Bananglass istället för matsvinn

Det här är inget nytt men när jag lade upp bilderna på instagram så märkte jag att det fanns folk som aldrig hört om att man kan göra “glass” på gammal banan.

Häromdagen hittade jag alltså en påse i frysen innehållande banan som jag fryst ner då den blivit för mojsig för att äta som den var. Ni vet, det blir så sliskigt när det är övermoget. För att inte skapa matsvinn tog jag tillvara bananerna och frös ner dem i skivor.

Nu tog jag fram påsen och blandade bananen med lite fryst mango och slängde i mixern. Körde på tills det blev en kall och sammetslen mjukglassaktig konsistens. ( om mixern är svag så låt frukten smälta lite, speciellt mangon är hård och mixern kan bli överhettad )

Jag dekorerade med frysta blåbär och ringlade lite honung över och mums, vad gott det blev!! Skulle fota härligheten men kamerans batteri var tomt så det fick bli mobilbilder. Helt okej det också ju, Jag vill gärna sänka ribban lite för mitt bloggande så jag hinner trots att jag har mycket på agendan.

 

BANAANIJÄÄTELÖ
Eipä ole mitään uutta mutta huomasin instagrampostauksen jälkeen ettei kaikki tiedäkään että banaanista voi tehdä “jäätelöä”. Olin siis pakastanut ylikypsää banskua jota en halunnut syödä sellaisenaan, mutta en heittää poiskaan. Heitin blenderiin tuon jäisen banaanin ja lisäsin pakastettuja mangopaloja. Vedin mixerillä sellaiseksi ihanan kylmäski samettiseksi mössöksi ja koristelin pakastemustikoilla ja hunajalla. Nam!!

Koska kamerasta oli akku loppu otin kännykällä kuvia ja ihan ok sekin on. Madallan mielelläni tätä postausrimaa hieman, niin tulee oikeasti bloggailtuakin vaikka olisi ajanpuutetta.

 

img_0813img_0812

Midsommaren

Japp, jag höll mitt löfte och bakade en midsommarpaj-  och gott blev det! Sen fick jag också färdigt min fågelgrupp och hängde upp den på terrassen ( som jag i övrigt också pyntade lite smått.)  En ljusslinga och en fladdrande gardin, det är sommar det. Det var öppet här förut- bara stolpar, men mannen lade in fönster för att skydda mot regn och rusk som också förstör terrassbrädorna.
Än en gång en fantastisk solnedgång. De är olika för varje gång. Förra gången var det guld för hela slanten men nu var det en blodapelsin som gick ner i det djupt blå.

Pidin lupaukseni ja tein juhannuspiirakan. Tein myös vihdoin valmiiksi tämän lintuperheen ja ripustin terassille. Ehdin terassiakin muuten vähän koristella. Valoköynnös ja ohuet verhot kuuluvat kesään. Tässä olikin alussa vain avotila ja pelkät tolpat, mutta mies teki tähän ikkunat suojaamaan sateelta ja tuulelta.

BLOGG7694BLOGG7700BLOGG7696BLOGG7835img_0435img_0373img_0381img_0386img_0461img_0450

Den bästa tiden på året

Snart midsommar hörni! När jag kommer hem från jobbet sent ikväll så har jag jobbat 10 dygn på raken så jag är väl förtjänt av lite ledighet?

Jag tror jag ska baka en paj på midsommarafton… för vet ni- jag bakar aldrig men på mannens födelsedag slog jag plötsligt till och bakade en äppelpaj! ( bildbevis finns! ) Jag fick väl lite blodad tand när jag märkte att det lyckades och att det var lite skoj så nu ska jag nog skämma bort gubben lite grann med en jordgubbspaj. ( Alla som känner mig vet att bakning inte är min grej sådär annars..)
Jag kommer att sakna familjemidsommaren. Det är ju så jag minns midsomrarna från bardomen och från vuxentiden då mina barn var små- att vi var alla ute på sommarön i skärgården. Men tiderna förändras. Gamyler blir krassliga och sommarparadiset finns inte mer i gamylernas ägo och Coronan ändrade också på allt. Vi har egentligen inte haft sådan traditionell härlig midsomrar på många många år. För två år sedan satt vi i en stadslägenhet och såg på regnet som öste ner.

Men nej man kan inte gå omkring och hänga läpp och gräma sig för då blir man sur i magen. Bra att göra det bästa av det man har för det är good enough. Finns ju mycket att glädjas åt och jag plockar små tacksamhetstankar varje dag. Det är varmt. Det är sommar  och man kan dricka dagskaffe ute. Coronaläget är bättre och vi är friare. Tacksamhet hörni!! I det enkla lilla här och nu!! Det finns där hela tiden bara man orkar se det och inte förväntar sig guld och gröna skogar.

Vad har du för midsommarplaner?

*******

KESÄILLAT JA JUHANNUS
Kohta juhannusaatto! Olen tehnyt töitä kymmenen päivää putkeen ja kaipaan jo vähän vapaata.

Taidan juhannusaattona leipoa mansikkapiirakan koska innostuin jo pari viikkoa sitten kun onnistuin tekemään omenapiirakan miehen syntymäpäivänä. ( Kaikki jotka tuntevat minut, tietävät että leipominen ei ole minun juttu mutta kuvatodistekin löytyy …)

Kaipaan lapsuuden  ja aikuisiän juhannuksia kesäsaaressa mutta ajat muuttuvat. Saari on nyt toisten omistama, vanhukset vanhentuneet ja ajat muutenkin muuttuneet. Emme oikeastaan ole sellaisia juhannuksia viettäneet vuosiin. Kaksi vuotta sitten katsottiin kaatosadetta kerrostalon ikkunasta. Että silleen.
Mutta mitäpä murehtimaan. Negatiivisista ajatuksista tulee vain paha mieli ja hapan vatsa. Elämä on juuri niin mukavaa kuin sen päättää olevan. Tehdään parasta siitä mitä meillä on ja se riittää. Olen oppinut näkemään kaikissa pienissäkin asioissa iloa. Kuten siitä että aurinko paistaa. On lämmin. On kesä, ulkona voi juoda kahvia terasseilla ja koronatilanne on helpottunut. Siinä on jo kiitollisuudenaihetta riittämiin! Pienissä asioissa suuri ilo jos sen vaan oivaltaa eikä pidä itsestään selvänä.

