När batteriet blir tomt

Jag har inte bloggat på en vecka. Jag tror inte jag har haft så många sådana avbrott under min bloggtid men ibland blir det bara så.
Som ni kanske kan ana, så har det att göra med att jag varit så trött. Den där skörheten och gråtmildheten jag skrev om gav sig inte, det gör det ju inte när man bara laddar sina batterier några dagar. Efter månader av dålig sömn och tunga arbetspass behövs det lite mer än så.
Det är väldigt många olika faktorer som gör att jag mår som jag mår, och varför allt plötsligt brast och jag blev sjukskriven några dagar. Allt tänker jag kanske inte belysa här, och allt kan jag inte påverka själv, men några saker ska jag försöka ändra på. Jag ska göra mitt bästa men vissa saker måste man också gå igenom, inte bara bedöva bort. Jag har också sökt hjälp men den första läkaren jag träffade var verkligen inte ens intresserad av  att hjälpa mig utan ville bara omedelbums skriva ut “lyckopiller”. Det ser jag ju inte som en direkt lösning utan bara som ett “plåster” och det kommer inte att ge mig några som helst verktyg att orka på lång sikt heller. Och jo, preppiga citat som “Turn your pain into power”  som jag använt mig av är ju nog bra ibland, men jag vill nog ändå känna att det är okej att inte vara så hejsan hela tiden. Att det är okej att säga att nu orkar jag inte och att det är okej att inte vara så jävla duktig. Att det är okej att vara ledsen över saker som känns väldigt väldigt ledsamma och tynger ens hjärta och ger ångest. Jag är väldigt bra på att berätta det åt andra, men usel på att övertyga mig själv. Jag jobbar på det- jag lovar.

KUN AKKU TYHJENEE
En ole viikkoon tehnyt mitään postauksia. Onkohan tällaisia blogitaukoja tullut montaa näiden blogivuosien aikana? En usko. Noh, joskus menee näin.
Kuten ehkä arvaatte, se väsymys josta aiemmin kirjoitin on syynä hiljaisuuteen täällä blogissa. Itku on ollut herkässä ja hauras olo vain jatkunut. Eihän se muutaman lepoäivän avulla mihinkään häviä. Kuukaisien aikana jatkunut huono uni ja monet työtunnit jättävät jälkensä.
Tähän olotilaan on myös monen monta muuta syytä, enkä kaikkia vielä avaa täällä, mutta menneellä viikolla sain vain sellaisen melt downin että oli pakko ottaa sairaslomaa muutamaksi päiväksi. Kaikkeen en voi itse vaikuttaa mutta muutamia seikkoja aion muuttaa, jos vain pystyn. Jotkut asiat on vain käytävä läpi eikä turruttaa mieltä. Olen hakenut apua, mutta ensimmäinen lääkäri halusi vain nopeasti eroon minusta ja tarjosi mielialalääkkeitä. Sitä en nyt ihan heti halunnut sillä koen sen olevan vain “laastari” haavan päälle eikä se anna minkäänlaista apukeinoa jaksaa pitkällä tähtäimellä.
Ja vaikka yritinkin nostaa itseäni “Turn your pain into power”– yms sitaateilla, niin silti haluan hyväksyä sen ettei aina tarvitse olla niin vahva ja iloinen. Että on ok sanoa ettei jaksa ja on ok ettei aina ole niin reipas. Että on ok tuntea surua asioista jotka ovat todella todella ikäviä ja jotka painavat mieltä ja ahdistavat. Olen todella hyvä kertomaan tämän muille, mutta ihan sikahuono vakuuttamaan itseäni. Lupaan opetella. Oikeesti.

SLOW

Jag har verkligen inte gjort något vettigt denna helg. Varit till stan och köpt en ny telefon, zippat lite rödvin på Tiirikkala, Foija och Nerå och bara traskat längs med åstranden. Idag blev det kaffe vid Cafe´Manuela med fyra generationer vid bordet. Firade den yngsta sonens födelsedag men han var tyvärr inte med oss men det var värdefull tillsammanstid med gamyler och småttisar.

Mannen har bakat Ciabatta idag. Helt otroligt hur degen bubblar redan efter några timmar fast den inte är gjord med jäst utan på surdeg. Glutenet börjar genast bildas när man tillför vatten och det blir trådigt och fluffigt. En lång jäsning påverkar vetet och även om man nuförtiden är rädd för gluten kan jag säga att magen tål detta mycket bättre än industriellt framställt bröd som är bakat på jäst, och med tillsatt gluten och mjölförbättring.

