Högsommarnatt i Åbo

Den är på allas läppar.  HETTAN. Det är ungefär allt man talar om just nu, och allt man ser på sociala medier. “Klaga inte när det äntligen är varmt”, säger många, men jag klagar. För jag tycker det är för jävligt att det inte finns en gyllene medelväg utan vi går från regniga kalla somrar till kokhet dito. Kan det inte bara var något där i mitten? Sådär semibra? Värme och regn i passliga doser. Den här torkan skrämmer mig, den ger ångest. Vi är verkligen i pisset om det inte regnar snart.

Jag tänker också på alla åldringar ( de har ofta problem med natriumhalterna och det kan vara livsfarligt ) , jag tänker på de vilda djuren som inte får vatten, naturen som torkar ut, bönderna, spädbarnen, de höggravida, de som är sjuka och faktiskt också på mig själv och mina medsystrar- som har en egen värmebölja på gång i kroppen, kallat klimakteriet. Extrem hetta är jobbig för vem som helst och just nu känns det lite som att det sabbar semestern också då man bara orkar hälften av vad man tänkt. Dessutom kommer våra matpriser att skjuta i höjden.

Men nog om det. Lets talk about vad som annars händer i sommaren. Eller rättare sagt sommarnatten. Någonstans just efter min födelsedag när vi går in i andra veckan i juli, brukar jag märka skillnaden. Kvällarna mörknar. Alla färger blir intensiva. Det blå blir koboltblått, det gröna dovare och gatulamporna börjar urskiljas på ett helt nytt sätt. Har ni sett det?

Det doftar sommarstad i Åbo. Det känns mycket intensivare på natten. En doft av sött klibb från träden och varm asfalt blandas med dofterna från gatuköken. Det doftar barndom, som det doftade när vi steg av från skärgårdsbussen vid domkyrkosfären när jag var liten. Bekant och tryggt. ( Hälsning till mamma o pappa här- jag har haft en underbar barndom och det är mest somrarna jag minns – ni vet varför )

Vi tog en nattpromenad, mannen och jag häromdagen ( eller häromnatten alltså ) Startade elva och kom hem vid midnatt. Det var varmt, väldigt varmt och folk festade eller var ute och strosade. Det var 22 grader, men svalare än inne i husen som värmts upp av solen hela dagen. Krogbåtarna var pyntade och Samppalinna upplyst så det förde tankarna till nöjesfältet i Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet. Vet ni vad jag menar?

Jag hoppas ni känner stämningen av sommarstad i mina bilder. Tomma gator men en åstrand full av liv. Doften av varm asfalt och gatukök, musiken från krogbåtarna och känslan av att det trots värmeböljan ändå är ganska skönt.

*******

 

KESÄYÖN TUNNELMIA TURUSSA

Tämä kuumuus on nyt kaikkien huulilla. Se näkyy sosiaalisessa mediassa ja kuuluu kaupassa. “Älkää nyt valittako kun vihdoin on lämmintä”, sanovat jotkut, mutta kyllä minä nyt valitan. Ihan vaan sen takia että kaipaan kultaista keskitietä. Pitääkö mennä raan kylmästä tukalaan kuumaan?? Miksi ei voisi olla jotan siltä väliltä? Lämmintä ja välillä vesisadetta, silleen sopivasti. Tämä kuiva kuumuus pelottaa, se ahdistaa. Olemme kyllä pulassa ellei pian sada!

Ajattelen myös kaikkia vanhuksia ( heillä on usein vaikeuksia suolatasapainon kanssa ja se voi olla hengenvaarallista ) , ajattelen villieläimiä joilta on vesi loppu, luontoa joka kuivuu, maanviljelijöitä, vastasyntyneitä, raskaana olevia ja oikeasti myös itseäni ja kanssasisaruksiani joilla on kehossa oma helle nimeltään vaihdevuodet. Tällainen järkyttävä kuumuus on tukala ihan kaikille ja jotenkin se pilaa lomankin kun jaksaa tehdä vain puolet siitä mitä oli ajatellut. Sitäpaitsi meidän ruokahinnat nousevat taivaisiin tätä menoa.

