Corona och krasch- vad lärde jag mig under 2020?

Ett avslut på ett konstigt år är väl på sig plats. Här kommer en årskrönika.

JANUARI
Blogglusten lyste med sin frånvaro. Jag jobbade mycket, gick på gym och hann också ha lillfröken som nattgäst.
Mannen målade vardagsrummets vägg- ett beslut vi inte ångrat. När jag blickar bakåt på bilder från julen -19 såg det så anemiskt blekt ut med den stora vita väggen. Då bloggen inte varit aktiv fick jag kika bakåt till instagramjanuari för att minnas.

TAMMIKUU
Blogisposaukset eivät innostaneet ja ( jouduin instasta tarkistamaan mitä tein) ja kiireitä riitti muutenkin. Tein paljon töitä, kävin salilla ja pikkuinenkin kävi meillä yökylässä.
Mies maalasi olkkarin seinän ja se osoittautui ihan nappivalinnaksi.

FEBRUARI
Vi firade 20 år tillsammans och det blev min årets mest gillade bild på instagram.
Vardagen fylldes av jobb och jag pysslade på men photoprops och annat till studion.

Juhlimme 20 vuotta yhteiseloa ja kuvasta tuli kaikista tykätyin instafeedissäni tänä vuonna.
Työkiireitä oli ja tein kuvausrekvisittaa liukuhihnalla studiolleni.

MARS
Men uff en sån galen månad men bloggen vaknade till liv igen!
Jag gjorde en alldeles härlig babyfotografering och kände att jag verkligen började bli
varm i kläderna och hitta min stil, men just i samma tid kom de första nyheterna om ett underligt virus…
Just när allt stängdes ner och det blev distans på det mesta så gick jag och halkade och fick ett
axelbrott. Resten av mars gick i dimmiga dagar, hemma hemma och hemma.
Gatorna och restaurangerna var tomma och på himlen syntes plötsligt inga flygplan.
Det var faktiskt lite domedagskänsla över det hela.

MAALISKUU
HUH mikä kuukausi!!
Blogi heräsi eloon. Tein ihanan vauvakuvauksen ja koin että nyt löysin täydellisesti sen oman tyylini.
Samoihin aikoihin saimme kuulla uutisia oudosta viruksesta ja sitten kaikki kävikin äkkiä
ja yhtäkkiä elämä pysähtyi – ja oltiin kotonakotonakotona.
Ilmassa oli outo surrealistinen tunnelma.Samoihin aikoin satuin myös liukastumaan niin että sain olkapäämurtuman. Maaliskuun loppu olikin sitten sen myötä myös todella pysähtynyttä aikaa.

APRIL
Vi fick plötsligt ett erbjudande om att få vara ute i en stuga på en ö i skärgården och det kändes både overkliget men också väldigt roligt. Ett ställe där vi kunde vara nära naturen och där coronan i alla fall inte härjade. På grund av alla omständigheter hade vi ju ovanligt mycket fritid tillsammans också.
Vi fick besöka stället och sen var det bestämt. Det var världens chans alltså och kändes så bra att
fylla hjärnan med annat sådär mitt i vår arma coronastress.
Vi det här laget hade det ju bekräftats att jag verkligen hörde till riskgrupp och det var oerhört stressande i en situation där allt var så nytt och man inte visste så mycket.

HUHTIKUU
Saimme aivan yhtäkkiä tarjouksen viettää aikaa saaristossa ja tartuimme mahdollisuuteen heti kun olimme käyneet siellä paikan päällä. Siis mikä taivaallinen ajoitus! Koronastressistä väsyneinä mutta onnellisina aloimme suunnitella kesää. Olipa ihanaa täyttää mieli muillakin ajatuksilla välillä! Tässä vaiheessahan oli jo käynyt ilmi että olin riskiryhmässä mikä oli äärimmäisen ahdistavaa tilanteessa jossa viruksesta tiedettiin niin vähän.