Vi är ett bra team- han bakar och jag fotar 😉
Veckoslutet var allt för kort. Jag vet inte alls om jag är redo för jobbet redan men vi får väl veta det imorgon. En lugnare vecka blir det i alla fall och på onsdag blir det vilodag med barnbarnet. Det ser jag så fram emot. ❤

IHANA  VIIKONLOPPU
En ole tehnyt mitään järkevää tänä viikonloppuna mutta niin oli tarkoituskin. Ostin uuden puhelimen kun kävimme keskustassa. Siemailimme punaviiniä Tiirikkalassa, Foijassa ja Neråssa. Käveltiin jokirantaa pitkin ja nautittiin.
Tänään vietimme kuopuksen synttäreitä ( vaikka ei itse ollut paikalla ) Neljä sukupolvea kahvila Manuelassa. Arvokasta aikaa yhdessä vanhusten ja pikkuisen kanssa kuitenkin.

Mies leipoi ciabattaa. Uskomatonta miten taikina kuplii juuren avulla jo parin tunnin jälkeen vaikka siinä ei ole hiivan murustakaan. Gluteeni alka heti muodostua ja taikinaan muodostuu kimmoisa ja sitkeä gluteeniverkko.
Kovasti pelätään gluteenia mutta kun pitkä kohotus muuttaa vehnän koostumusta
vatsavaivat vähenevät. Tämä luonnollinen tapa leipoa ei myöskään tarvitse jauhoparannetta tai lisättyä gluteenia, vaan on vatsalle ystävällisempi vaihtoehto kuin teollisesti valmistettu höttöleipä.

Ollaan hyvä tiimi, hän leipoo- minä kuvaan.

Viikonloppu oli aivan liian lyhyt. En tiedä olenko valmis palaamaan töihin mutta sen näkee sitten huomenna. Lyhyempi ja rauhallisempi viikko on edessä ja keskiviikkona vietän lapsenlapsen kanssa koko päivän. ❤

Lite för nära kanten ibland

Det har varit några riktigt tuffa veckor och nu sitter jag här med ett veckoslut helt öppet framför mig. INGET jobb denna helg.
Helt utan att jag märkte det balanserade jag på orkens yttersta kant och igår kände jag mig så svag, utpumpad, ledsen och skör. När man petade på mig gick jag i bitar, kändes det som. Tack och lov har jag underbara arbetskamrater som höll mig upprätt.

Utan att jag planerat eller förstått vartåt det barkade hade jag plötsligt jobbat 19 dagar i ett sträck utan vilodag. Det bara blir så ibland, när det blir många extraturer på ena jobbet av en eller annan anledning, och jag på de några få lediga dagarna där emellan jobbar med mitt eget företag. Oftast jobbar jag med både och på en dag. Det blir ju så när saker måste skötas, mail måste skrivas, bilder redigeras, och pappersjobben skötas. Och jag brukar ju orka, för riktigt såhär mycket jobb brukar det inte alls vara.

Nu har det ändå varit en massa extra på jobbet hela våren och både mars och april har varit månader då jag haft svårt att få till det med lite egentid.  Nu blev det riktigt körigt och tungt på slutrakan med hårda jobbpass, väldigt tunga tråkiga besked som bekymrar och en benvärk från helvetet som gjort det hela bara jobbigare. Jag ville bara flyta ut över golvet och gråta igår. Jag var nära kanten igen.
Eller nära väggen. Den där berömda ni vet, som man talar att folk går in i.
Så nu bromsar jag.
Andas.
Bara är.

****

ÄÄRIRAJOILLA
Takana on ihan hullut työviikot ja nyt istun tässä ja yritän laskeutua viikonlopun viettoon. Viikonloppu ILMAN töitä.
Huomaamatta olin ajanut itseni ihan jaksamisen äärirajoille, ja eilen tunsin itseni hauraaksi, heikoksi, itkuiseksi ja väsyneeksi. Jos minuun koski menin palasiksi.
Onneksi ihanat työkaverit pitivät minua pystyssä.

Huomaamattani tilanne meni siis siihen että tein töitä 19 päivää putkeen ilman lepopäivää välissä. Joskus se vaan menee sellaiseksi, kun tulee ylimääräisiä työvuoroja syystä tai toisesta, ja siinä välissä teen oman yrityksen töitä. Usein teen kahta työtä saman päivän aikana. Koska lasku, meilit, kuvat ja paperityöt…
Yleensä jaksan ihan hyvin koska eihän minulla aina ole näin paljon työvuoroja. Tänä keväänä on kuitenkin olllut sitä sun tätä ekstraa töissä ja maalis- huhtikuun aikana minulla on ollut todella vähän omaa aikaa.

