En bra vecka

Denna vecka återgick jag till arbetet. Först med en ettårs / familjefotografering utomhus och det var minsann skönt att se att kameran satt i handen som förut, att det gick att hålla distans och att axeln orkade med tyngden.  Visst hade jag väl lite känningar efteråt, men inget som var allt för jobbigt i alla fall. 
På tisdagen besökte jag min andra arbetsplats för att hämta ut utrustning för distansarbete. Det var nog ganska ångestladdat att vara ute bland folk, jag har ju levt ett så skyddat liv i tio långa veckor och plötsligt stod jag där i ett öppet kontorslandskap och kände mig så rysligt sårbar. Min aktivitetsklocka visade på en puls som var uppe i 103 i ett skede, så det var en rent fysiskt ångestkänsla att stå där och vänta på att de skulle plocka ihop allt åt mig. Människor gick förbi och hejade glatt och jag stod bara och log stelt med paniken rusande i huvudet och pressade upp mig mot en vägg. Måste ha sett lite lustigt ut, men efter ett tag lugnade jag ner mig. Det blev lite skolning sen i ett av mötesrummen, och jag var tvingen att bära skyddsmask då min mentor och jag satt rätt så nära varandra vid skärmen.

Just nu ser ju läget i Finland riktigt bra ut när det gäller coronaläget, så jag gläds åt dem som får lätta på begränsningarna lite och snart får börja äta på restaurang, gå på cafe´ och annat trevligt. Själv får jag fortsätta skydda mig precis som förut, för egentligen har ju inget ändrat för de som är i riskgrupp. Det är precis lika farligt ännu. Mitt distansjobb fortsätter en vecka ännu och sen har jag semester. Vad läget är när den tar slut, återstår att se, men om det behövs ännu då, så får jag antagligen fortsätta jobba med distansuppgifter ett. Åtminstone har min lungläkare uttryckt en önskan om det och min förman sagt att det borde gå att ordna. 

Vi har varit ute på stugan nu i helgen och även om vädret var vackert bara i fredags, så har det varit riktigt skönt. Vi gick ut och kikade på en alldeles fantastisk solnedgång igen på fredag kväll, men på lördag morgon var det blåsigt och inte alls så stillsamt mer. Jag har egentligen inte gjort så mycket mer än småsysslor för i år tycks min pollenallergi ha tagit fart och jag har inte känt mig inte helt på topp. Vissa år får jag symptom och vissa år får jag inga alls.

I stugan har vi inrett lite för att få det mer praktiskt. En otroligt opraktisk utdragbar bäddsoffa i metall var vår säng i början men byttes nu ut mot en vanlig säng som vi fyndade på Tori. fi till det facila priset av 20 euro. Det tycker jag att var ett kap för min stackars platta tomma börs. Bäddsoffan i metall får nu hålla till i alkoven där den får fungera som gästsäng och dagbädd. Man får väl hoppas att vi senare i sommar kan ta emot besök…. Mannen fixade också lite köksförvaring och det känns verkligen som att det blir lättare och lättare med hushållssysslorna för varje gång nu när det finns avställningsyta och förvaringshyllor. Vi försöker att inte köpa nåt nytt hit, utan använder saker och virke som redan finns, eller tar i bruk grenar och stammar för personliga lösningar. Det har vi ju alltid gillat, så det är minsann inget nytt och Pinterest är en otroligt bra källa för goda idéer.

Bilderna till inlägget är till stor del tagna med mobilen och även editerade i mobilen så kvaliteten är kanske inte riktigt av den standard jag föredrar men ute på stugan är det inte så lätt att ladda laptop och hinna editera bilder. Fotograf som jag är så är jag lite kräsen men det kan ju vara helt hälsosamt att sänka ribban lite grann ibland. Jag försöker också bli lite bekvämare med att visa upp mig själv i bilder- något som jag haft som mål redan ett bra tag, att våga gå utanför bekvämlighetszonen.

*********

ARKEA JA MÖKKEILYÄ
Tällä viikolla palasin töihin ja kaikki meni hyvin. Kuvasin 1v / perhekuvia ja olkapää jaksoi ihan hyvin. Toisessa työssäni sain tekniset tarpeet ja nopean koulutuksen ja aloin tekemään etätöitä kotona. Olen siitä tosi kiitollinen koska vaikka rajoituksia nyt löysennetään, on tilanne yhä vaarallinen meille riskiryhmäläisille.
Kesäkuussa minulla on viikon loma ja toivon että sen jälkeen voin tilanteen vaatiessa jatkaa etätöitä.