MAJ
Jag började distansjobba och vistades bara hemma eller på stugan. Träffade barnbarnet och mina föräldrar ute, vi var verkligen försiktiga och gladdes åt att det var vår i alla fall. ( då visste vi inte att allt skulle upprepas på hösten… ) Saknade gymmet men tränade hemma och yogade så gott det gick.
Vi förde ut saker till stugan, pysslade med allt möjligt smått och gott och njöt av en tidig, varm och skön vår.
Vi var hänförda av naturen och såklart hade jag med mig kameran dit ut.

TOUKOKUU
Etätyöt ja mökkeily. Olin kotona lähes koko ajan ja jos lähdin jonnekin niin se oli lähinnä tapaamaan vanhempiani ja lapsenlasta ulkona. Olimme todella varovaisia. Kaipasin salitreenejä mutta joogasin ja treenasin kotona.
Veimme tavaraa mökille viikonloppuisin ja sunnittelimme kesää ja nautimme saaristosta ja ympäristöstä joka oli henkeäsalpaavan kaunis.

JUNI
En semestervecka och äntligen ett lugnare virusläge så jag vågade ge mig ut och gör några reportage
i Österbotten. Kände mig lite avvikande nog, då jag för säkerhets skull använde en FPP3 mask. Vi det laget var det knappt någon som ens använde vanliga munskydd. Det var svettigt och plågsamt att fota i timmar men jag var lycklig att jag kunde utföra uppdragen och hålla firman igång.
Resten av semesterveckan tillbringades på ön.
Juni betydde i övrigt en massa redigeringsjobb, distansarbete men också mycket vistelse ute. Sommar när den var som bäst.

KESÄKUU
Lomaviikko ja vähän töitäkin. Ja mökkeilyä. Ihanan paljon ulkoilua vastapainoksi kevään kotoilulle.
Juhannuskin saapui ja kesä oli kauneimillaan.

JULI
Jag jobbade rätt så mycket men var ledig på helgerna. Vi åkte ut till stugan så fort vi kunde,
det var ju så skönt att ha en fristad. I övrigt så var juli nog den månad då coronan påverkade oss minst. Äntligen kändes allt nästan normalt, även om jag innerst inne i mig kände en stor gnagande oro och ett stort och besvärligt beslut redan var fattat. Jag sade upp mitt studiokontrakt. Det gjorde ont, för jag hade jobbat så hårt för mina drömmar, men jag kände på något konstigt vis på mig att det måste göras. Min intuition var inte fel, skulle det ju visa sig, för även om många andra fotografer fortsatt som vanligt, visste jag att hösten skulle innebära isolering för mig igen och att fota små nyfödda var otänkbart.
Lilla Fröken barnbarn besökte oss en helg och fick öva inför semesterveckan.
I slutet av juli började vår semester och lagom till semestern blev terrassutbyggnaden klar.

HEINÄKUU
Paljon töitä mutta myös mökkeilyä. Koronatilanne oli rauhallinen ja tuntui jo lähes normaalilta mutta rinnassani nakersi paha tunne ja tiesin että minun pitäisi kuunnella sisäistä ääntäni. Iso päätös oli jo itse asiassa tehty. Sanoin studiotilani irti koska tiesin jotenkin sisimmässäni että virustilanne eskaloituisi syksyllä. Tiesin myös että moni muu yrittäjä jatkaisi samaan malliin kuin kesällä mutta tiesin että minulle syksy tietäisi taas eristäytymistä ja etätyötä. Vastsyntyneiden ja taaperoiden kuvausta en voisi ajatellakaan.
Raskas mutta pakollinen päätös ja surin pirstaleiksi mennyttä unelmaani mutta ihana loman alku toi elämään iloa. Terassin laajennuskin valmistui sopivasti.

AUGUSTI
Semester och en pratfylld vecka med fröken på ön. Sommarens bästa!!! Sand mellan tårna, soldoft i huden och plättsylt runt läpparna. Myggbett och bastubad och natisagor… sommaren när den är som bäst- jag lever länge på minnena även om man var rätt så trött efteråt. Det är intensivt med en 4 1/2 åring…
Resten av semestern var också underbar, vi tog oss knappt ifrån ön. Jag gjorde några fotograferingar och vi gjorde en utflykt till Raumo men när nya smittor började fylla nyheterna valde vi bort en hel del av det som vi planerat och bara var i nuet. Kvällarna mörknade och forneldarnas natt var magisk.
Under de sista dagarna i augusti tömde jag min fina studio.