Onko sinulla juhannussuunnitelmia?

 

img_0099

 

FB7450FB7496

En magisk kväll

FB_7458Jag hade semester från ena jobbet förra veckan, så vi åkte ut till stugan. Man måste ju passa på, för snart är jag fast ganska många helger igen och nästa semester infaller först i augusti.
Trots semester måste jag ändå sköta några reportagefotograferingar i Österbotten men när jag återvände till stugan hade vi några mysiga dagar där med mannen. Vi tog oss återigen ut på kvällsutflykt för att se på en fantastisk solnedgång på fredagen. Det var lugnet före stormen kan jag lova, för på lördag brakade världens sommarstorm ut. Den var så kraftig att vi inte kunde åka hem på söndag som planerat, utan var tvungna att stanna en natt längre. Men solnedgången före var verkligen fantastisk och jag tänkte ni skulle få se en hel drös med bilder från den. Solnedgångar är väl ganska tjatiga i längden men jag kan inte låta bli. En magisk fullmåne fick vi uppleva också faktiskt.

 

MAAGINEN ILTA
Viime viikolla meillä oli lomaa joten mentiin mökille. Kannatti lähteä nauttimaan koska seuraava loma on vasta elokuussa ja nyt kun olen taas takasin työelämässä saatan olla kiinni aika useinkin viikonloppuisin.
Lomasta huolimatta minun piti käydä muutamalla kuvauskeikalla Pohjanamaalla mutta kun palasin saareen ehdimme miehen kanssa nauttia muutamasta aivan ihanasta kesäpäivästä. Perjantaina menimme taas katsomaan upeaa auringonlaskua. Se olikin tyyntä ennen myrskyä sillä lauantaina alkoi sellainen myrsky että tuntui että mökki lähtee lentoon! Hullu tuuli jatkui sunnuntaihin saakka ja jouduimme yöpymään yhden ylimääräisen yön koska emme halunneet ottaa mitään riskejä. Mutta niin, sitä edeltävä kaunis auringonlasku oli kaunis kuin mikä, ja oli pakko kuvata vaikka tämä nyt aiheena on aika kulutettu. Täysikuukin oli huikea.

 

FB7307Insta_7441FB_7339FB_7368FB_7389FB_7418FB_7410FB_7376FB_7386FB_7407FB_7474FB_7491

Det här har jag aldrig gjort förut

…så det måste jag ju vara bra på, sa Pippi Långstrump. Nya saker måste testas, det tycker jag också. Livet är för kort för att man inte ska pröva på saker man är nyfiken på.

Jag skulle nog ändå ljuga om jag påstod att jag inte jobbat med lufttorkande pyssellera förut, men fåglar har jag faktiskt inte gjort förut.

Jag lovade alltså mig själv att inte göra något ansträngande idag, så mellan tidningsläsande och kaffedrickande har jag pysslat. Jag kom alltså hem från sommarens första arbetsresa igår, och det tog ju på, som det brukar. Timmar bakom ratten, timmar bakom kameran och dåligt med sömn brukar kännas efteråt. Med åren har jag äntligen lärt mig att jag måste återhämta mig efteråt. Reservera tid för avslappning, meditation, töjningar för den stela kroppen och nollställning av den överaktiverade hjärnan. Too many tabs open alltså- det blir det på en resa då man är på helspänn hela tiden. Uppdraget ska löpa, man tar inte ju om något, och från trafiken vill man komma helskinnad hem. Sinnena på helspänn 24-7

Så idag blev det terapeutiskt pyssel. Meditativt och belönande. Inte blev de precis som jag tänkt, men good enough och när jag blir bekant med materialet så ska det nog skapas så det står härliga till! Ideerna hittade jag på Pinterest. Svalan ska bli ett smyckesfat och stå på en sten.

Nu står mina tippor alltså och torkar. jag hoppas de inte spricker för mycket.

*******

RENTOA ASKARTELUA

Kesän ensimmäisen keikkareissun jälkeen aivoissa oli liikaa välilehtiä auki ja päätin etten tänään tee mitään järkevää. Kun lehdet oli luettu ja kahvit juotu tartuin savipakettiin ja aloin muotoilemaan lintuja. Ihanan terapeuttista ja ties mitä kaikkea tässä tulee tehtyä kun materiaali tulee tutuksi.

Idean löysin Pinterestistä. Pääskysestä tulee koruille kulho ja aion kiinnittää sen kiveen.

En bra vecka

Denna vecka återgick jag till arbetet. Först med en ettårs / familjefotografering utomhus och det var minsann skönt att se att kameran satt i handen som förut, att det gick att hålla distans och att axeln orkade med tyngden.  Visst hade jag väl lite känningar efteråt, men inget som var allt för jobbigt i alla fall. 
På tisdagen besökte jag min andra arbetsplats för att hämta ut utrustning för distansarbete. Det var nog ganska ångestladdat att vara ute bland folk, jag har ju levt ett så skyddat liv i tio långa veckor och plötsligt stod jag där i ett öppet kontorslandskap och kände mig så rysligt sårbar. Min aktivitetsklocka visade på en puls som var uppe i 103 i ett skede, så det var en rent fysiskt ångestkänsla att stå där och vänta på att de skulle plocka ihop allt åt mig. Människor gick förbi och hejade glatt och jag stod bara och log stelt med paniken rusande i huvudet och pressade upp mig mot en vägg. Måste ha sett lite lustigt ut, men efter ett tag lugnade jag ner mig. Det blev lite skolning sen i ett av mötesrummen, och jag var tvingen att bära skyddsmask då min mentor och jag satt rätt så nära varandra vid skärmen.

