Vissa projekt skiter sig så redan från början att man undrar om de alls var meningen att bli slutförda ens. Så var fallet med våra utemöbler.
Vi hade fått fyra gamla restaurangstolar gratis och så hittade vi det perfekta bordet till, via facebooks köp och sälj- grupp.
Vi hade en vision om att få till en lite annorlunda, kanske lite marokansk stil med möblemang i mörk mustig vinröd nyans och med gulddippade bordsben.
Vad som hände i målningsprocessen vet vi inte, men färgen var den mest svårjobbade jag någonsin upplevt. Vi grundade med att slipa och sen med greppfärg för att få en bra yta. Men sen var själva ytfärgens nyans helt annan än vi tänkt (lila- anillinröd fast vi mest hade tänkt oss en varm och mustig blandning av vinröd och oxblodsröd) Skrikiga i färgen och ojämna blev de, för att måla med färgen kändes mest som att måla med nagellack! Jag svor som en borstbindfare och blev allt mer stressad över eländet. Strök man tunt så lyste grundfärgen igenom och öste man mera färg så rann allt iväg. Efter två stolar som tammetusan aldrig blev bra, och ett bord vars yta blev så bucklig att det skulle behöva dagar av slipande för att bli fint igen, gav vi helt enkelt upp. Att slipa ner bordet igen och att slipa två stolar och måla minst fyra omgångar kändes som en helt övermäktig uppgift och vi ville nog helst njuta av sommarens sista dagar på terrassen, inte i svettandes i garaget. Bordet fick gå, men stolarna fick en ny uppgift som blomsterstolar. En i trädgården, och en på terrassen. Bra så. Och strax hittade vi också ett ersättande möblemang så nu kan vi äta ute igen.
Slutet gott, allting gott.
KUN EI IHAN MENNYT KUIN STRÖMSÖSSÄ
Jotkut projektit tuntuvat olevan tuhoon tuomittuja jo heti ensi alkuun. Silloin sitä vaan ihmettelee että oliko tässä edes mitään järkeä edes aloittaa. Näin kävi meidän ulkokalusteiden suhteen.
Olimme saaneet neljä vanhaa ravintolatuolia tuttavalta, ja facebookin osto- ja myyntiryhmän kautta löytyi niihin sopiva pöytä. Pöörfekt, ja meillä oli visio marokkolaisesta tyylistä jossa kalusteet olisivat lämpimän viininpunaiset ja jalat kultaväriin “dipattuja”.
Mitä sitten prosessissa meni pieleen jää arvoitukseksi, mutta maalia oli todella hankala levittää. Ensin hiottiin ja maalattiin tartuntamaalilla. Itse pääväri oli jotain ihan muuta kuin oltiin kaupassa katsottu (kirkkaan lila tai aniliininpunainen, vaikka valitsimme mielestämme sellaisen lämpimän punaruskean ja viininpunaisen hieman murretun yhdistelmän) Ja sitten se maalaaminen…. voi hitsi että oli hankalaa. Jos vedin ihan ohuen kerroksen siitä tuli läpikuultava, ja jos laitoin runsaammin se alkoi valua. Itse koostumus tuntui lakkamaiselta, ihan kuin olisi kynsilakalla maalannut!! Kirosanat satelivat ja stressaannuin. Kon lopulta kaksi tuolia oli maalattu ja näyttivät aika onnettomilta, ja pöytä oli vielä pahempi (ihan muhkurainen) niin päätimme että projekti saa olla. Pöydän hiominen uudestaan, sekä kahden viimeisen tuolin hiominen ja maalaaminen neljällä kerroksella tuntui jo tosi vastenmieliseltä ajatukselta. Siihen menisi tuhottomasti aikaa ja haluaisimme kuitenkin nauttia viimeisistä kesäpäivistä pöydän äärellä eikä autotallissa hikoillen.
Pöytä sai mennä ja tuolit saivat uuden elämän kukkatuoleina. Yksi terassilla ja toinen puutarhassa. Pian löydettiinkin uudet kalusteet, ihan käyttövalmiit joten loppu hyvin, kaikki hyvin.