Mutta se siitä. Lets talk about kesästä noin yleisesti. Tai kesäyöstä. Jossain siinä syntymäpäiväni jälkeen kun ollaan heinäkuun toisella viikolla jokin muuttuu. Illat pimenevät. Värit muuttuvat intensiivisemmmiksi. Sinisestä tulee koboltinsininen ja vihreä  tummuu. Katuvalot alkavat yhtäkkiä erottua ihan uudella tavalla. Oletko huomannut? Turussa on ihana kesäkaupungin tuoksu. Yöllä se on intensiivisempi. Kadut ovat puiden siirapista tahmeita ja niistä tulee erikoinen makea tuoksu. Asvaltin lämmin haju sekoittuu katukeittiöiden tuoksuihin. Minulle tulee lapsuus mieleen, kun myöhään sunnuntai iltaisin tulimme mökiltä ja astuimme saaristobussista ulos Tuomiokirkon puistoon. Kaikki ne tuoksut koen taas ja se tuntuvat tutuilta ja turvallisilta.

Miehen kanssa menimme iltakävelylle, eiku korjaan- yökävelylle toissyönä. Lähdimme yhdentoista aikaan ja palasimme puolen yön aikaan. Ulkona oli 22 astetta vielä, ja ihmisiä oli liikkellä koska ulkona oli viileämpää kuin auringon lämmittämissä taloissa. Jokilaivojen valot olivat tunnelmallisia ja valaistu Samppalinna vei ajatukseni Tove Janssonin kirjaan Kuka lohduttaisi nyytiä, ja siinä olevaan huvipuistoon. Tiedättekö mitä tarkoitan?
Toivottavasti kesäkaupungin tunnelma välittyy teille kuvistani. Tyhjät kesäkadut mutta eloisat jokirannat. Lämpimien katujen ja katukeittiöiden tuoksu, jokilaivoista kuuluva musiikki ja tunne siitä että tukalasta kuumudesta huolimatta kaikki on ihan fine.

 

 

Vårkänslorna bubblar i stan

Igår, efter att jag jobbat på dagen beslöt jag mig helt sonika för att skjuta upp allt pappersjobb och annat, och gå ut i solen och bara cape diema liksom. Kameran under armen, iväg längs med åstranden och bara lapa sol för fulla muggar. Man är ju helt svältfödd på den varan alltså!
Alla finnar kryper ut ur sina hyggegråttor såhär års och det är ju bara så härligt att se all denna glädje. Trumpna vinterminer är bortblåsta, folk ler och tar selfies och vårens första glassbilder, ligger på bänkar och läser, sitter på uteserveringar och sippar vin eller bara luffar planlöst längs med stranden och ser isflaken glida förbi. Skrattmåsarnas hallå är förfärligt högljutt och änderna har ljudliga möten. – Määpmääp gapar de åt varandra.
Det här är lika jäkla fantastiskt varje år.
Jag älskar det. Men inte gatudammet. Men snart är det nog borta också.

****

KUN KEVÄT TULI KAUPUNKIIN
Eilen, kun olin tehnyt koneella töitä koko aamupäivän, päätin vain yhtäkkiä siirtää kaikki tylsät toimistotyöt myöhempään ja mennä ulos hetkeksi. Ulos palvomaan pitkään kaivattua aurinkoa ja “tarttua hetkeen” as in Carpe Diem tai jotain. Kamera kainaloon, ja eikun menoks, jokirantaa pitkin.
Kaikki suomalaiset tulevat esiin hyggeluolistaan tähän aikaan vuodesta, ja riemu on ihan käsinkoskteltavaa. Kaikki tympeät talvinaamat ovat poissa, ihmiset hymyilevät, ottavat selfieitä ja ja kevään ensimmäisiä jäätelökuvia, makaavat penkeillä lukemassa tai siemailevat viiniä terasseilla. Jotkut vain kävelevät hiljaa pitkin rantaa ja katselevat ohikulkevia jäälauttoja. Naurulokit pitävät ihan kamalaa meteliä ja sorsat määpmääp määpättävät äänekkäästi toisilleen.
Joka vuosi yhtä ihanaa!
Rakastan tätä, mutta katupölystä en tykkää kuitenkaan. Onneksi se onkin kohta poissa!