Tässä loppusuoralla olin kovilla kun työvuorot olivat raskaita, sairaan paha jalkasärky vaivasi ja valvotti, ja sain vielä kuulla raskaita uutisia joista seurasi äärimmäisen suuri huoli. Olin lähellä tuupertua kaiken paineen alla. Olin lähellä sitä rajaa missä omat voimat eivät enää riitä. Jossa uupumus ottaa ylivallan.
Painan hätäjarrua.
Pysähdyn.
Hengitän.

 

Allt räknas

Planerade detta inlägg redan för flera veckor sedan men har bara inte hunnit skriva det färdigt.
Jag blev nämligen uppringd av en mycket trevlig dam, då för ett tag sedan. Hon sade att hon sett att jag donerat en liten summa till cancerfonden på hösten och undrade om jag ville bli månadsdonator.

Hon var himla trevlig och vi pratade faktist en god stund ( på finlandssvenska) och det slutade med att vi kom överens om att det dras av en liten summa från mitt konto varje månad. Ingen stor grej alls, bara några euro, men ni vet- många bäckar små…
Vi konstaterade att alla berörs av cancer på ett eller annat sätt, vi kommer inte undan. Jag tänkte på mamma , mina söners far, och jag tänkte på Lena och på många många andra… Det är bara så att drabbas man inte själv så är det ändå någon nära som drabbas. Och trots den här diskussionen var jag ändå inte beredd på att snart beröras nära igen-  vilket hände, men det tänker jag inte ta upp här ännu.

Vill du själv också bli donator så kan enkelt klicka på länken här till Cancerstiftelsen och fixa en egen betalningsplan. Det behöver som sagt inte handla om stora summor, men varje insats är viktig! Man kan säga upp avtalet när man vill, och man behöver inte donera stora summor. All hjälp är viktig!
Tänk över det i alla fall, en vacker dag kan det vara du som behöver hjälp. Eller en nära och kär anhörig.

******

KAIKKI LASKETAAN- pienikin panos on tärkeä
Suunnittelin tätä postausta jo viikkoja sitten mutta aina on tullut jotain väliin. Minulle soitti noin kuukausi sitten syöpäsäätiöstä eräs todella mukava rouva, joka kertoi tietävänsä että olin syksyllä lahjoittanut syöpäsäätiölle rahaa. Nyt hän halusi tietää haluaisinko kenties ruveta kuukausilahjoittajaksi.

Hän oli puhelimessa äärettömän mukava ( puhui äidinkieltäni suomenruotsia ja tuntui olevan minun ikäinen ) Lopulta rupateltuamme sovimme että tililtäni menee pieni summa joka kuukausi syöpasäätiölle. Ei mikään iso summa, ihan muutamista euroista kyse, mutta kun meitä on monta, auttaa se pienikin summa!
Totesimme siinä että syöpä koskettaa meitä kaikkia tavalla tai toisella, ennemmin tai myöhemmin. Emme pääse siitä eroon koskaan. Ajattelin äitiäni  , ja Lenaa ja lasteni isää ja monia monia muita… Jos ei itselle osu niin jollekin tutulle tai läheiselle. Tästä keskustelusta huolimatta en ollut varautunut siihen että aika piankin taas koskettaisi läheltä, mutta siitä myöhemmin lisää, en tässä postauksessa kirjoita siitä.

Jos itse tahdot ryhtyä kuukausilahjoittajaksi voit klikata Syöpäsäätiön linkkiä ja ryhtyä omatoimisesti lahjoittajaksi. Tämän sopimuksen voi purkaa milloin itse haluaa ja summakin voi olla ihan alle kympin.  Jokainen lahjoitus on kuitenkin tärkeä!
Ajattele asiaa. Se voit olla sinä joka tarvitset jonain päivänä apua. Tai läheisesi.

Vem finns i mitt öra?

God morgon! Förlåt för den lustiga rubriken som kom till bara för att väcka nyfikenhet.