Just nu ser ju läget i Finland riktigt bra ut när det gäller coronaläget, så jag gläds åt dem som får lätta på begränsningarna lite och snart får börja äta på restaurang, gå på cafe´ och annat trevligt. Själv får jag fortsätta skydda mig precis som förut, för egentligen har ju inget ändrat för de som är i riskgrupp. Det är precis lika farligt ännu. Mitt distansjobb fortsätter en vecka ännu och sen har jag semester. Vad läget är när den tar slut, återstår att se, men om det behövs ännu då, så får jag antagligen fortsätta jobba med distansuppgifter ett. Åtminstone har min lungläkare uttryckt en önskan om det och min förman sagt att det borde gå att ordna. 

Vi har varit ute på stugan nu i helgen och även om vädret var vackert bara i fredags, så har det varit riktigt skönt. Vi gick ut och kikade på en alldeles fantastisk solnedgång igen på fredag kväll, men på lördag morgon var det blåsigt och inte alls så stillsamt mer. Jag har egentligen inte gjort så mycket mer än småsysslor för i år tycks min pollenallergi ha tagit fart och jag har inte känt mig inte helt på topp. Vissa år får jag symptom och vissa år får jag inga alls.

I stugan har vi inrett lite för att få det mer praktiskt. En otroligt opraktisk utdragbar bäddsoffa i metall var vår säng i början men byttes nu ut mot en vanlig säng som vi fyndade på Tori. fi till det facila priset av 20 euro. Det tycker jag att var ett kap för min stackars platta tomma börs. Bäddsoffan i metall får nu hålla till i alkoven där den får fungera som gästsäng och dagbädd. Man får väl hoppas att vi senare i sommar kan ta emot besök…. Mannen fixade också lite köksförvaring och det känns verkligen som att det blir lättare och lättare med hushållssysslorna för varje gång nu när det finns avställningsyta och förvaringshyllor. Vi försöker att inte köpa nåt nytt hit, utan använder saker och virke som redan finns, eller tar i bruk grenar och stammar för personliga lösningar. Det har vi ju alltid gillat, så det är minsann inget nytt och Pinterest är en otroligt bra källa för goda idéer.

Bilderna till inlägget är till stor del tagna med mobilen och även editerade i mobilen så kvaliteten är kanske inte riktigt av den standard jag föredrar men ute på stugan är det inte så lätt att ladda laptop och hinna editera bilder. Fotograf som jag är så är jag lite kräsen men det kan ju vara helt hälsosamt att sänka ribban lite grann ibland. Jag försöker också bli lite bekvämare med att visa upp mig själv i bilder- något som jag haft som mål redan ett bra tag, att våga gå utanför bekvämlighetszonen.

*********

ARKEA JA MÖKKEILYÄ
Tällä viikolla palasin töihin ja kaikki meni hyvin. Kuvasin 1v / perhekuvia ja olkapää jaksoi ihan hyvin. Toisessa työssäni sain tekniset tarpeet ja nopean koulutuksen ja aloin tekemään etätöitä kotona. Olen siitä tosi kiitollinen koska vaikka rajoituksia nyt löysennetään, on tilanne yhä vaarallinen meille riskiryhmäläisille.
Kesäkuussa minulla on viikon loma ja toivon että sen jälkeen voin tilanteen vaatiessa jatkaa etätöitä.

Vietimme viikonlopun mökillä tehden kaikenlaisia askareita. Metallinen ulosvedettävä sohvasänky vaihtui oikeaan sänkyyn koska oli niin epäkäytännöllinen ja hutera. Löysimme Tori. fistä vanhan Ikeasängyn kahdella kympillä ja se olikin pelastus kukkarolleni. Mies teki säilytysratjkaisuja mökin keittiöön ja nyt on helpompi hoitaa jokapäiväisiä askareita kun on laskutasoa ja hyllyä. Mitään uutta ei olla ostettu vaan käytetty jo olemassa olevaa materiaalia ja jopa luonnosta löytyvää puunrunkoa ja muuta sopivaa. Tällä tavalla saadaan persoonallinen mökkielämään sopiva sisutus. Pinterestistä löytyy ihanasti inspiraatiota.

Postauksen kuvat ovat suurimmaksi osaksi kuvattu ja editoitu puhelimen kautta joten laatu ei ehkä ihan vastaa sitä mitä haluaisin mutta mökillä läppärin lataaminen ja kuvien editointi ei ole ihan ykkösenä listalla. Menen siis mistä aita on matalin ja ihan ok niinkin välillä. Valokuvaajana sitä vaan välillä laittaa riman turhan korkealle…
Yritän myös harjoitella tätä kameran edessä olemista eli reippaasti nyt vaan ulos mukavuusvyöhykkeltä.

img_9068img_9005

img_9006img_9012img_9356img_9061img_9058img_9393

img_9543img_9032img_9162img_9206

Jag vände min skitdag

1627
Idag började jag min morgon med hembakat rågbröd, en tallrik gröt med sammetslen honung och så en kopp kaffe på det. Det knastrade i kaminen och värmen spred sig ut över rummet. . Efter frukost tog jag en stund för mig själv och töjde och gjorde mina träningsrörelser som fysioterapeuten bett mig göra dagligen.
När det var gjort placerade jag mig vid fönstren som vetter mot havet och mediterade en stund. Det är sällan jag mediterar med öppna ögon, men med den utsikten var det verkligen en nästan sakral upplevelse. De där fönstren är så låga så man ser rakt ut även när man sitter på golvet. Havet glittrade och glimmade klarblått och solen värmde mina kinder. Jag kunde ha önskat att någon hade stoppat tiden då, men den lugna stunden bröts efter en kvart av ljudet från en motorsåg som trängde sig in genom min musik. Mannen hade börjat med dagens utearbete, att bygga ett förråd.  

Jag har alltid meditationsmusik i mina öronsnäckor, för det hjälper mig att komma ner i varv och hitta rätt läge. ( jag tipsar gärna om du vill hitta lämplig musik ) Vissa dagar är jag så uppskruvad så att tankarna hoppar som pingisbollar i huvudet, men ibland kan jag också vara allmänt olustig och må dåligt och därför ha svårt att fokusera. Musiken hjälper mig alltid, och djupandningen också, men nog finns det stunder då jag inte riktigt får någon ro och harmoni hur jag än försöker. Speciellt i vintras när det var stressigt med allt jobb och jag sov väldigt dåligt, så var det nog ganska mycket negativa energier i mig. Nu har det varit så slow när jag varit sjukledig så länge, att till och med blodtrycket tidvis blivit lite lågt men jag har annars mått lite dåligt, på grund av det rådande världsläget som ju verkligen inte varit någon positiv energiladdare.