En bit av Åbo

När vi var ute och julhandlade råkade vi hitta denna poster från Kui Design. Den innehåller de flesta av de element vi ser dagligen- dvs slottet, Wärtsiläs lyftkran utanför vårt fönster , Åura å, Åbo som cykelstad, skorstenen vid Åbo Energi med sin Fibonaccikod och Manilla huset några kvarter härifrån. Samppalinnas hopptorn ser vi inte dagligen men särskilt långt borta är inte det heller och hör nog till mina barndomsminnen ganska starkt, för på Samppalinna simstadion hängde vi som ungar ganska ofta.

Klart denna poster skulle till oss alltså. Den ska bara få en annan ram för jag vill ha en lite mjukare känsla som motvikt till det svartvita grafiska och så får det gärna passa ihop med allt det andra ljusa omkring. Den här ramen är också ganska skråmig efter alla flyttar. Och så får det gärna bli ett passepartout också, det ger mer liv åt tavlor, även posters.

PALA TURKUA
Joululahjaostoksilla törmäsimme tähän Kui Designin posteriin ja se sai muuttaa meille. Sehän sisältää elementtejä joihun törmäämme ihan joka päivä: eli Turun Linna, Wärtsilän nosturit joista yksi on ihan ikkunamme edessä, Turku Energia ja sen Fibonacchikoodilla somistettu piippu, Manillatalo, Aurajoki ja Turku pyöräilijan kaupunkina. Samppalinnan hyppytornia emme näe päivittäin mutta siihen on sidoksissa monen monta lapsuuden muistoa, koska siellähän me kakaroina hengailtiin.

Eli tottakai tälle piti löytää kodista oma paikka. Kehyksen aion kyllä vaihtaa koska tämä on muutoissa naarmuuntunut, ja muutenkin haluan kevyemmän puunvärisen kehyksen vastapainoksi tuolle mustavalkoiselle graaffiselle kuvalle. Ja onhan se kivaa jos sopii muihinkin vaaleisiin sävyihin.  Paspartuurikin voi tehdä ihmeitä aikaan, myös posterille.

 

En dimmig arbetsdag

Dimman låg tung över Åbo igår. Det var dystert och mystiskt men vackert på samma gång. Jag hade ett uppdrag vid åstranden så jag passade på att ta lite bilder för personligt bruk också. Det var ett jätte intressant uppdrag men fototekniskt utmanande eftersom utrymmet var väldigt litet. Vi avslutade ändå med utebilder. Sen gick jag hem med frusna fingrar och iskall kamera och började redigera bilder. ( obs kameran fick ligga kvar i väskan och tina upp lagom långsamt. Det här är viktigt för att undvika kondens  )

HARMAAN PÄIVÄN TYÖKEIKKA
Usva peitti kaupungin eilen. Oli samalla synkkää ja harmaata mutta kaunista.  Minulla oli kuvauskeikka jokirannassa joten päätin samalla ottaa vähän omiakin kuvia henkilökohtaiseen käyttöön. Oli tosi mielenkiintonen keikka ja valokuvausnäkökulmasta todella haasteellinen. Tila oli pieni mutta lopuksi otimme myös ulkokuvia.
Jääkylmin käsin lähdin sitten kotiin. Kamerakin oli jäässä mutta sai hitaasti lämmetä laukussaan. ( huom tosi tärkeää ettei sitä tuo suoraan lämpimään jolloin voi syntyä kosteutta rungon sisälle )

 

 

Sommarens sista, höstens första

En liten varning: Detta inlägg innehåller mycket bilder. På gränsen till överdos, men detta är en blogg vars mening är att få utlopp för ett översvallande fotointresse. Vill du läsa djupa debattinlägg får du skrolla vidare till en annan blogg. 🙂

Vi satt en kväll och funderade på vad vi skulle göra. Vi har promenerat mycket men just nu är långpromenader uteslutet på grund av en del hälsoproblem och just denna kväll var cykel inget alternativ heller. Vi tog bilen till Runsala. Åbo Botaniska trädgård levererar en makalös färgprakt just nu. Sensommarblomster som fullkomligt exploderar i färg! Helt sanslöst med denna färgprakt och då talar vi alltså inte om träden, för ruskan ( höstglöden) har vi ju framför oss ännu. Mannen fotade också, och det är skoj att se hur olika vi ser på saker. Sakta men säkert utvecklas hans kamerateknik också och det är roligt att se alla hans framsteg. Tillsammans går vi igenom och jag hjälper med editeringen för han har ett litet handikapp- han är färgblind. Inte så lätt alla gånger att förstå den världen, kan jag säga. Han missar ändå inget, men vi ser världen och färgerna lite olika så klart.