VART tog våren vägen? De senaste dagarna har varit gråa och mulna och Åbo har varit inbäddat i ett fuktigt dis. Inte för att det gör nåt, jag har ett långt arbetspass så jag ser inget av världen ändå.
Jag har börjar promenera mera. För att få upp konditionen och ja, kanske i samma veva faktiskt tappa något av de kilon jag fått tillbaka efter min stora viktminskning på 16 kilo för fem år sedan. Gåmattan gick sönder, jag hade ont om tid, jag hade ont… orsakerna var många men under det sista året har de tillbaka krypande kilona mest berott på ett digert utbud med mumsfilibabbafrestelser i personalens restaurang. När man är trött och tycker synd om sig själv för att man jobbar när aaalla andra minsann är lediga, då är det lätt hänt att söka tröst i något gott. Men varken min kropp eller min mage har varit så glada efteråt. Nej jag ska nog inte äta godsaker eller snabba kolhydrater överhuvudtaget. Mår sååå dåligt av det! Min IBS hoppar volter och lederna skriker.
Att promenera är ändå segt när man har ont. Men jag vet att ju jag har ont vare sig jag går eller inte. Det gör bara lite mera ont av att ständigt stå på sina ömma fötter, men jag medicinerar bara lite mer och försöker tänka på det positiva i viktminskningen i stället. Biter i hop helt enkelt för i det långa loppet belönar det sig för minsta lilla extrakilo är också jobbigt att bära på. Att röra på sig smörjer lederna säger de som forskat i saken.

I mina öron har jag poddar när jag går. Jag lyssnar på Elsa Billgren och Sofia Wood där de diskuterar trender inom olika kategorier. Superintressant! Det kan handla om allting från Vintagemode till inredning eller smyckestrender. Whatever, och de kan sin sak, vilket jag tycker är väldigt väldigt viktigt för att en podd ska vara bra. Det ska inte vara tomt dravel, du ska verkligen underhålla och inspirera.
Av den lättsammare sorten är Vanjas och Josefins podd, ( Tack Mimmi för tipset ifall du läser detta ❤ ) där det minsann finns energi så det räcker. Två driftiga influensers och entrepenörer som sprider positiv energi. Deras skratt får mig att bli så glad och antagligen går jag där på Åbos gator och ler fånigt medan jag lyssnar. Men det bjussar jag på minsann för positiva vibbar ynglar av sig.

*****

HUOMENTA!
Mihin kevät katosi? Viimeisinä päivinä Turku on ollut jotenkin pakattuna kosteaan usvaan ja harmauteen.
Olen aloittanut kuntoprojektin. Kävelen ja kävelen. Nyt pitää sada keho kuntoon ja kilot karisemaan. Viisi vuotta sitten laihduin 16 kiloa ja siitä on 6 kiloa tullut takaisin… Kävelymattoni hajosi, ei ollut aikaa ja minulla oli kipuja. Syyt ovat monenlaiset mutta suurin syy lienee henkilökuntaruokalan herkkukasoissa joita on ollut vaikea välttää. Kun väsyttää ja olet mielestäsi ainoa ihminen joka joutuu tekemään töistä kun kaaaaikki muut on vapaalla, on niin helppo lohduttautua nameilla ja herkuilla. Se vaan ettei kehoni ollenkaan tykkää. Ei myöskään vatsa. Minun ruokavalioon ei sovi nopeat hiilarit, sokerit ja sen sellaiset. IBS vatsa huutaa ja kovaa, ja nivelet anoo armoa.

Kävely on kuitenkin kipujen takia melko sitkeää. MUTTA tiedän että sattuu ihan simona joka päivä muutenkin, joten puren hammasta ja otan vähän enemmän lääkkeitä. – Eteenpäin sanoi mummo lumessa, sillä onhan sillä painonpudotuksella pitkän päälle paljon hyviäkin vaikutuksia, koska jokainen ylimääräinen kilo on raskas kantaa. Liikunta pitää liikeradat kunnossa, eikä nivelet pääse “ruostumaan”. Näin sanovat tutkijat ja viisaat tietäjät.

Korviin töräytän podcasteja kun kävelen yksin. Kuuntelen lähinna ruotsalaisia poddareita ja olen näissä aika nirso. Haluan kuunnella mielenkiintoisia tai positiivisa asioita enkä tyhjänpäiväistä hölynpölyä. BillgrenWood ja Josefin & Vanja ovat minun suosikkeja. Jälkimmäisten huumori on niin hauskaa että taidan olla aika hölmön näköinen kun tuolla Turun kaduilla itsekseni hymyilen, mutta mikäs siinä. Saattepahan hyvät naurut jos näette minut  ja hyvät energiat tarttuvat!