Vietimme viikonlopun mökillä tehden kaikenlaisia askareita. Metallinen ulosvedettävä sohvasänky vaihtui oikeaan sänkyyn koska oli niin epäkäytännöllinen ja hutera. Löysimme Tori. fistä vanhan Ikeasängyn kahdella kympillä ja se olikin pelastus kukkarolleni. Mies teki säilytysratjkaisuja mökin keittiöön ja nyt on helpompi hoitaa jokapäiväisiä askareita kun on laskutasoa ja hyllyä. Mitään uutta ei olla ostettu vaan käytetty jo olemassa olevaa materiaalia ja jopa luonnosta löytyvää puunrunkoa ja muuta sopivaa. Tällä tavalla saadaan persoonallinen mökkielämään sopiva sisutus. Pinterestistä löytyy ihanasti inspiraatiota.

Postauksen kuvat ovat suurimmaksi osaksi kuvattu ja editoitu puhelimen kautta joten laatu ei ehkä ihan vastaa sitä mitä haluaisin mutta mökillä läppärin lataaminen ja kuvien editointi ei ole ihan ykkösenä listalla. Menen siis mistä aita on matalin ja ihan ok niinkin välillä. Valokuvaajana sitä vaan välillä laittaa riman turhan korkealle…
Yritän myös harjoitella tätä kameran edessä olemista eli reippaasti nyt vaan ulos mukavuusvyöhykkeltä.

Jag vände min skitdag

Idag började jag min morgon med hembakat rågbröd, en tallrik gröt med sammetslen honung och så en kopp kaffe på det. Det knastrade i kaminen och värmen spred sig ut över rummet. . Efter frukost tog jag en stund för mig själv och töjde och gjorde mina träningsrörelser som fysioterapeuten bett mig göra dagligen.
När det var gjort placerade jag mig vid fönstren som vetter mot havet och mediterade en stund. Det är sällan jag mediterar med öppna ögon, men med den utsikten var det verkligen en nästan sakral upplevelse. De där fönstren är så låga så man ser rakt ut även när man sitter på golvet. Havet glittrade och glimmade klarblått och solen värmde mina kinder. Jag kunde ha önskat att någon hade stoppat tiden då, men den lugna stunden bröts efter en kvart av ljudet från en motorsåg som trängde sig in genom min musik. Mannen hade börjat med dagens utearbete, att bygga ett förråd.  

Jag har alltid meditationsmusik i mina öronsnäckor, för det hjälper mig att komma ner i varv och hitta rätt läge. ( jag tipsar gärna om du vill hitta lämplig musik ) Vissa dagar är jag så uppskruvad så att tankarna hoppar som pingisbollar i huvudet, men ibland kan jag också vara allmänt olustig och må dåligt och därför ha svårt att fokusera. Musiken hjälper mig alltid, och djupandningen också, men nog finns det stunder då jag inte riktigt får någon ro och harmoni hur jag än försöker. Speciellt i vintras när det var stressigt med allt jobb och jag sov väldigt dåligt, så var det nog ganska mycket negativa energier i mig. Nu har det varit så slow när jag varit sjukledig så länge, att till och med blodtrycket tidvis blivit lite lågt men jag har annars mått lite dåligt, på grund av det rådande världsläget som ju verkligen inte varit någon positiv energiladdare.

Är jag ensam hemma brukar jag dansa efter meditationen för att komma i rätt mood inför dagen, och hitta ut ur det negativa. Det här knepet har jag snappat upp av en svensk bloggare som jag följt i  flera år. Jag tycker hon har varit så modig som laddat upp sina galna glada energidanser ut på nätet utan att skämmas över hur flummigt det kan verka. Det kallar jag att bjussa på god energi! Jag måste bara säga att jag nog helst dansar ensam så ingen ser för att jag ska våga ta ut svängarna. Det kan ju bara inte se riktigt klokt ut  ( så mycket självdistans har jag att jag inser det ) men ensam behöver jag inte skämmas för mina rörelser, utan bara improvisera och låta rytmen ta över kroppen. Det är så skönt!