Är jag ensam hemma brukar jag dansa efter meditationen för att komma i rätt mood inför dagen, och hitta ut ur det negativa. Det här knepet har jag snappat upp av en svensk bloggare som jag följt i  flera år. Jag tycker hon har varit så modig som laddat upp sina galna glada energidanser ut på nätet utan att skämmas över hur flummigt det kan verka. Det kallar jag att bjussa på god energi! Jag måste bara säga att jag nog helst dansar ensam så ingen ser för att jag ska våga ta ut svängarna. Det kan ju bara inte se riktigt klokt ut  ( så mycket självdistans har jag att jag inser det ) men ensam behöver jag inte skämmas för mina rörelser, utan bara improvisera och låta rytmen ta över kroppen. Det är så skönt!

Häromdagen när jag skrev av mig för min skitdag i ett inlägg här på bloggen,  lovade jag ju berätta hur jag vände mitt mindset då och lyckades få till en ganska bra dag i alla fall. Det jag gjorde vara att ta en stund för mig själv-  stretcha, meditera och till sista låta musiken skölja ut allt negativt i mig. Det var kanske inte någon superduper omvändning men nog mådde jag mycket mycket bättre efter det! Mina dagliga töjningar är väldigt lika yoga och det öppnar upp min stela kropp och får igång den så jag känner mig mer öppen för ny energi.

Just nu är det väl lite av en trendgrej det här med att meditera men jag har nog hållit på i ett år redan och känner att jag inte vill sluta. Inte är det så himla djupt alla gånger, det kan bara handla om att sluta ögonen för en stund och andas djupt för att få ner pulsen. Andra dagar kan jag sitta länge länge och bara flumma iväg. Var och en gör på sitt sätt, och jag har hittat min väg.

Vill du själv också testa yoga och meditation så kan jag tipsa om ADRIENE. Hon är klar och tydlig och vill man dansa iväg sin ångest så rekommederar jag denna GAMLA GODING som inte lämnar någon oberörd!! Ah, sp crazy mycket energi- kan du lyssna utan att dansa????
HYVÄN OLON BOOSTIT
Aloitin aamun kahvilla, kotitehdyllä ruisleivällä ja puurolla jossa oli loraus sametinpehmeää hunajaa. Nam! Takassa ritisi tuli mukavasti ja lämpö levisi huoneeseen. Kun mies lähti aamupalan jälkeen ulos, jäin venyttelemään ( sellaista joogantapaista aamuvenyttelyä) , tein fysioliikkeeni ja sen jälkeen istahdin lattialle ikkunoiden eteen meditoimaan. Tällä kertaa meditoin vaihteeksi niin että pidin silmät auki ja täytyy sanoa että oli melkoinen kokemus, sillä edessäni kimmelsi sininen meri ja aurinko lämmitti poskiani.
Olisinpa voinut pysäyttää ajan siihen!

Kuuntelen meditoidessa aina musiikkia, sellaista joka auttaa pääsemään sopivaan moodiin. ( jos tarvitset vinkkejä, laita viestiä ) Joinain päivinä ajatukset ovat kuin levottimat pingispallot päässä, ja voi olla aika vaikea päästä sopivaan tilaan. Viime aikoina kun työstressi ei ole täyttänyt mielen, on muuten vaan vallitsevan maailmantilanteen takia välillä ollut vaikea keskittyä ja rauhoittua.
Yleensä lopetan oman hyvänolonhetkeni tanssilla. Äänet kaakkoon ja improvisoitua hullua yksintanssia joka nostaa kehon energiatasot ihan omiin sfääreihin! Huom tässä kannattaa ihan oikeasti olla yksin että uskaltaa hullutella, tai sitten pitää vaan olla oikein hyvä itsetunto ja perhe joka ei halkea naurusta vaan ymmärtää.

Lupasin kertoa miten sain huonon paskapäiväni käännettyä parempaan ja tuossapa ne vinkit jo tulivatkin. Venyttely ja jooga avaa kehon uusille energioille, meditaatio rauhoittaa ja selkeyttää ajatukset ja musiikki tuo sitä utta energiaa ja positiivisuutta päivään.
Meditaatio on tänä päivänä ehkä vähän sellainen muotijuttu mutta minä olen sitä tehnyt jo vuoden päivät enkä halua lopettaa. Joskus se on vaikeampaa, joskus ei tee mieli ollenkaan mutta yleensä pienikin rauhoittuminen ja syvähengittely on avuksi.  Jokainen löytää varmasti sen oman tyylin ja minä olen löytänyt omani.

Vinkkejä joogaan ja meditaatioharjotteisiin  löytyy You Tubesta. ADRIENELLÄ on hyvät ja selkeät videot. Oman hullun iloisen voimatanssini löysin TÄSTÄ ( klik)  vanhasta ihanan positiivisesta biisistä! ( paremmalla äänellä löytyy tietysti Spotyfystä ) Osaatko kuunnella tanssimatta???

me
inne

Skitdagar och tankar i ensamheten

Jag undrar alltid var jag ska börja när ja öppnar ett tomt “bloggblad”. Sitter och stirrar en stund, men när det väl lossnar så brukar det gå av bara farten.
Min kära pappa ringde mig och erbjöd sin hjälp med bloggens bildutrymme så nu får den leva vidare. Pappa har alltid varit mån om vikten av att kunna uttrycka sig i skrift och uppmuntrat mig att skriva och vara nyfiken. Jag är så tacksam för just nu känns det mer viktigt än någonsin, att ha denna portal att skriva av sig på. Ett tag kände jag att jag inget hade att säga, att jag inte hann ( vilket jag inte gjorde heller ) eller ens orkade dela med mig , men nu är ju allting annorlunda. Idag är dessutom en skitdag. En dag då jag kanske lite extra mycket behöver det här med att skriva av mig.
Ångesten är närvarande och bland vaknar man ledsen utan att kunna förklara varför.