Hjärtelig

Redan när jag första gången fick nys om Ikeas kollektion Hjärtelig , drog jag öronen till mig. Det lät så härligt med en massa naturmaterial och en viss enkelhet. När kollektionen ( som bara är limited) lanserades i fredags, fick jag ju bråttom att gå och känna på allt.
Jag blev stormförtjust men eftersom jag inget extra behöver egentligen så köpte jag bara några härliga hängare. Tänk om man hade flera hem att inreda… ? 😉
Men visst är de snygga de här hängarna? Korgen Flådis  som skymtar i bakgrunden hängde också med mig hem.

Ps. för att undvika missförstånd måste jag nämna att detta inte är smygreklam. Inlägget är inte sponsrat.

HJÄRTELIG 
Heti kun sain tietää Ikean uudesta limited edition Hjärtelig mallistosta innostuin.  Luonnonmateriaalit kiinnostavat nyt erityisen paljon, ja myös yksinkertaisuus. Kun tämä mallisto lanseerattiin perjantaina olin heti paikan päällä hypistelemässä. Mukaan tarttuivat ihanat henkarit bambusta, muuta en tarvitse tällä hetkellä. Tai no, Flådis kori taisi tarttua käteen myös…

p.s Väärinkäsitysten välttämiseksi haluan mainita ettei tämä ole piilomainontaa. Tämä ei ole yhteistyöpostaus vaan oma-alotteinen blogipostaus.

 

Vårkänslorna bubblar i stan

Igår, efter att jag jobbat på dagen beslöt jag mig helt sonika för att skjuta upp allt pappersjobb och annat, och gå ut i solen och bara cape diema liksom. Kameran under armen, iväg längs med åstranden och bara lapa sol för fulla muggar. Man är ju helt svältfödd på den varan alltså!
Alla finnar kryper ut ur sina hyggegråttor såhär års och det är ju bara så härligt att se all denna glädje. Trumpna vinterminer är bortblåsta, folk ler och tar selfies och vårens första glassbilder, ligger på bänkar och läser, sitter på uteserveringar och sippar vin eller bara luffar planlöst längs med stranden och ser isflaken glida förbi. Skrattmåsarnas hallå är förfärligt högljutt och änderna har ljudliga möten. – Määpmääp gapar de åt varandra.
Det här är lika jäkla fantastiskt varje år.
Jag älskar det. Men inte gatudammet. Men snart är det nog borta också.

****

KUN KEVÄT TULI KAUPUNKIIN
Eilen, kun olin tehnyt koneella töitä koko aamupäivän, päätin vain yhtäkkiä siirtää kaikki tylsät toimistotyöt myöhempään ja mennä ulos hetkeksi. Ulos palvomaan pitkään kaivattua aurinkoa ja “tarttua hetkeen” as in Carpe Diem tai jotain. Kamera kainaloon, ja eikun menoks, jokirantaa pitkin.
Kaikki suomalaiset tulevat esiin hyggeluolistaan tähän aikaan vuodesta, ja riemu on ihan käsinkoskteltavaa. Kaikki tympeät talvinaamat ovat poissa, ihmiset hymyilevät, ottavat selfieitä ja ja kevään ensimmäisiä jäätelökuvia, makaavat penkeillä lukemassa tai siemailevat viiniä terasseilla. Jotkut vain kävelevät hiljaa pitkin rantaa ja katselevat ohikulkevia jäälauttoja. Naurulokit pitävät ihan kamalaa meteliä ja sorsat määpmääp määpättävät äänekkäästi toisilleen.
Joka vuosi yhtä ihanaa!
Rakastan tätä, mutta katupölystä en tykkää kuitenkaan. Onneksi se onkin kohta poissa!

När det händer

Med risk för att verka riktigt instabil i humöret ska jag säga att jag mår jätte bra idag.  Nu har jag fått sova bra i tre nätter. Tre nätter! Heeelt fantastiskt! Har inte alls haft heta vallningar heller och gud så det är annorlunda! Att känna sig normal. MITT LIV är tillbaka för en stund känns det som, även om ja alla andra krämpor finns kvar. De är bara lättare att ta när man inte är papperstunn i själen.  Helt utvilad är jag inte, ( tror jag har en sömnskuld längre än kinamuren ) men det känns bättre i alla fall.
Igår var jag på fotouppdrag i vårsolen och efteråt på lunch med reportagekollegan och det kändes riktigt gött med ett givande jobbmöte och maten på Puré var supergod som vanligt.