Men tillbaka till stämningen. När solen sakta gick neråt målade den fram blommorna så vackert att jag nästan tappade andan.
Vid första anblicken är det ju bara en färggrann trädgård, men när man går på djupet och verkligen ser, då får man uppleva en annan dimension. Jag ser den genom min kamera. Ser du?

 

 

KESÄN VIIMEISET –  SYKSYN ENSIMMÄISET
Ja pieni varoitus: tämä postaus sisältää runsaasti kuvia. Ollaan jo yliannostuksen rajalla mutta tämä on blogi jonka tarkoitus on sulloa ulos maailmalle tätä ylitsekumpuavaa kuvausintoa. Kiihkeitä mielipidepostauksia voit etsiä muualta. 🙂

Istuttiin eräänä iltana miettimässä mitä keksittäisiin. Olemme kävelleet paljon mutta viime aikoina terveydelliset jutut ovat olleet esteenä reippaille kuntolenkeille. Pyöräilykin on ollut haasteellista, joten menimme autolla Ruissaloon. Turun kasvitieteellisessä puutarhassa kuukkii nyt täysillä ja värien loisto on huikea. Loppukesän kukat suorastaan hehkuivat ilta-auringossa! Ihan mieletöntä kun ajattelee että ruskakin on vielä kokematta.
Mieskin kuvasi, ja mielenkiinnolla seuraan miten eri tavalla me näemme asioita. Hän edistyy tekniikan suhteen ja on mukava seurata kehittymistä. Yhdessä käydään kuvat läpi ja autan editoinnissa sillä hänellä on pieni ongelma- hän on värisokea. Se onkin asia jota minun on vaikea hahmottaa, mutta tämä ei mitenkään vie häneltä mitään pois, me vain näemme värit vähän eri tavalla.

Mutta takaisin tunnelmaan. Kun aurinko laski, sen lämmin pehmeä valo sai kukat loistamaan henkeäsalpaavan kauniisti. Ensi näkemältä tämä on vain värikäs puutarha mutta kun oikeasti keskittyy niin saakin kokea ihan uuden ulottuvuuden. Minä näen sen kameran etsimen läpi. Näetkö sinä?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa augustihimlar över Åbo…

Ljuset!  Sensommarljuset! Det mjuka, låga varma kvällsljuset. Som fotograf märker man verkligen skillnaden från juni och juli månads skarpa ljus som kommer högre uppifrån och gör skuggorna hårda.

Med den vyn över aura å som vi har, ser jag otroligt många himlakonstverk varje kväll. Fantastiska molnformationer, hotfulla mörka åskmoln ( men var är åskan? ) och pastelliga toner som blandar sig med det gyllengula appelsinorangea just när solen går ner.
Jag kunde ju inte låta bli att fotografera igår igen.

Sen satt jag och redigerade ett bra tag. Det måste jag ju då de bara är råfiler,  (typ som gamla tidens negativ) , men digitala. Utan redigering är de inte färdiga bilder. Jag drev inte på så mycket, råfilerna var så färgranna i sig, men på slutet drog jag till med en riktigt färgsplasch, bara för skojs skull. Det ser ju inte verkligt ut, och är inte meningen heller, men det struntar jag i. Bara det behagar ögat och ger mig nöje för en stund.

I de två första bilderna använde jag objektivet Canon EF 24-70 2.8 L II USM
och i resten Canon EF 70-200 2.8 L IS II USM. De pastelliga bilderna är tagna med bländare 5,6, ISO 500 och slutartid på 1/ 400s

 

NÄMÄ LOPPUKESÄN TAIVAAT TURUN YLLÄ
Valo! Loppukesän valo! Se pehmeä matala ja lämmin iltavalo. Kuvaajana huomaa sen suuren eron kesä- ja heinäkuuhun, jolloin valo on voimakkaampaa ja paistaa suoraan ylhäältä päin. Se tekee varjot teräviksi.