Snart får jag återgå till mitt arbete. Eller mina arbeten– jag har ju två. Ingetdera kommer att vara sig likt och jag har väldigt svårt att veta hur framtiden kommer att te sig. Ingen vet ju så klart heller, men är man inte i riskgrupp behöver man inte bekymra sig på samma sätt. Bara irritera sig över att saker inte är som förr och att man inte kan träffa de som är äldre eller i riskgrupp annars. Men för de som själv är i riskgruppen är det tajtare, mycket mycket mer begränsat och världen har krympt ihop till en liten begränsad hemzon. Så är det ju såklart också för de närmsta som lever ihop med en person i riskgruppen. Man måste helt enkelt  offra bort saker för att inte släpa hem eländet och kanske mista den som står en närmast.

Vi måste prata mer om det här känner jag. Ångesten och oron. Jag har skuffat bort den ganska bussigt och tagit en dag i sänder och det har ju varit skönt att jag kunnat göra det tills nu. Att jag varit sjukledig på grund av min axel under exakt samma tid som detta undantagstillstånd har rått, har på något vis fått det att kännas som att “jag nu bara varit sjukledig”, men nu börjar min nya vardag från och med nästa vecka. Jag ska återgå till arbetet. Till ett arbete som jag inte alls är som förut. Jag ska arbeta på distans i mitt försäljarjobb. Det blir spännande men också utmanande för det inte funnits i denna form förut. Jag har inte tillgång till alla “verktyg” som jag skulle ha om jag fysiskt var på mitt jobb, och jag träffar inte kunderna ansikte mot ansikte eller ens via video utan via telefonsamtal. Det kan ju bli lite klurigt, och lätt bli missförstånd kan jag tänka. Det går väl säkert bra när man blir van, och jag är så innerligt tacksam för att inte behöva stå mitt i ett varuhus och vara i kontakt med hundratals människor per dag. Jag känner att man bryr sig och det är skönt men samtidigt så jävla ensamt att vara hemma alla dagar, speciellt om det kommer att pågå i månader eller år ännu ( hujedamej …)

Svårt är det med det egna företagandet. Det finns ju ingen som drar gränser här om vad jag kan och inte kan, får- eller inte får-  eller vad jag borde göra. Mitt fotograferande består av olika sorters uppdrag och i alla är människor involverade på ett eller annat sätt. I studion tar jag inte emot nu alls, men det är ju ett faktum att hyran rullar på och jag är inte där. I det här skedet vill jag inte säga upp mitt kontrakt för förhastat för kanske det ändå lättar snart? Eller gör det? Åh, om man bara visste!! Jag försöker se vad andra gör, men de är friska företagare som inte hör till riskgrupp…

Jag har satt hela min själ i den där lilla härliga studion som mannen och jag inrett. Jag sökte verkligen i över ett halvår innan jag hittade ett passande alternativ och vågade slå till, och sen satsade jag hela min ekonomiska buffert på mina drömmar. Jag trivdes så superbra och började just bli varm i kläderna och tänkte börja satsa mer på aktiv marknadsföring och bredda min kundkretsens. Så småningom skulle jag satsa att företaga på heltid igen. Så kom detta och bara ramlade över oss med beslut vi aldrig kunnat ana att vi skulle behöva ta ställning till… Dit for min dröm men jag vägrar ge upp ännu,  men samtidigt måste jag inse att jag kanske måste offra något om det blir långvarigt det här.

De newbornfotografer jag följer runt om i världen börjar småningom öppna upp, och fotograferar med skyddsmask och hanskar och städar extra noggrant. Men de är friska själv och jobbar för att skydda kunderna från smitta av andra kunder som besökt studion. De flesta fokuserar på babyn men egentligen vet vi ju inget om babysar och smitta. Jag tänker lika mycket på en nyförlöst mamma som kan vara riktigt infektionskänslig på grund av dåliga blodvärden och trötthet. Och jag tänker på att dessa personer kommer från ett sjukhus och kan ju bära smittan åt mig…  ah, ibland känns det som man blir paranoid när man funderar på allt detta, vilka alla vägar ett virus kan välja men sanningen är ju också att vi har en större spridning av viruset nu än när undantagstillståndet trädde i kraft. Vi ska inte glömma det!

Min studio är ett kollektiv med olika företagare och där finns andra människor och andra kunder som kommer och går. Jag kan inte påverka saker likadant som jag kunde om jag hade ett helt eget utrymme där bara jag vistades och där jag själv skulle hålla efter hygienen och ställa reglerna. Tack och lov är det sommar och man kan fotografera allt utom newborn ute. Men det vanliga studentfotograferingarna kanske faller bort? Eller?  Familjer, studenter, ettåringar- hör av er bara!! Det går nog, men ute skall det vara och med avstånd emellan oss.
Egentligen är det ju inredningsreportagen som är min huvudinkomstkälla. Dem måste jag också ta ställning till. Hur farliga är de för mig och hur kan jag skydda mig? Jag träffar bara enstaka personer under kontrollerade omständigheter under en reportagedag men ändå…

Jag har stunder då blir trotsig jag tänker att siffrorna i Finland ändå är så små, och hur stor kan risken nu egentligen vara, och är det här hela inte lite löjligt? Vad vi håller på med och panikerar man nu inte lite i onödan?-  Men så läser jag artiklar om vanliga friska människor som haft detta virus och varit väldigt illa däran, eller om sjukhuspersonal som vädjar till folk att inte vara för restriktionströtta och börja trotsa, utan orka fortsätta med distansen för att vårdpersonalen ska orka och vårdplatserna ska räcka så de kan rädda liv.  Jag har stunder då jag kikar på mina diagnoser i omaKanta och tänker att nej… detta är ju min verklighet. Vad får jag för symptom om jag smittas? Klarar mina lungor verkligen av det? Vad om jag blir verkligt sjuk och känner att allt bara glider ur händerna på mig, eller att jag aldrig vaknar upp? Jag är inte beredd på att behandla dessa känslor. Jag har en aning om hur farligt det här är för mig men lika gärna kan det hända att jag aldrig drabbas?  Att inte veta var fienden är, och att inte se den komma är nog det tyngsta. Det tär på en att också veta att egentligen så spelar det inte ens alltid en roll om man är i riskgrupp eller inte, för friska människor har ju också råkat riktigt illa ut och kämpat för sitt liv.