Idag har jag startat morgonen med en powerwalk längs åstranden. Fötterna värker men själen fick sig en positiv knuff. Lyssnade på en kul podd och landade sedan hemma med lite kallgröt, kaffe och bloggläsande. Det var då jag ramlade över citatet som jag verkligen ska ta till mig. Skriva ut på papper och rama in. “Turn your pain into power “.
Det ni. Passar till nästan allt.
Nu ska jag jobba med bilder. Ciao!

Bilderna är från Klosterbacken där vi var på “keikka” igår.

KUN TUNNELISSA ON VALOA
Silläkin riskillä että ajattelette että  tunnetilani tuntuvat lentävän nollasta sataan sekunnissa niin voin kertoa että tänään on sellainen parempi päivä. Olen saanut nukkua kolme yötä ilman katkoksia. KOLME yötä! Aivan huikeeta! Ei minkäänlaisia kuumia aaltoja ja jestas että tuntuu erilaiselta. Sain hetkeksi elämämäni takaisin ja nautin vaikka muut vaivat ovat ennallaan. Niitäkin on helpompi käsitellä kun sielu ei ole paperinohut ja hauras. En minä nyt ihan palautunut ole ( univelkani taitaa olla pidempi kuin Kiinanmuuri ) mutta tuntuu hetkellisesti paremmalta.
Eilen olin keikalla kevätauringossa ja sen jälkeen lounaalla kolleegan kanssa. Kivaa ja innostavaa projektisuunnittelua ja ruoka Puressa oli loistavaa jälleen kerran.

Tänään olen aloittanut aamun reippaalla aurinkoisella kävelyllä jokirantaa pitkin. Jalkoja särkee vietävästi mutta sielulle se oli ihan parasta. Korvissa hyvä podcast ja sen jälkeen raakapuuroa ja kahvia sekä hetki blogimaailmassa. Silloin sen löysin-  Sitaatin jonka aion tulostaa ja laittaa kehyksiin. ” Turn your pain into power”
Juuri näin. Toimii asiassa kuin asiassa.

Nyt kuvien ja editoinnin pariin. Ciao!
P.s kuvat ovat Luostarinmäeilta jossa olimme työkeikalla eilen.

 

 

 

Ett piller till allt

En skrivpropp lossnade, tack till er för det!
Och eftersom några som kommenterade till förra inlägget om min ärlighet och tyckte att det är bra att jag inte förskönar saker, så ska jag också ha ett ärligt marrinlägg här som föddes av att jag mådde så dåligt igår.
Jag är jag så led på min kropp. Än den ena krämpan, än den andra. Piller till en sak och piller till en annan.  Nästan så man kan leka apotek.. Ibland tänker jag med rädsla på hur det ska vara om tjugo år? Just nu borde jag klämma i mig en hel drös med medikamenter bara för att ha en normal vardag. Men ibland blir jag ju så led på det hela bara av blotta tanken och trött på att ha en kropp som känns som om den var hundra år. Samtidigt så är jag ju tacksam att inget jag lider av är allvarligt utan bara gör vardagen lite tyngre och känner lite skuldkänslor för mitt gnäll. Jag menar, att ha varma vallningar och artrosvärk och astma  varvat med sömnproblem är ju saker man kan leva med, om man annars är frisk. Det finns folk med mycke tmycket allvarligare problem.  Men det är också en sanning att man mår bättre av att få marra av sig ibland. Bara lätta lite på locket och släppa ut trycket och kanske till och med klämma en tår. Och ja let´s face it, det är inget man dör av. Men när man är väldigt trött och har daglig värk så blir man lite silkespappersskör i själen ibland. Då behövs det bara en fel sorts knuff för att det ska brista. och igår hade jag inte bara ont i fötterna utan ryggen bråkade så jag kände mig stel som en pinne.