Meillä on joelle niin upeat näkymät että joka ilta näen erilaisia taivaan  taidemuodostelmia.  Fantastisia pilviä, tummia ukkosuhkia ( mutta missä ukkonen?) sekä pastelliset sävyt jotka hiljaa vaihtuvat kultaisen ja appelsiinin sävyihin juuri sillon kun aurinko laskeutuu talojen taakse.
Enhän minä voinut olla kuvaamatta.

Sitten editoin. Näin on pakko tehdä koska kuvathan ovat raakatiedostoja ( kuten filminegatiivit olivat ennen ) eivätkä ole muistikortilta tullessaan valmiita kuvia laisinkaan. En kuitenkaan vääntänyt nappuloita kaakkooon sillä raakakuvissakin oli jo ihanat sävyt. Lopussa vain innostuin tekemään oikean väripläjäyyksen. Aidon näköistä siitä ei todellakaan tullut, eikä ollut tarkoituskaan. Kunhan leikin hetken ja sain siitä jonkinlaista lapsellista iloa.

Kahdessa ensimmäisessä kuvassa käytin linssiä Canon Canon EF 24-70 2.8 L II USM ja pastellinsävyiset kuvat otin Canon EF 70-200 2.8 L IS II USM: illa. Pastellin sävyisissä kuvissa asteukset olivat seuraavat : aukko 5.6, ISO 500 ja 1/400 s.

 

 

 

 

 

 

 
Jep, I know. Totally unreal den här sista men jag gillar det!

En busstur på böljan den blå

Åbo Stad har verkligen jobbat på att utveckla sina trafiktjänster. Fölisystemet innefattar inte bara busstrafik på land utan nytt för i år har varit att man med sitt busskort också kunnat ta sig med vattenbuss till Runsala. Man har också bjudit på möjligheten att ta med sin cykel men oftast har vattenbussen faktiskt varit så full att det har varit svårt att rymmas med ens till fots. Nu är det sista helgen för i sommar som vattenbussen kör sina turer men jag vågar tro att projektet har varit en så enorm framgång att man satsar på det nästa sommar igen.
I förrgår rymdes vi också äntligen med, och vi spenderade en skön förmiddag med en stund på havet och med kaffe på ett av Åbos vackraste sommar cafeér, Villa Promenade i Runsala.

 

FÖLILLÄ AALLOILLE
Turun Kaupunki on todellakin kehittänyt julkisen liikenteen palveluita parempaan suuntaan. Joukkoliikenne Föli ei enää vain ole linja-autoilua kuivalla maalla vaan nyt bussikortilla pääsee myös vesibussilla Ruissalon Kansanpuistoon. Pyöränkin on voi ottaa mukaan mutta välillä se on ollut mahdotonta kun väkeä on ollut niin paljon. Tämä viikonloppu on vesibussin viimeinen mutta uskon että tämä projekti on ollut niin suuri menestys että ensi kesänä taas pääsee kyytiin.
Edellispäivänä mekin vihdoin mahduimme mukaan ja vietimme ihanan aamupäivän Ruissalossa. Kävimme kahvilla Villa Promenadessa joka varmasti kuuluu Turun Kaupungin kauneimpiin kesäkahviloihin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Augusti

Kvällarna mörknar. Augusti månad är magisk på sitt sätt men också lite vemodig.  Ljuset blir mjukare ( och det gillas av fotografer) och tonen på solnedgångarna blir annorlunda. Dofterna förändras och ljudet från löven i träden likaså.

Dofterna i ett varmt sensommar Åbo för mina tankar till barndomens sommarstad. Vi brukade stiga av från skärgårdsbussen vid Domkyrkoparken och möttes oftast av en varm söt doft av lövträd, solvarm asfalt, ångkokta knackisar ( det stod en grill där vid hållplatsen ) , sand och kanske avgaser. Sommaråbo.