Häromdagen när jag skrev av mig för min skitdag i ett inlägg här på bloggen,  lovade jag ju berätta hur jag vände mitt mindset då och lyckades få till en ganska bra dag i alla fall. Det jag gjorde vara att ta en stund för mig själv-  stretcha, meditera och till sista låta musiken skölja ut allt negativt i mig. Det var kanske inte någon superduper omvändning men nog mådde jag mycket mycket bättre efter det! Mina dagliga töjningar är väldigt lika yoga och det öppnar upp min stela kropp och får igång den så jag känner mig mer öppen för ny energi.

Just nu är det väl lite av en trendgrej det här med att meditera men jag har nog hållit på i ett år redan och känner att jag inte vill sluta. Inte är det så himla djupt alla gånger, det kan bara handla om att sluta ögonen för en stund och andas djupt för att få ner pulsen. Andra dagar kan jag sitta länge länge och bara flumma iväg. Var och en gör på sitt sätt, och jag har hittat min väg.

Vill du själv också testa yoga och meditation så kan jag tipsa om ADRIENE. Hon är klar och tydlig och vill man dansa iväg sin ångest så rekommederar jag denna GAMLA GODING som inte lämnar någon oberörd!! Ah, sp crazy mycket energi- kan du lyssna utan att dansa????
HYVÄN OLON BOOSTIT
Aloitin aamun kahvilla, kotitehdyllä ruisleivällä ja puurolla jossa oli loraus sametinpehmeää hunajaa. Nam! Takassa ritisi tuli mukavasti ja lämpö levisi huoneeseen. Kun mies lähti aamupalan jälkeen ulos, jäin venyttelemään ( sellaista joogantapaista aamuvenyttelyä) , tein fysioliikkeeni ja sen jälkeen istahdin lattialle ikkunoiden eteen meditoimaan. Tällä kertaa meditoin vaihteeksi niin että pidin silmät auki ja täytyy sanoa että oli melkoinen kokemus, sillä edessäni kimmelsi sininen meri ja aurinko lämmitti poskiani.
Olisinpa voinut pysäyttää ajan siihen!

Kuuntelen meditoidessa aina musiikkia, sellaista joka auttaa pääsemään sopivaan moodiin. ( jos tarvitset vinkkejä, laita viestiä ) Joinain päivinä ajatukset ovat kuin levottimat pingispallot päässä, ja voi olla aika vaikea päästä sopivaan tilaan. Viime aikoina kun työstressi ei ole täyttänyt mielen, on muuten vaan vallitsevan maailmantilanteen takia välillä ollut vaikea keskittyä ja rauhoittua.
Yleensä lopetan oman hyvänolonhetkeni tanssilla. Äänet kaakkoon ja improvisoitua hullua yksintanssia joka nostaa kehon energiatasot ihan omiin sfääreihin! Huom tässä kannattaa ihan oikeasti olla yksin että uskaltaa hullutella, tai sitten pitää vaan olla oikein hyvä itsetunto ja perhe joka ei halkea naurusta vaan ymmärtää.

Lupasin kertoa miten sain huonon paskapäiväni käännettyä parempaan ja tuossapa ne vinkit jo tulivatkin. Venyttely ja jooga avaa kehon uusille energioille, meditaatio rauhoittaa ja selkeyttää ajatukset ja musiikki tuo sitä utta energiaa ja positiivisuutta päivään.
Meditaatio on tänä päivänä ehkä vähän sellainen muotijuttu mutta minä olen sitä tehnyt jo vuoden päivät enkä halua lopettaa. Joskus se on vaikeampaa, joskus ei tee mieli ollenkaan mutta yleensä pienikin rauhoittuminen ja syvähengittely on avuksi.  Jokainen löytää varmasti sen oman tyylin ja minä olen löytänyt omani.

Vinkkejä joogaan ja meditaatioharjotteisiin  löytyy You Tubesta. ADRIENELLÄ on hyvät ja selkeät videot. Oman hullun iloisen voimatanssini löysin TÄSTÄ ( klik)  vanhasta ihanan positiivisesta biisistä! ( paremmalla äänellä löytyy tietysti Spotyfystä ) Osaatko kuunnella tanssimatta???

Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….