Jag är astrött på mina sjuka fötter som ibland är så stela att jag får hasa mig fram i snigelsteg när jag reser mig från stolen och ska gå iväg någonstans. ( Det går snabbare efter de första 20 metrarna ) Det är svårt på jobbet att stiga upp från kaffebordet och låtsas som ingenting och hålla god min när man “skidar iväg”  iväg och sen efter en stund går som vanligt igen. Ni vet- smärta syns inte utåt… Att ha ett stående jobb är ju ingen dröm precis och kvällarna kan väldigt  jobbiga när man stått hela dagen. Jag är inte särskilt glad över att mina skoinlägg är så höga att de bara passar i sneakers, men tack och lov har jag sådana i alla fall, för utan dem klarar jag inte av att gå så särdeles långt. Mina tummar är lustigt vridna av reuman och ser knasiga ut och det är väldigt opraktiskt, speciellt att använda mobiltelefonen med en hand på jobbet ( men ett ilandsproblem jo )  . Jag käkar tabletter mot värk, mot vallningar, mot  stela muskler och mot  svullna slemhinnor ( skör hud och pga av den torra inneluften) För astman har jag två olika “pipor” En del är av tabletterna är triangelmediciner så det är väl inget under att man är som en zombie ibland, när man dessutom lider av perioder av svåra sömnproblem.
Inget av det här är ändå sådant som syns så bra på utsidan ( förutom de sneda tummarna och en riktigt tunn skör hud hud )  för jag har lärt mig leva med det och blivit envis som synden. För att orka med den kropp jag har, får jag helt enkelt bara fortsätta tuffa framåt, fast det gör ont, ( men med artros får man inte bli stillasittande ) , fast jag är astrött och fast det känns så orättvist att jag är 25 i huvudet och kroppen är 100 år.
Siktet är framåt och det är bara att orka. I natt sov jag i alla fall bra och det är jag så glad över!

Edit: min artros och sköra hud beror på sjukdomen Dermatomyositis som jag led av i tonåren 

****

PILLERIPURKIN  POHJALTA TERVEISET
Nyt taisi teksintuottamisahdistus hellittää hetkeksi, kiitos teille!
Koska sain kivaa palautetta rehellisyydestä arjen elämästä blogissani, päätin olla kaunistelematta asioita tässäkin postauksessa, joka syntyi ihan vain siksi että olin niin tööt ja herkkä eilen kun tulin kotiin. Eli marisen nyt ihan avoimesti.

Olen omaan kehooni niin kyllästynyt. Välillä sitä ja tätä kremppaa ja pillereitä yhteen sun toiseen vaivaan. Voisin vaikka leikkiä apteekkia. Joskus pelottaa että kun tämä on tätä nyt, niin mitä se on kahdenkymmenen vuoden päästä? Tällä hetkellä pillereitä pitäisi vetää aika lailla että normaali arki sujuisi. Joskus vaan harmittaa ihan vietävästi että keho tuntuu sata vuotta vanhalta. Samalla poden huonoa omatuntoa tästä valittamisesta koska minulla ei todellakaan ole mitään henkeä uhkaavaa, ainakaan nyt.
Siis niinku, minullahan on kuumia aaltoja ( ah nää “viihdevuodet” ovat pitkiä kuin nälkävuodet) , nukun todella surkeasti, kärsin nivelrikon aiheuttamista jalka- ja säärisäryistä, astmasta mutta muuten olen suht “terve” ja näiden asioiden kanssahan voi elää. Eli ei siinä mitään,  mutta joskus on hyvä päästää höyryjä ulos ja vaikka itkeä tirauttaakkin. Kun on tosi väsynyt jatkuvasta särystä ja unenpuutteesta sielu on hauras kuin silkkipaperi.

Olen siis särkeviin jalkoihini niin kyllästynyt. Ne kun ovat niin kipeät että välillä kun nousen tuolista saan tehdä zombiekävelyä ensimmäiset 20 metriä ennen kuin taas kävely luistaa. Työpaikan kahvitauolla on vaikea lähteä pöydästä ilman että kukaan huomaisi miten vaikeaa se on, kun kipuhan ei näy, enkä jaksa kaikille selittää miksi mummo tässä nyt hiihtää hitaasti eteeenpäin ja hetken päästä kävelee taas normaalisti.
Seisomatatyö ei ihan paras ratkaisu ole, ja joskus iltaisin on tosi kovat paikat. Inhoan erikoispohjallisiani koska ne rajoittavat kenkävalintaa tosi paljon mutta toisaalta ne ovat parhaat ystäväni koska ilman niitä en kovin kauas pääse.
Peukaloni ovat hassusti vääntyneet ja kännykän käyttö töissä on välillä hankalaa yhdellä kädellä. ( haha onpa ongelma joo ) Lähinnä vaan näyttää tosi oudolta kun ne ovat kiemuralla…  Syön nivelrikkosärkyyn lääkkeitä tarpeen mukaan, kuumiin altoihin muita, ja kipeisiin lihaksiin yhtä ja astamaan vedän kahta erilaista “piippua” . Pari näistä on kolmiolääkkeitä niin ei se mikään ihme ole että olo on välillä vähän tokkurainen ja ajatukset sitkeitä kun nukkuminenkin on tosi pintaraapaisua.
Mikään tästä ei heti näy ( muuta kuin peukut ja tosi ohut iho ) koska olen oppinut elämään tämän kanssa ja olen ehkä astetta itsepäisempi kun normi terveet ihmiset.
Jotta jaksasin joudun vaan puskemaan eteenpäin vaikka sattuukin saakelisti ( nivelrikkoisen pitää pysyä liikkeellä )  ja vaikka väsyttäisi ihan simona ja vaikka itkettääkin sen takia että sielu on 25 ja kroppa on 100 vuotias.
Eli eteenpäin sanoi mummo lumessa!
Eiköhän tää taas tästä. Sain ainakin viime yönä hyvät unet ja siitä iloitsen juuri nyt.