ELOKUU
Loma ja erittäin intensiivinen viikko lapsenlapsen kanssa. Aivan ihanaa vaikkakin väsyttävää. Ehdottomasti vuoden hauskin viikko kuitenkin!
Loput lomasta oleiltiin, tehtiin muutama retki ja minä tein jonkun kuvauskeikan mutta kun tartuntoja alkoi taas tulla ympäri suomea päätimme vain olla ja nauttia hetkestä. Elokuun illat pimenivät ja muinaistulien yö saaressa oli maaginen.
Elokuun viimeisinä päivinä tyhjensin studion.

SEPTEMBER
Jag återgick till jobbet även om jag skötte distansuppgifter i kontoret.
Vädret blev svalare men vi njöt av varje helg vi kunde åka ut till ön.
Det blev blåsigt men var ändå rätt så varmt så vi beslöt att åka ut så länge som det bara går.
Jag blev ivrig på att måla och samla naturmaterial för vinterns pyssel.

SYYSKUU
Takaisin työkuvioissa ja tällä kertaa etänä mutta toimistolla.
Ilmat viilenivät pikkuisen ja oli aika tuulista mutta nautimme mökkeilystä täysin siemauksin ja päätimme
jatkaa sesonkia niin pitkälle kun vain pystyisimme.
Innostuin maalaamisesta ja keräsin sulkia ja muuta luonnonmateriaalia talven askarteluja varten.

OKTOBER
Nu stod det rätt så klart vartåt smittoläget barkade. Kvar var några stughelger och ett sista besök den 23. 10.
Efter det hände något med mig och jag kände det som om mattan dragits undan under mig.
Jag mådde dåligt hela oktober och fick verkligen kämpa för att orka se framåt.
Nu efteråt har jag förstått att jag säkert hade en hel del känslor i mig som jag inte hunnit känna under sommaren och jag förstod också hur viktigt det hade varit med det där anhålet som stugan var för oss.
Nu hade jag inte det, och det kändes verkligen tungt. Jag grät mycket och kände mig skör.

LOKAKUU
Nyt tuli kyllä selväksi mihin suuntaan tartuntatilanne oli menossa. Meillä oli vielä muutama mökkiviikonloppu ja viimeinen päiväretki tehtiin 23.10.
Sen jälkeen oloni notkahti ja voin aika huonosti koko loppusyksyn. Tajuan näin jälkeenpäin etten ollut kaikkia asioita työstänyt päässäni tarpeeksi ja miten tärkeä tuo mökki oli meille henkireikänä ollut.
Nyt edessä oli pitkä pimeä talvi ja tunsin surua ja olo oli aika hauras ja itkuinen.

NOVEMBER
Jag piggade upp mig med ett fotoprojekt om höll mig flytande. Coronastressen pressade mig
mer och mer och jag försökte verkligen hitta redskap för mig att hantera det hela, men det var svårt att hitta glädje i en alltjämt mörknande grå höst och en mer och mer isolerad tillvaro. Jag yogade, mediterade, handarbetade och skaffade en roddmaskin…Vi åt hälsosamt och växtbaserat vilket min IBS mage inte fattade utan började protestera mot alla grönsaker. Bakvänt och inte kul alls.

MARRASKUU
Yritin piristää itseäni valokuvausprojektilla mutta koronastressi ahdisti yhä enemmän vaikka yritin kaikin tavoin löytää sopivia työkaluja hermojen rauhoittamiseen. Joogasin, meditoin, tein käsitöitä, hankin soutulaitteen… Syötiin kasvipainotteisesti ja vaikka luulisi sen olevan hyvä juttu, vatsani tilttasi kaikista kasviksista. Ikävää.

