Jag har jobbat hela veckan, och jobbar faktiskt hela helgen men idag blev det en “mellandag”. När man är både egenföretagare och anställd med med varierande arbetstider suddas gränserna ut och man blir lite vilsen med att ta egen ledig tid. Även om jag vet att jag har rätt att vara ledig och också SKA vara det så känner jag ett sting i samvetet för att jag inte är “flitig” utan går och drischar en hel dag. Duktigflicka syndrom, ni vet… Lite farligt om man inte passar sig.
Idag tog jag i alla fall ett pass på löpmattan ( fast jag powerwalkar- går aldrig ) och just när jag skulle gå upp och ta en dusch, kastade jag blicken ut genom fönstret. Ljuset var så vackert att jag beslöt att strunta i duschen just då, bara grabba kameran och gå ner till stranden ( det är bara typ 100 meter att gå ) . Jag ville vara på stunden även om det är svårt för saknaden efter vår kära hund Svante blir så påtaglig just där.
Kalendern säger vinter ännu en hel månad men naturen viskade vår. Så otroligt fint med det stilla vädret, temperaturen på någon minusgrad och ingen vind. Och sol. Mjuk och nästan värmande. Det blir nog vår i år också, fast inte ännu. Ännu är det inte dags.
Och visst jobbade jag också. En stund. När det ramlade in en mail med etiketten “urgent”
Sånt är det.
VAPAA PÄIVÄ
Olen tehnyt töitä koko viikon ja työvuoroja on viikonlopuksikin. Yrittäjänä sekä palkollisena on vaikea vetää rajaa vapaan ja työn välillä ja joskus unohdan ottaa sitä omaa aikaa. Vaikka tiedän että minulla on siihen täysi oikeus ja kuuluukin ottaa vapaata, joku pieni piru olkapäälläni kuiskaa että mitäs siiinä lusmuilet!! Kiltin tytön syndrooma…Aikas vaarallista muuten, ellei ole tarkkana.
Tänään oli kuitenkin välipäivä. Vedin puoli tuntia treeniä juoksumatolla ( tai siis kävelin) ja juuri kun olin menossa suihkuun näin miten kaunista ulkona oli. Päätin siirtää suihkun myöhempään, tarttua hetkeen ja mennä kameran kanssa ulos ja alas rannalle jonne on noin 100 metria matkaa. Rantaan on vielä vähän vaikea mennä koska siellä on niin paljon muistoja meidän rakkaasta Svante koirasta ja meidän aamulenkeistä.
Kalenteri kertoo että talvea on vielä kuukausi mutta luonto vihjaisi jo keväästä. Ihana tyyni päivä, jokunen miinusaste aamulla ja aurinkoa. Pehmeä auringonvalo joka jo enteili kevättä. Liian aikaisin kyllä sillä talvi ei ole vielä selätetty mutta kyllä se kevät sieltä vielä tulee. Vielä ei vaan ole aika…
Ja tein minä töitäkin sitten. Hetken. Kun meiliin tuli viesti etiketillä “urgent” . sitä tämä on.