Hur man hanterar en sån här kris är ju verkligen olika från individ till individ. Jag har pendlat mellan många olika lägen. Mest känt mig som i en overklig bubbla av handlingsförlamning, kanske mest beroende på avsaknaden av rutiner och mänsklig kontakt och sällskap. Min kreativitet dog totalt i ett skede och jag tappade lusten för allt.
Jag kan inte säga att den är som vanligt igen men jag är inte helt lamslagen mer i alla fall.
Jag har svårt att starta upp saker och svårt att slutföra sysslor. Jag har koncentrationsproblem och svårt att sätta fullt focus på vad jag gör.
Jag har kommit till att jag är lika mycket introvert som extrovert. Jag trivs med mitt eget sällskap om jag får välja själv hur mycket jag är ensam och när jag är det. Jag får energi av människor omkring mig om jag får välja själv i hur stor omfattning det är. Just nu är det väl svårast att inte få välja själv utan tvingas anpassa sig till ett läge som inte går att rucka på . Samtidigt är det skönt att vara ensam, för man slipper förklara sin ångest.

Jag saknar att kramas, och jag saknar att vara med mitt barnbarn. Ha henne övernatten, busa och umgås precis som förut. Jag saknar kaffestunder inomhus med mamma och pappa. Jag saknar min yngre son  som jag inte sett på flera månader. Skulle så gärna ha honom här. Jag saknar andra sonen och svärdottern, jag saknar kollegor och vänner. Jag saknar spontana butiksbesök och cafeer och att bara kunna gå in någonstans spontant och sköta ett ärende. Fast det så bara skulle handla om att köpa ett frimärke eller en glass!! Jag saknar att kunna göra det själv, när jag vill och hur jag vill, utan att be min man om allt.  Jag saknar att tråkhandla mat i en supermarket, att gå till frissan, gå på loppis, ta ett glas vin nånstans. Prata med kunder på jobbet och lösa deras problem, vara närvarande och vara till hjälp. Jag saknar ögonkontakt och leenden, handskakningar och värme. Jag saknar promenader utan panikerande sidohopp när någon kommer för nära. Jag saknar den jag var.
Jag bara önskar att jag kunde vakna en dag till en värld där allt kanske inte är som förut men i alla fall utan begränsningar och faror. Kan nån snälla säga att detta bara är en dröm?

Mitt i eländet har beskedet om sommarstugan därför varit en riktig lifesaver för därute kan jag glömma allt och släppa ångesten och andas. Där kan jag låta naturen hela mig och bära genom krisen men jag skulle så gärna också uppleva den med andra också.

Tack för att du läste. Idag var en dålig dag och det blev ju en rätt så deprimerande text ser jag nu,  men det känns bättre när man skrivit av sig. Imorgon är det kanske solsken i min själ igen och en vacker dag är detta över. Jag måste tro på det.

This too shall pass…

…och i nästa inlägg ska jag faktiskt berätta vad jag gjorde för att komma ur dagens melankoli. Man kan vända sitt mindset men det kräver en del av en.

******

PASKAPÄIVÄ ja ajatuksia YKSINÄISYYDESSÄ

Blogi jatkuu ennallaan- sain isältä tukea tähän, suuri kiitos siitä. Hän arvostaa kirjoitettua sanaa ja kannustaa minua kirjoittamaan jatkossakin. Vaikka jossain vaiheessa ajattelin etten ehdi tai edes halua jakaa ajatuksiani enää kaikille, tuntuu siltä että nyt on hyvä saada puhaltaa ahdistusta ulos ja ihan terapiamuodssa käsitellä asioita. Nyt on nimittäin ollut ihan paskapäivä. Joskus sitä vaan herää surullisena, mieli maassa.

Mielessäni pyörii tulevat työkuviot ja oman yrityksen hengissä pitäminen. Aloitan ensi viikolla etätyöt toisessa työssäni ja olen hyvin kiitollinen ja innoissani siitä että saan tämän mahdollisuuden tehdä duunia kotona! Silti mieltä vaivaa tämä riskiryhmäläisen suppeat kuviot ja yksinäisyyden tunne. Oman yrityksen kuviot ovat myös ihan auki, ja joudun ehkä syksyllä tekemään raskaita päätöksiä studion suhteen ellei tilanne yhtään muutu. Newbornkuvaukset ja studiohaaveet syttyivät viime vuonna ja puoli vuotta valmistelin, keräsin rahaa ja satsasin kaikki firman puskurirahat unelmaani. Nyt en voi olla siellä ihanassa työhuoneessani enkä tiedä mitä kesä ja syksy tuo tullessaan. Matto vedettiin jalkojen alta. Unelma ei edes ehtinyt kehittyä eikä päästä kukoistamaan. Studiotilahan ei ole pelkästään minun, vaan se on sellainen työyhteistö jossa käy sekä muita työntekijöitä että muiden asiakkaita. En siis pysty kaikkia mahdollisia riskitekijöitä eliminoimaan. Ulkona kuvaan kyllä tänä kesänä kaikki lapsi ja perhekeikat ja toivottavasti saan myös yliopplaskuvauksia! Laittakaa viestiä vaan! Pidetään ulkokuvauksissa reippaasti turvaväliä!

Olen seurannut muiden newborn – ja lapsikuvaajien kuvioita maailmalla ja pikkuhiljaa alkaa näkyä merkkejä siitä että palataan sorvin ääreen. Mutta- nämä ovat perusterveitä ihmisiä joiden ainoa huoli on asiakkaiden turvallisuus ja viruksen leviämisen estäminen. Minä ajattelen vauvojen turvallisuutta tietysti kuten hekin, mutta myös äidin ( hän voi synnytyksen väsymyksen ja matalien veriarvojen takia olla infektioherkempi ) ja sitten omaa riskiä kun kyseessä on melkein suoraan sairaalasta tulleita ihmisiä jotka tietämättään voivat tartuttaa minutkin. Se voi olla pienestä kiinni ja siinä voi mennä henki. En edes pysty käsittelemään tätä ajatusta.