DECEMBER
Jag hade återkommande problem med hälsan. Kroppen krånglade och jag mådde inte särskilt bra på något sätt. Huvudvärk, muskelspänningar och kramper, ryggont, värk i benen, magont, matsmältningsproblem, helt enkelt en allmänt tung och jätte känslig tid då jag kände mig så otroligt värdelös och skör. Dåligt samvete har jag också lidit av, för att jag inte kunnat dra mitt strå till stacken på jobbet när andra fått slita.
Jag fick tid för vidare undersökningar för magen och väntar på kallelse till gastroskopi, men fick också ha en distansträff med en psykolog.
Jag vill gärna tala öppet om det, för det är verkligen inte så konstigt att kroppen och själen reagerar på stress såhär och när jag nystade upp allt som hänt under de senaste 5 åren så blev allt ganska glasklart. Jag har töjt och töjt på mig själv och krävt helt orimligt mycket utan att kunna återhämta mig då jag ju flera år också lidit av sömnproblem och varma vallningar. Jag har varit helt skoningslös mot mig själv och närmast sett behovet att vila som en svaghet som ska kuvas. Hur sjukt är inte det? Klart att det kommer en vägg emot och rädslan för coronan var väl den sista stöten som skuffade mig över kanten. Att kapitulera var ganska skönt ändå.
Jag blev tack och lov inte diagnostiserad med depression även om det inte var långt ifrån, utan närmast faller måendet inom gränsen för ångestoch förhoppningsvis visar gastroskopin inget som inte går att bota.

Just nu i skrivande stund mår jag bättre, men vi får väl se hur det nya året blir. Helt klart är att jag går ut ur det här mardrömsåret med mycket lärdom i fickan och en önskan om att kunna bryta vissa mönster som de senaste åren orsakat mig en hel del fysiska och psykiska problem.
2020 har således inte varit helt fel. Jag har fått tvärbromsa och dyka djupt in i mina tankar och värderingar.
Aldrig mer vill jag jobba så mycket som jag gjort de senaste 4 åren. Av 2021 önskar jag mig nya möjligheter att fördela min arbetsbörda, skedde det sen på ett sätt jag inte just nu kan luska ut, men jag får bara lita på processen. Jag vill ha mera tid för familjen och min hälsa och jag vill konsumera mindre men smartare.
Jag har ju sett att vi klarar en extremt pressad ekonomi. Livet bär alltid, på ett eller annat sätt.

Ja vill tacka min man och min familj och närkrets för all kärlek och allt stöd.
Kanske 2021 är ett mycket snällare år för oss alla? Ett år fyllt av kärlek, kramar, glädje och fester. Och livslust!!
Tack coronaåret- vi lärde oss en hel del. Lesson learned. Vi går vidare.

JOULUKUU
Romahduksen kuukausi kun keho ja psyke eivät enää jaksaneet liian pitkään jatkunutta stressitilaa. Keho protestoi valtavasti erilaisilla fyysisillä oireilla ja olo oli kipuileva, turvonnut, kramppaileva, itkuinen, hauras ja arvoton.
Sain ajan lisätutkimuksiin ( vatsan tähystys) ja etätapaamisen psykologin kanssa.
Aika nopeastikin löytyi erilaisia syitä kun aloimme käydä läpi viimeisten vuosien menoa. Olen ollut itselleni ankara ja armoton enkä ole löytänyt tasapanoa vaan olen paiskinut töitä liikaa ja ummistanut silmiäni kehon avunhuudoille. Korona ja sen tuoma psyykkinen stressi oli vain viimeinen isku, taustalla on paljon muutakin.
Ja toivottavasti vatsan tähystys ei paljasta mitään mitä ei voisi hoitaa.

Coronavuosi on siis ollut tavallaan heräämisen vuosi, kuten monelle muullekin, se on ravistanut ja koetellut mutta saanut puntaroimaan omia arvoja ja tulevaisuutta. Ehkä seurava vuosi on tasapainon vuosi. En tiedä millä keinoin, mutta pitää vain luottaa prosessiin. Tällä hetkellä vältyin masennusdiagnoosilta vaikka ihan lähellä olenkin, kuinka vieraalta itselleni se kuulostaakin.
Minua vaivaa lähinnä kova ahdistus ja jatkan vielä psykologin juttusilla ensi vuoden aikana.

