Nej, jag har inte börjat julpynta på balkongen. Vi bara råkade vara ut en sväng till stugan förra helgen och jag passade på att samla med mig lite minigranar och mossa, för sådant hittar man ju inte mitt i stan sen när det väl behövs. Men ja, jag erkänner, lite känns det ju som om jag tjuvstartat julen vilket inte alls skulle vara ovanligt för mig.
I år fattas det där julpirret för mig. Jag som brukar vara först med att snoka på Ikeas julsaker ( jag har ju en inside blick på det ) och jag som brukar ladda upp med glögg och stämning och tjuvlyssna på julsånger redan i början av oktober… Men nej. Inte i år.
Julen blir knappast som vanligt i år och jag har stängt av. Jag har varit riktigt låg till sinnet och inte orkat tänka på hur jävla trist det är me det här eländet.
Rent praktiskt vet jag ju inte om det blir nåt pepparkaksbakande med familjen. Och vem kan samlas runt julbordet? Hur får vi till det med en frivillig karantän två veckor före jul så ingen löper risk att smittas?
Uff ja, klart det äter på fiilisen. I dags läge är det relativt lugnt med smittorna men jag tvivlar på att det håller i sig. Tyvärr.
Fast nog kan väl mirakel ske?
Jag önskar mig i alla fall inget annat till julklapp än ett mirakel.
Och en sak vill jag tillägga. Säg inte att ” – vi får lära oss leva med det här en lång tid ännu, det kan pågå till midsommar” . För oss som är i riskgrupp men inte är i pensionsålder utan mitt i livet kan världen rasa samman av mindre också. Vi har fullt upp med att bearbeta allt vi måste avstå från, all längtan och allt sorgearbete. Behöver inte mer salt i en öppen och sårbar själ.
Tack och förlåt, som man burkar säga.
TALVIAIKAA PARVEKKEELLA
Äkkiseltään näyttäisi siltä että olen aloittanut joulukoristelun parvekkeella mutta ei asiat ihan niin ole. Satuttiin vaan käymään saaressa päiväreissulla ja päätin samalla kerätä sammalta ja minikuusia valmiiksi, koska eihän niitä täältä keskeltä kaupunkia sitten saa kun tarvii.
Tänä vuonna minulta puuttuu se jännä jouluinto mikä aina tulee lokakuussa. Yleensä olen ekana nuuskimassa Ikean joulutoria, ostamassa glögiä ja salaa kuuntelemassa joululauluja jo lokakuun alussa. Mutta ei. Ei tänä vuonna.
Joulu tuskin on perinteinen tänä vuonna ja olen tainnut työntää sen ihanan odotuksen pois mielestä. Tai se ei ole edes ehtinyt tehdä tuloaan. Olen ollut aika masentunut ja koko ajatus joulusta on ollut liian vaikea.
Enhän edes tiedä miten me käytännössä voisimme yhdessä leipoa pipareita lapsenlapsen kanssa. Tai kaikki istua saman pöydän äärellä? Miten onnistusi omaehtoinen eristys pari viikkoa ennen, ettei olisi mitään riskejä sairastua? Tartunnat ovat melko rauhalliseen tahtiin tulleet nyt, mutta epäilen että tilanne pysyisi tällaisena. Mutta voihan ihmeitäkin tapahtua… ?
Sellaista toivoisin vaikka joululahjaksi!
Ja hei vielä yksi juttu. Älä sano että ” tähän on vaan paras tottua koska tämä voi jatkua juhannukseen saakka” . Riskiryhmäläisen ( ei vielä eläkeiässä oleva vaan aktiivisessa elämänvaiheessa olevan ) maailma romahtaa jo pienemmästäkin. Meillä on pää täynnä luopumisen tuskaa, ikävää ja surutyötä muutenkin.
Kiitos ja anteeksi.