En tiedä- välillä tuntuu että turhaan hössötän ja pelkään ja että riski  sairastua on melko pieni mutta sitten taas kun luen mitä maailmalla tapahtuu ja miten korona oikeasti voi iskeä niin raivolla että tervekin ihminen kamppailee hengestään, niin sitten taas ahdistun ihan kamalasti. Minulla ei ole hajuakaan miten jo vaurioituneet keuhkoni selviäisivät sellaisesta. Välillä sitten taas ajattelen että minulla harvoin on edes tavallista nuhakuumetta että tarttuisko sittenkään minuun?… Tunteet menevät laidasta laitaan, ylös ja alas ja vauhdilla.
Luovuus katosi jo aikaisessa vaiheessa ja keskittyminen on ollut huonoa. Olen ikään kuin ollut jossain omassa vakuumissa ja vaan haahuillut Nyt alkaa ihan uusi arki ja työt ja eteen tulee monta vaikeaa päätöstä joihin ei ole minkäänlaisia ohjeistuksia tai malleja.
Pikku hiljaa herään todellisuuteen että kun tässä mennään viikko kerrallaan niin kohta huomataan että mikään ei muutukaan. Ikään kuin vaan jatkuu ja jatkuu koko homma. Vai jatkuuko?

Ahdistaa oma ikävä. En ole kuopustani tavannut kuukausiin… Kaipaan normaalia elämää. Halauksia, lapsenlapsen höpötyksiä ja yökyläilyjä, kahvihetkiä isän ja äidin kanssa, perhe- illallisia ja kaikkea tavallista. Sellaistakin että voisi itse käydä kaupassa tai hoitamassa asioita. Kampaajalla, ostoksilla, jätskillä tai viinilasillisella. Mitä vaan, joka olisi normaalia ja silti turvallista. Vaikka vähän tylsääkin, mutta olisi vapaus tehdä itse.
Kaipaan hymyjä ja kosketusta, asiakkaan auttamista työssä ja rupattelua kahvihuoneessa.
Olen onnellinen siitä mökkihommasta koska se auttaa läpi tämän kaiken vaikean. Luonnon eheyttävä voima on jotain ihan omanlaistaan. Siellä minä unohdan kaiken koronaan liittyvän ja keskityn vain tuoksuihin, ääniin ja eheytymiseen. Toivoisin vaan että voisin jakaa sen perheen kanssa.

Kiitos kun luit. Ensi kerralla kerron miten tästäkin moodista kaivoin jotain voimaa esiin ja työnsin ahdistuksen hetkeksi pois, vaikka se vaati aika paljon voimaa ja mindsettiä.

This too shall pass….

stugan-48pg

stugan-42jpgstugan-4008710864

Stugliv och annat

Vi firade en skön Valborg ute på stugan. Vädret bjöd på diverse skiftningar från fantastisk solnedgång till snålblåst, regn eller tjock dimma.
Långkalsonger och tröjor åkte av och på, av och på. Precis som det brukar vara.
Ett liv därute är så avkopplande, frånkopplande och coronafritt att det är som balsam för den tilltufsade själen, och huden tackar för att man inte behöver tvätta händerna stup i kvarten.

Vi har installerat oss så bra och trivs med de stunder vi kan vara därute . Jag har firat alla mina barndomens somrar ute på en helt unik sommarholme i Åbolands skärgård så jag kan inte tänka mig livet utan hav- om det sen är en liten vik, en del av Aura å eller en större fjärd. Hur mycket jag kan vara på stugan i sommar får vi väl se, och det beror på mitt jobb. Hur som helst har jag semester tre veckor i juli- augustiskiftet och då ska jag nog hinna vara där lite mer. Lite ledigt har jag i juni också, då semestern är uppspjälkt. Mannen har vanliga lediga helger så han kan göra hur han vill.

Under vappen testade jag att äntligen fotografera lite, men det var trixigt med en hand. Jag använde en sk handstrip som låste kameran fast vid min hand, men det var svårt ändå att få det stadigt. Tack och lov har åtminstone ett av objektiven som jag hade med mig en inbyggd stabilisator.

Nu i skrivande stund har jag redan fått lov av läkaren att använda båda armarna och år testa att hantera kameran med ett vanligt grepp. Axelfrakturen har läkt bra och nu ska jag återfå krafterna.
Om en och en halv vecka återgår jag till arbetet. På mitt försäljarjobb får jag jobba på distans hemifrån och med fotograferandet får jag hålla social distans och jobba ute vid barn och familjefotograferingar. Inga babysar, barn eller familjer  fotas i studion för där är det ju verkligen närkontakt i små utrymmen. Det här får jag räkna med ända tills en eventuell förändring i coronaläget. Om det blir långvarigt får jag verkligen fundera vad jag ska göra med min kära studio… Finns så många beslut som borde göras och så lite svar…

Angående bloggen måste jag snart också fatta ett beslut. Mitt bildutrymme är fullt och jag borde uppgradera. Enligt wordpress kostar det 48 euro i året och det kanske inte är en så stor peng i normala fall. Är man på dagpenning som jag just nu, så är det ju nog en stor slant som  ju nog hellre får gå till mat och andra nödvändigheter. Just nu har jag ett litet bildlager uppladdat så om jag delar upp det på många inlägg kan jag ännu blogga med bilder att tag, men sen blir det ju lite trist. Nå vi får se- kanske det löser sig…

***

MÖKKIELÄMÄÄ
Vappu vietettiin  mökillä. Sää oli vaihtelevaa. Saatiin kokea upea auringonlasku vappuaattona mutta seuraavina päivinä myös paksua sumua, tuulta ja sadetta. Kaikkea vaihtelevasti. Pitkät kalsarit tulivat tarpeeseen mutta nekin lensivät pois aina välillä.
Ihanaa olla ihan koronavapaassa kuplassa ilman jatkuvaa käsien pesua.