ELOKUU
Illat pimenevät. Elokuu on maaginen omalla tavallaan, mutta myös haikea. Valo on pehmeämpää ja auringonlaskuissa uusi sävy. Tuoksut muuttuvat ja äänet puiden latvoissa myös. Loppukesän lämpimän Turun tuoksut vievät minut lapsuuden muistoihin.
Nousimme pois saaristobussista Tuomikoirkon puiston kohdalla aina kun tulimme mökiltä ja vastaan tuli asvaltin, hiekan, höyrykeitettyjen nakkien( siinä pysäkin vieressä oli siis nakkikioski )ja lehtipuiden makea tuoksu. Ja varmaan myös pakokaasujen hajut.
Kesäturku.

 

 

 

 

 

 

 

Ut på havet

Igår tog vi båten ( en fin gammal puttputt båt som var mina föräldrars förut ) och styrde ut på böljan den blå. Det är helt otroligt att man efter bara några minuter är ute i skärgården, trots att man faktiskt bor i stan. Skärgården kring Åbo är dessutom väldigt vacker och det finns mycket att se på. Vi rundade Saaronniemi udde och tog oss sen in igen mot Aura å igen, då vi visste att det skulle vara både internationell stormarknad och veteranbåtshappening längre upp i ån. Vad häftigt det var att se sitt hem från ån, och att se allt annat också ur ett helt annorlunda perspektiv.

Folk hade samlats kring åstranden och på broarna dels för marknadens skull, men också för att se de fina båtarna. Vädret var underbart  och det blev verkligen en minnesvärd dag som vi avslutade med att dricka rose´ i solnedgången vid en sandstrand ett stenkast från vårt hem.
Medan vi satt där upptäckte vi en måsmamma med sina två ungar alldeles nära oss. Tärnor skrek i bakgrunden och segelbåtar gled förbi i solnedgången. Det var svårt att förstå att vi verkligen var bara ett stenkast från stadens puls.

MERELLE!
Eilen lähdimme veneilemään vanhalla puttputt veneellä joka aiemmin kuului minun vanhemmille. Uskomatonta miten nopeasti täältä pääsee ulos nauttimaan saaristofiiliksistä vaikka ihan kaupungissa asummekin. Turkua ympäröivä saaristo on kaunis ja katseltavaa löytyy. Kiersimme Saaronniemen mutta käännyimme sitten takaisin ylös, suuntana Aurajoki ja siellä Aurajoen vauhtiajot sekä kansainväliset suurmarkkinat. Oli aika hurjaa nähdä oma koti veneestä ja muutenkin hauska nähdä Turku ihan uudesta näkökulmasta.

Ihmiset olivat kokoontuneet jokirannoille markkinan takia mutta myös Aurajoen vauhtiajojen takia. Vauhtiajot on tapahtuma jossa kauniit mahonkiset ja lasikuituiset klassikkoveneet kokoontuvat. Aurinko paistoi koko päivän ja päätimmekin päättää näin ihanan illan lähellä olevalla hiekkarannalla roseeta siemaillen ja auringonlaskua ihastellen.
Siellä istuessa näimme lokkiäidin poikasineen, tiirat räkättivät ja purjeveneet liukuivat kauniisti ohi. Oli kyllä äärimmäisen vaikea tajuta että olimme vain kivenheiton päässä kaupungin hälinästä.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mobilbild/ kännykkäkuva: 

Jag får inte nog av ljuset

Kan någon snälla stoppa tiden? Det är ju så underbart med sommarkvällar även om vädret nog är minst sagt ambivalent.

Bigge njuter av utsikten.
( Obs Han har sele på sig normalt när balkongdörren är öppen men fick lite friheter inför fotograferingen. Han hålls nog snällt på sitt ställe för han känner väl nog på sig att det är högt )

EN KYLLÄ KYLLÄSTY TÄHÄN VALOON!
Voisiko joku pysäyttää ajan? Kesäillat ovat niin ihania vaikka säät ovatkin melko oikukkaat välillä.

Bigge nauttii näköalasta ja virikkeistä.  ( huom Normaalisti kun parvekkeenovi on auki hän on valjaissa mutta kuvia varten otin hetkeksi pois. Hän pysyy kyllä kiltisti paikallaan- taitaa ymmärtää että ollaan tosi korkealla  )