Stugliv och annat

Vi firade en skön Valborg ute på stugan. Vädret bjöd på diverse skiftningar från fantastisk solnedgång till snålblåst, regn eller tjock dimma.
Långkalsonger och tröjor åkte av och på, av och på. Precis som det brukar vara.
Ett liv därute är så avkopplande, frånkopplande och coronafritt att det är som balsam för den tilltufsade själen, och huden tackar för att man inte behöver tvätta händerna stup i kvarten.

Vi har installerat oss så bra och trivs med de stunder vi kan vara därute . Jag har firat alla mina barndomens somrar ute på en helt unik sommarholme i Åbolands skärgård så jag kan inte tänka mig livet utan hav- om det sen är en liten vik, en del av Aura å eller en större fjärd. Hur mycket jag kan vara på stugan i sommar får vi väl se, och det beror på mitt jobb. Hur som helst har jag semester tre veckor i juli- augustiskiftet och då ska jag nog hinna vara där lite mer. Lite ledigt har jag i juni också, då semestern är uppspjälkt. Mannen har vanliga lediga helger så han kan göra hur han vill.

Under vappen testade jag att äntligen fotografera lite, men det var trixigt med en hand. Jag använde en sk handstrip som låste kameran fast vid min hand, men det var svårt ändå att få det stadigt. Tack och lov har åtminstone ett av objektiven som jag hade med mig en inbyggd stabilisator.

Nu i skrivande stund har jag redan fått lov av läkaren att använda båda armarna och år testa att hantera kameran med ett vanligt grepp. Axelfrakturen har läkt bra och nu ska jag återfå krafterna.
Om en och en halv vecka återgår jag till arbetet. På mitt försäljarjobb får jag jobba på distans hemifrån och med fotograferandet får jag hålla social distans och jobba ute vid barn och familjefotograferingar. Inga babysar, barn eller familjer  fotas i studion för där är det ju verkligen närkontakt i små utrymmen. Det här får jag räkna med ända tills en eventuell förändring i coronaläget. Om det blir långvarigt får jag verkligen fundera vad jag ska göra med min kära studio… Finns så många beslut som borde göras och så lite svar…

Angående bloggen måste jag snart också fatta ett beslut. Mitt bildutrymme är fullt och jag borde uppgradera. Enligt wordpress kostar det 48 euro i året och det kanske inte är en så stor peng i normala fall. Är man på dagpenning som jag just nu, så är det ju nog en stor slant som  ju nog hellre får gå till mat och andra nödvändigheter. Just nu har jag ett litet bildlager uppladdat så om jag delar upp det på många inlägg kan jag ännu blogga med bilder att tag, men sen blir det ju lite trist. Nå vi får se- kanske det löser sig…

***

MÖKKIELÄMÄÄ
Vappu vietettiin  mökillä. Sää oli vaihtelevaa. Saatiin kokea upea auringonlasku vappuaattona mutta seuraavina päivinä myös paksua sumua, tuulta ja sadetta. Kaikkea vaihtelevasti. Pitkät kalsarit tulivat tarpeeseen mutta nekin lensivät pois aina välillä.
Ihanaa olla ihan koronavapaassa kuplassa ilman jatkuvaa käsien pesua.

Vihdoin pystyin ottamaan valokuvia. Käytin handstripiä joka lukitsi kameran käteeni ja sillä tavalla sain otettua kuvia vain yhdellä kädellä, mutta kyllä se aika mutkikasta oli.
Nyt olen saanut lääkäriltä luvan kokeilla kuvaamista molemmilla käsillä sillä olkapää on luutunut hyvin ja nyt lähdetään palauttamaan lihasvoimat ennalleen.

Pikkuhiljaa palailen myös töihin mutta kaiken minkä pystyn, hoidan etänänä. Vauvoja en kuvaa koska se on todellakin lähikontaktia pienessä tilassa. Lapsikuvia ja perhekuvia ulkona  voin tehdä ja silloin pidetään turvaväli. Miten studion kanssa käy, jos koronatilanteeseen ei tule helpotusta syksyllä, se jää nähtäväksi.

Myös blogin tilanne on vaakalaudalla koska tallenustila on täyttynyt ja minun pitäisi maksaa lisätilasta. Näin päivärahalla ollessa se pienikin summa kirvelee liikaa ja nyt laitan mieluummin rahaa ruokaan kuin blogiin joten saapi nähdä miten tässä toimin ja miten tilanne saadaan ratkaistua.