Sekaisin mielin jätän siis vuoden 2020 taakseni. Kiitän aviomiestäni ja lähipiiriäni kaikesta rakkaudesta ja tuesta. Olkoon 2021 meille kaikille armollinen vuosi ja täynnä rakkautta, halauksia,läheisyyttä ja juhlia!! Ja ennen kaikkea intoa, jaksamista ja elämäniloa.

Kiitos koronavuosi – opetus meni perille!

TILL SIST:

Summa summarum- 2020 – kontrasternas år. Jag säger inte motgångarnas, för motgångar är bara kontraster i livet. De ger och djup och distans och utan dem vore livet platt. Utan tuffare tider skulle vi vara oförmögna att se motsatsen- det goda. Ett nej är sällan heller ett enkelt och rent nej, utan oftast en väg till något annat. Något mer lämpligt som man ser betydelsen av först efteråt. Det har jag upplevt flera gånger och tackat högre makter som styrt mig bort till tryggare vägar.
Så vill jag se det och således vill jag kanske också tacka detta galna coronaår som ju öppnat mina och många andras ögon för så många nya sidor att se på saker.
Inget ont som inte för något gott med sig.

Varm kram och tack för att du orkat läsa.
Jag önskar dig ett fantastiskt nytt år 2021!!

LOPUKSI
Summa summarum- 2020 – kontrastien vuosi. En sano että vastoinkäymisten , koska vastoinkäymiset ovat itse asiassa kontrastia. Ilman niitä rankempia asioita emme näkisi iloakaan ja elämä olisi tasapaksua mömmöä.
Negatiiviset asiat, kuten esimerkikisi kielteiset päätökset ovat usein portti uuteen suuntaan, jonka (- harmillista kyllä- ) ehkä näemme vasta myöhemmin. Olen tämän useaan otteeseen kokenut ja jälkeenpäin kiittänyt sitä johtavaa voimaa joka on vienyt minut toiseen turvalliseen suuntaan.

Näin tahtoisin ainakin suhtautua asioihin, ja sen myötä ehkä kiittää tätä koronavuotta siitä että minun ja monen ihmisen silmät ovat avautuneet uusille asioille ja mahdollisuuksille.
Ei mitään pahaa joka ei toisi jotain hyvääkin mukanaan…

Lämmin halaus ja kiitos että jaksoit lukea,
Toivotan sinulle upeaa Uutta Vuotta 2021!!

Ett märkligt år, en märklig jul

Detta går väl ändå till historien som en av de märkligaste jular i modern tid. Samtidigt kan det kanske tänkas att det behövs lite kriser i vårt bortskämda bekvämlighetssamhälle för att vi ska vakna upp… ? Året har sannerligen rubbat våra tankebanor och många upplever att de fått tänka om när det gäller både livsstil, konsumtion och värderingar.

Vi har gått från att se skurkar i mask som något farligt, till att tycka att människor minsann är farliga skurkar om de inte bär mask (!) och till att det är okej att komma ut från toan på jobbet och lukta sprit… och att det är rätt så skönt ibland att inte känna press på att vara social utan fritt fram att låsa in sig hemma, belägra soffan och knäppa på Netflix utan ett sting av dåligt samvete. Men vi har också fått pruta på mycket.

Eftersom allas upplevelser är olika men det här är min blogg så ska jag ösa ur mig lite av mina egna känslor. Vad jag fått offra. Och jag säger bara en sak först – bespara er från meningen om att det finns folk som har det värre. Jag vet det. Mycket väl. Det går ingen egentlig nöd på mig, men ändå finns det saker jag saknar och som kan vara bra att skriva ner. Om inte annars, så för att jag själv en dag igen ska minnas vad jag värdesätter mest i livet och så att jag själv ska kunna ta avstånd senare och begrunda vad som egentligen hände och hur det påverkade mig för resten av livet.

