
Men ja, för ett tag sedan kom äldsta sonen med sambo och berättade vad som är på gång. Bilden talar för sig, inte sant? En liten krabat sprattlar därinne och någon gång i december är det dags. En krabat som ställt till med en del redan för den blivande modern som haft ett riktigt jobbigt graviditetsillamående som till och med krävt sjukhusvård. Nu verkar det ändå som om det skulle lätta lite och jag önskar inget mer än att hon skulle få börja njuta av sin graviditet nu.

Jag kan ju egentligen inte riktigt ta in det här med att jag ska bli farmor… Jag menar hur kan det vara så? Okej, jag har fått min son ganska tidigt men jag var ingen tonårsmorsa precis, och i mitt huvud är jag bara 35, så det tar ett tag att vänja sig vid tanken kan jag lova. Och att den där skäggiga mannen jag bor med är en blivande fafa!!!
Men det är ju faktiskt härliga nyheter och vi kommer att stöda och hjälpa till hundra procent! Vi är så glada också för att de unga tu har valt att stanna på samma ort som vi, så vi kan ses när vi vill och sen får jag snusa på bebis… *suck*

Men tja, nyss var han liten, vinkade med skärrad blick från skoltaxin, tappade framtänder och brottades med lillebror så fort han kom åt ( det där sista gör han nog fortfarande hehe) , så man undrar ju vart tusan åren tog vägen? Min lilla kille…

UUTISPOMMI! 🙂
Minulla on jotain kerrottavaa! Raskaustesti näytti plussaa! Mutta ei kyllä minun tekemä testi, herrajestes älkää vaan kuvitelko! Täällä on ne ajat jo ohitettu aikoja sitten.

Mutta näin siis on, että esikoiseni ja hänen tyttöystävänsä kertoivat meille iloisia uutisia jonkin aikaa sitten. Ja kuten kuvasta näkyy, siellä massussa on todellakin vauva ja joulukuussa on laskettu aika. Tulevalla äidillä on vaan ollut todella rankkaa, jopa sairaalahoitoa vaativaa pahoinvointia mutta nyt näyttäisi siltä että alkaisi helpottaa. Toivon hartaasti että hän pääsisi nauttimaan raskaudestaan täysin siemauksin.

Ihan mahdottoman vaikeata suhtautua tähän että minusta on tulossa isoäiti… siis miten se niinku on edes mahdollista??? Okei, olen nuorena aloittanut, mutta en minä mikää teiniäiti ollut, ja omassa päässä ihan oikeasti vasta 35v… Kyllä vähän aikaa saa sulatella tuota titteliä, ja vieläpä sitäkin että tuo parrakas mies jonka kanssa asun, on tuleva fafa!
Iloitsemme uutisista tietysti ja tuemme nuorta paria niin paljon kuin vain voimme. Saatiin iloksemme myös kuulla että päättivät jäädä samalle paikkakunnalle asumaan joten voidaan tavata niin usein kuin halutaan ja minä saan sitten nauttia ihanasta vauvantuoksusta…

Mutta näin se vaan on, että sydämmessäni ihmettelen tätä miten eilen vielä niin pieni mies vilkutteli peloissaan koulutaksin ikkunasta, tiputteli etuhampaita ja veti painiotteluita pikkuveljen kanssa (noh tuota viimeistä tekee vieläkin) Olen kyllä todella hämilläni tästä, miten vuodet vain vierivät ja vauhdilla! Minun pikkumies…