Edit: Nivelrikkoni ja hauras ihoni johtuu nuoruudessa sairastetusta Dermatomyosiittis reumasairaudesta 

En liten ångest

Uff. Jag har så många inlägg på rad men när det väl kommer till att skriva ner mina tankar så blir det stopp. Vad ska jag säga? Varför har jag plötsligt så svårt att få ner mina ord och tankar?  Tidsbrist? Bloggtorka? Inspirationsbrist? Jag har aldrig haft svårt för att formulera mig men på sistone har det verkligen varit trögt. Har jag själv höjt tröskeln?

Jag skriver. Jag raderar. Skriver igen. Raderar. Skriver.
Plötsligt känns det som att jag inte har så mycket att säga. Eller att jag har så mycket men det är för svårt att börja. Eller har jag sagt allt? Ibland får jag ångest och funderar över varför jag ens babblar här.

Men nej, bloggen är fortfarande mitt andningshål, en plats för mitt kreativa flöde men tyvärr har det väl blivit så lite tid över det senaste halvåret att det där kreativa flödet fått backa en del. Samtidigt känner jag ju att det mer och mer är mina bilder som talar och eftersom jag aldrig haft en åsikts/ debattblogg så blir det väl ganska lamt på textfronten. Just nu är ju livet också sådant att jag inte inreder / gör om så mycket så det blir mest andra sorters bilder.

Så därför frågar jag dig- vad vill du läsa om, varför kikar du in här? Vad vill du inspireras av? Inredning? Livet? Bara se foton? Jag vill gärna höra vad vad vill uppleva när du kikar in, så om du inte annars tar dig tid att kommentera så gör det nu! Vartåt ska jag styra?

PIENTÄ AHDISTUSTA
Huhu. Minulla on monta postausta odottamassa mutta en vain saa sanoja kakistettua ulos. Mitä sanoisin? Miksi tämä tekstin tuottaminen on yhtäkkiä niin vaikeaa?? Ei ole aikaa? Ei ole inspistä? Ei ole ideoita? Aikaisemmin ei koskaan ole ollut vaikeaa pukea ajatuksia sanoiksi mutta viime aikoina on ollut melko sitkeää. Olenkohan itse asettanut riman liian korkealle?

Kirjoitan. Pyyhin pois. Kirjoitan taas. Pyyhin pois. Kirjoitan.
Yhtäkkiä en vaan pysty tuottamaan mitään tekstiä. Asiaa olisi paljonkin mutta aloittaminen on vaikeaa. Vai olenko jo sanonut kaiken sanottavan? Joskus minua ahdistaa ja mietin että miksi edes kirjottaisin yhtään mitään?? Tällä hetkellä en myöskään sisustele tai tuunaile niin paljon kuin ennen joten sekin tietysti rajoittaa hieman ja kuvatkin muuttuvat.

Mutta ei, blogi on edelleen henkireikäni, paikka jossa saan ilmaista itseäni mutta valitettavasti viimeinen puoli vuosi on ollut niin kiireinen että luovuus on joutunut väistymään ja sehän sekä näkyy että tuntuu. Samalla tunnen että puhun enemmän kuvieni kautta kuin aikaisemmin ja koska blogi ei koskaan ole ollut mikään mielipideblogi niin tekstit jäävät ehkä välillä vähän taka-alalle.

Sen takia kysynkin – mistä haluat lukea, miksi vierailet? Mistä haluat inspiroitua? Sisustuksesta? Elämästä? Kuvista? Haluaisin kuulla mielipiteesi joten jos et muuten kommentoi, tartu tilaisuuteen! Mihin suuntaan mennään jatkossa?