För mig känns det alldeles totalt främmande att sakna resandet. Det har aldrig varit någon stor grej jag gillat.
Jag längtar egentligen bara efter en tur till stugan. Men jag saknar närhet och kramar, beröring och spontanitet. Jag saknar barnbarnet i min famn så det gör ont. Hade vi inte fått den där ena trygga semesterveckan med henne i somras så hade jag nog gått sönder. Tack för den ❤ , den gav mig styrka för jag anade att den andra vågen var bakom knuten. Eller ja, jag visste att den var oundviklig…
Paradoxalt är det här året då jag har mer tid än någonsin, men inte kan använda den till att umgås med henne. Klart det känns lite surt va?
Utöver det saknar jag gymmet, loppisar och cafeer, en middag på en restaurang. Att tacka någon eller säga hej med en stor varm kram. Att handla veckoslutsmat tillsammans. Jag saknar umgänge, lunchsällskap, kaffepauser i sällskap, helgmiddagar med gäster, vinkvällar med vänner ja whatever som man kan göra varsomhelst och närsomhelst och helt spontant. . Sånt som många gjort under hela pandemin, men som jag bara hann ta för mig av lite lite grann i juli när läget var lugnt i några veckor. Resten har varit att avstå avstå och avstå. Väga och välja. Bedöma riskfaktor.

Jag saknar en del av mitt jobb, men inte takten man har med två jobb. Den vill jag inte tillbaka till mera, men frågan är ju hur jag ska unvika det när allt väl kör igång igen? Prioriteringar och balansgång…
Jag saknar min studio och den förväntan jag kände när jag byggde upp den för ett år sedan, och nu är jag ju bara ledsen att jag inte kunde ha den kvar. Jag undrar om jag mera någonsin vågar köra på och uppfylla mina drömmar när allt bara kan rasa i ett nafs?
Jag har haft stunder då jag känt mig värdelös och onyttig då så många fått se besvär och göra om en hel del saker på grund av mig. Förlåt. och tack. Tack till min kära man som orkat och som också fått offra så mycket.
För ja, som anhörig till en riskgruppsperson kan man ju inte ränna runt heller och öka risken.
Tack till min andra arbetsgivare och min underbara förman, som ordnat och stått i för att hålla mig trygg men så att jag ändå fått göra någon nytta och att jag fått mat på bordet. Det har kännats viktigt att ha ett halmstrå att hålla i, att fortfarande kunna göra en insats, om än mindre än förr.

Tack till mina få men fina fotokunder som nappat på utefotograferingar. Tack till sommaren och semestern som gav ett litet virusbrejk. Och tack gode gud att vi hade en stuga att åka till. Mentalt rasade jag lite ihop när säsongen tog slut. Tappade fotfästet och dök i ett depressionshål och jag har inte riktigt kravlat mig upp ur än.
Ändå har jag alls inte varit helt fysiskt inlåst, Några månader kunde jag till och med jobba bland folk ett tag, om än väldigt skyddat, men för en som jobbat i tusen ryck och varit mycket aktiv är det här inte alls en lätt grej att plötsligt vara tvungen att väga precis alla kontakter i vågskål.

Att vara i riskgrupp men i arbetsför ålder är inte lätt. De flesta som lever på i nästan vanlig takt tycker ju att man överdriver och är onödigt hispig – ja rent av kanske lite hysterisk på gränsen till patetisk… Gud så hon håller på… Att man skrämmer upp folk när man i själva verket bara handskas med realiteter som ska hålla en skyddad. Jag ska erkänna att jag blev riktigt lättad när munskyddsrekommendationerna kom, för jag var så trött på att vara annorlunda…
För den som är ung och frisk är det här viruset kanske ingen grej man tänker på jämt, men för mig kan det var slut kaputt finito på livet bara av att vara i fel rum med fel person på fel tid. Säg mig då, hur kan man inte vara rädd? Jag är inte beredd att dö än, sannerligen inte.

Jag tänker inte dölja att jag farit illa. Jag har mått väldigt lågt mellan varven och jag vet inte ännu riktigt ännu hur det står till med den mentala biten. 9 månader av rädsla sätter sig i kroppen och jag har en hel del problem med magen och kroppen i övrigt som jag inte alls vet om de är rent fysiska eller psykosomatiska. Den ekonomiska biten stressar ju också. Att bli av med 2/3 delar av inkomsten förstör väl nattsömnen och rör om i magsyrorna för vem som helst?