Vihdoin pystyin ottamaan valokuvia. Käytin handstripiä joka lukitsi kameran käteeni ja sillä tavalla sain otettua kuvia vain yhdellä kädellä, mutta kyllä se aika mutkikasta oli.
Nyt olen saanut lääkäriltä luvan kokeilla kuvaamista molemmilla käsillä sillä olkapää on luutunut hyvin ja nyt lähdetään palauttamaan lihasvoimat ennalleen.

Pikkuhiljaa palailen myös töihin mutta kaiken minkä pystyn, hoidan etänänä. Vauvoja en kuvaa koska se on todellakin lähikontaktia pienessä tilassa. Lapsikuvia ja perhekuvia ulkona  voin tehdä ja silloin pidetään turvaväli. Miten studion kanssa käy, jos koronatilanteeseen ei tule helpotusta syksyllä, se jää nähtäväksi.

Myös blogin tilanne on vaakalaudalla koska tallenustila on täyttynyt ja minun pitäisi maksaa lisätilasta. Näin päivärahalla ollessa se pienikin summa kirvelee liikaa ja nyt laitan mieluummin rahaa ruokaan kuin blogiin joten saapi nähdä miten tässä toimin ja miten tilanne saadaan ratkaistua.

stugan-35

stugan-23

Solnedgång-2-0846-(1)

janne-

0854

0848

0844

0799

0781

0724

0721

 

 

När en dörr stängs, öppnas en annan

Vi står inför Valborg. En sådan vi väl aldrig trodde vi skulle fira. Värmen hade vi, men den försvann, och det kunde man ju ana. Precis sådär som snön sällan kommer till jul, kommer värmen sällan till Valborg. Kalla vappar har ju firats förr, påminde min mamma mig om. – När ni var små och vi firade Valborg ute på Ören en gång, då snöade det. Och javisst, det minns jag ju. På en primitiv stuga ute på ett kargt skär ute vid havsbandet utan el, vatten eller telefoner var det ganska extremt att vara i det läget. Men ved i den öppna spisen, varma kalsonger och tjocka tröjor var lösningen. Bra gick ju det, och jag minns att syrran och jag hängde upp ballonger i en tall för att ens få lite fiilis. Lite bitter var man väl över att aaalla andra minsann fick fina gasballonger och firade med kompisar i stan medan vi var ute på en holme och hängde ballonger i en tall i snålblåsten…

De senaste åren har vi ändå firat valborg på landbacken, och nuförtiden när butikernas öppettider är fria så jobbar ju många också. De röda dagarna i kalender är inte så röda mer, men denna vapp går nog ändå till historien som den mest annorlunda. För alla.

Sommaren blir också annorlunda, den sociala distanseringen kommer att fortsätta men jag hoppas ju nog att det lite lättas på restriktionerna, för vi behöver nog få igång ekonomin i det här landet. Vi som är i riskgrupp får väl bara finna oss i att fortsätta vara eremiter. Inga släkt- och familjefester i sikte här inte. Jag saknar att krama om mina söner och svärdottern, att mysa med barnbarnet och ha henne övernatten, att dricka kaffe med mamma och pappa på ett cafe istället för på gården… men detta ska väl vara över någon gång och när man sen tänker bakåt, var det bara en liten del av vårt liv. Tillsvidare finns vi här och har inte behövt begrava någon i familjen, och det är bara det vi får fokusera på nu. ❤

Det är bara någon månad sedan mina föräldrars hyresstuga tömdes. Till deras stora sorg blev det för besvärligt för dem att vara där ute, i en rätt så opraktisk stuga i svår terräng och bakom en färja. Allt gott har sin tid sägs det, men jag förstår ju att det var ett riktigt tungt beslut. Stugan fungerade många år som en lösning efter att den kära holmen såldes bort. Tack och lov är Åbo en underbar sommarstad, men ska man fortsätta vara isolerad kan man inte riktigt njuta av stadens kultur och cafeér på samma vis.  Vi får ändå vara glada att vi får röra oss ute och njuta av solen och den friska luften.

Livet har ändå sina konstiga kringelikrokar. Mannen och jag fick en möjlighet att vistas på en annan stuga denna sommar och vi nappade på den möjligheten. Jag har visserligen inte den blekblåaste aning om hur min sommar kommer att se ut, men just nu är ju kalendern så tom att det ekar i den. Eftersom inga familjesammankomster är möjliga heller, kan vi väl lika gärna sitta ute i en stuga och låta naturens helande krafter läka mina sår. Vi börjar med vappen därute, så nu ska jag börja med att packa långkalsonger och tröjor men några ballonger till en valborgstall har vi inte köpt och snö vill jag nog inte se…

ja och ps. vi handlar mat på egen hemort och vistas enbart isolerade ute på stugan. Minimerar därmed risken att föra en eventuell smitta till annan ort.

SUOMEKSI:
Erilainen vappu edessä. Kylmä kuten aiemmin mutta kaikin tavoin erilainen. Mitä kesä sitten tuo tullessaan emme tiedä, mutta meille riskiryhmäläisille tämä etäisyyden pitäminen taitaa ainakin jatkua pitkään.

Tässä keväällä tyhjensimme vanhempieni vuokramökin. Todella raskas päätös heille, mutta kaikki hyvä loppuu aikanaan. Elämän tiet ja kohtalon koukerot ovat silti jännittävät, sillä yhtäkkiä miehelleni ja minulle tarjoutui mahdollisuus mökkeillä tänä kesänä kaikesta huolimatta. Tartuimme tilaisuuteen koska vaikka minä normaalisti olen töissä tosi paljon, niin hänellä on ihan normi arkiviikot ja normi lomat. En kyllä yhtään tiedä minkälainen kesä minulla on edessä mutta kalenteri on tällä hetkellä ihan tyhjä. Kuvioista ja aikatauluista ei tiedä kukaan, eikä kristallipallosta voi katsoa. Mitä tahansa elämä tuo tullessaan, luonto on eheyttävä ja sen antamaa energiaa en voi ohittaa.
Vapuksi suuntaamme sinne, ja pakkaan paksut pitkät kalsarit ja villapaidat koska edessä on kuitenkin ihan normi vappusää…

 

stugan-1

stugan-2