Jag har inte kravlat mig upp ännu utan lever i vacuum tills vaccinet är här. Det blir årets julklapp det, även om det blir en lite senare leverans. Tills dess gäller det att inte dra på sig en smitta. Vore tragiskt att dö på slutrakan, just före mål, heh.
I övrigt har julen lite förlorat sin glans, och klapparna lite sin betydelse.
Inget är som förut, men jag hoppas det blir det en vacker dag. På den här lilla hemmanivån alltså. Vi behöver nog inte gå tillbaka till vårt stressade konsumtionssamhälle mer…

Och för att det inte ska bli allt för dystert så kommer här lite stämningsbilder. Något som redan börjar bli en jultradition.

Sköt om dig- stay safe.

ERIKOINEN JOULU
Tuosta ruotsinkielisestä osiosta tuli niin pitkä etten oikein nyt jaksa tehdä käännöstä mutta teenpä jonkinlaisen tiivistelmän…
Lyhysesti kuitenkin totesin että vuosi on ollut merkillinen ja äärimmäisen rankka. Riskiryhmäläisenä ei ole helppoa olla erilainen ja ympäristö leimaa helposti hysteerikoksi vaikka itse yrittää vain tehdä oikein eikä leikkiä kohtalon kanssa. Väärän ihmisen kanssa samassa tilassa väärään aikaan voi osoittautua kohtalokkaaksi. Tässä ei ole varaa alkaa uhkarohkeaksi ja ottaa riskejä ja joka nurkan takan vaanii uusi tartuntariski. Valehtelisin jos sanoisin etteikö ole omaan mielenterveyteen vaikuttanut tämä jatkuva jännitystila johon mhös vaikuttanut oman toimeentulon huomattava kutistuminen.

Minua ympäröi kuitenkin ihanat ihmiset jotka ovat auttaneet läpi rankkojen aikojen ja kiitänkin heitä
( rakas aviomies, läheiset, työnantajat ja ihana esimieheni ) saamastani tuesta. Kiitän työmahdollisuuksista, ymmärrryksestä ja siitä että olen saanut mahdollisuuden tehdä töitä turvallisesti. Työ on muuttunut huimasti ja kerrankin on aikaa muullekin mutta suureksi surukseni en voi sitä käyttää asioihin jota haluaisin, kuten esimerkiksi tapaamisiin lapsenlapseni kanssa. Kaipaan valokuvastudiotani ja mietin uskallanko enää koskaa kokeilla siipiäni. Kaipaan salilla käymistä ja kaikkea ihan normaalia kuten kirppareita, kahviloita ja viini-iltoja ystävien kesken. Sellaisia asioita joista jotkut eivät ole koko pandemian aikana tinkineet ollenkaan mutta minulle olleet ihan mahdottomia. Noh, onneksi heinäkuussa pääsin sellaista vapautta pikkuisen kokeilemaan mutta se ilo jäi lyhyeksi. Osasin kyllä arvata että toinen aalto tulisi.

Vuoden aikana olen käynyt syvällä tunteissani ja saanut tsempata että pysyisin pinnalla. Keho ja mieli on väsynyt ja sielu kaipaa virikkeitä ja “normaalia ” kanssakäymistä, kosketusta, halauksia ja läheisyyttä.

Joulun aika on minulle aina ollut maaginen mutta nyt siitä puuttuu hohto. Toivottavasti elämä palaa joskus taas ennalleen. Ainakin näin ihan kotitasolla. takaisin stressaavaan arkeen ja kulutukseen en halua.

Rokotusta tässä odottelen. Siitä tulee vuoden lahja, vaikka myöhässä saapuukin. Siihen asti pitää pysyä terveenä. Olisi turhaa kompastua ja luiskahtaa arkkuun ihan maalisuoralla.
Jotta tämä nyt ei ihan synkäksi kuitenkaan menisi, niin tässä vähän jouluisia fiiliskuvia. Eräänlaiseksi perinteeksi sekin jo muodostunut.

Pidä huolta itsestäsi- stay safe.

Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….