Familjefotografering

Tänk vilken höst vi har haft! Det var inte mer än några veckor sedan vi tog de här bilderna och det kändes nästan som sommar. Här fotade vi på familjens gård, det var enklast så för de ville ha hundarna med på bild också. Det var ju lite schå med det, men vi lyckades tillslut. Ju fler inblandade, desto svårare att samla alla, ni vet. Men bra gick det ju och jag tackar för att jag fick lov att publicera.

 

PERHEKUVAUSTA MILJÖÖSSÄ
Onpa meillä ollut ihana syksy! Tästä kuvauksesta ei ole kuin muutama viikko aikaa, mutta kuitenkin mentiin vielä ihan kesäfiiliksillä. Kuvattiin perheen omassa kotiympäristössä koska koirat haluttiin mukaan kuviin. Pientä vääntöähän niiden kanssa oli mutta lopulta onnistuttiin. Mitä enemmän porukkaa sen vaikeampi koota kaikki mutta hyvinhän tämä loppujen lopuksi onnistui! Kiitän julkaisuluvasta!

 

savela-152

 

savela-162

 

savela-171

 

savela-050

 

savela-066

 

savela-215

 

savela-242

 

savela-291

 

savela-353

 

savela-532

Kladd

Idag har jag skrotat runt i studion och fotograferat stillbilder med diverse olika komponenter och rekvisita. Frukter är kladdiga kan jag bara säga🙂
Det här är bara en liten glimt. Jag hade allt möjligt med mig och lyckades ju spilla ut en kopp kaffe också..

Bilderna togs för ett jätte spännande projekt som min kollega och vår nya medarbetare jobbar på. Jag kan inte berätta mer förrän vi har lite mer att visa upp, men under hösten kommer ni nog att få veta mer.

Jag älskar så den här dova fotostilen där jag får leka med naturljus och skugga, färg och komposition. Känns så just så som “min grej” .

 

 

TAHMEAA
Tänään hääräsin studiossa ja kuvasin stillkuvia erilaisissa kokoonpanoissa ja vaihtelevalla rekvisiitalla. Hedelmät ovat tahmeita, voin kertoa. Tässä vain pieni osa niistä. Mukana oli vaikka mitä ja onnistuinpa vauhdissa kaatamaan kupin kahviakin lattialle…

Tein kuvat erästä projektia varten. Meillä on kolleegan kanssa uusi yhteistyökumppani mutta vielä me emme voi paljastaa mitään mullistavaa sillä kaikki on tosiaan vielä työn alla. Syksyn aikana sitten lisää juttua tästä.

Rakastan tätä tummaa tyyliä, luonnonvalolla ja varjojen kanssa leikkimistä, värien ja sommittelun työstämistä. Tuntuu just niin mun jutulta.

 

stills-249

Att titta in i ett par blå ögon

Barn eller babyfotograferingar går sällan som man tänkt sig, men man får ha tålamod och vara lite kreativ.
I somras hade jag en liten fröken på besök. Den största utmaningen var att hon ännu inte kunde sitta, och när vi försökte med stöd, så tyckte hon inte alls att det var skoj. Jag förstår ju henne, det var ju en rätt så främmande situation!
Svårigheten med att babyn ännu inte kan sitta är att det lätt blir tillbakalutade bilder eller så får man själv ligga platt på mage och jobba på att få ögonkontakt. Oftast är babyn intresserad av föremål på golvet eller av fårskinnet och inte alls av fotografen, och man får mest bilder av pannan. Med  lite tålamod kan man faktiskt ändå lyckas, även om det kanske blir lite svettigt😉
För lite variation får man sen ta bilder i famnen, som den här tittutbilden som ju blev riktigt mysig för hon har ju de vackraste blå ögon man sett!

 

SINISET SILMÄT
Vauva tai lapsikuvaukset menevät harvoin käsikirjoituksen mukaan mutta kärsivällisyydellä ja luovuudella pääsee jo pitkälle.
Kesällä studiolle saapui pieni neiti. Haastavinta oli ettei pukkuinen vielä osannut istua. Yritimme tukea eri tavoin mutta hänhän ei oikein siitä tykännyt ja ymmärrän täysin, olihan tilanne hänelle ihan uusi muutenkin.
Jos vauva ei osaa istua, tulee helposti sellaisia kuvia jossa vauva nojaa liikaa taaksepäin tai vaihtoehtona on että kuvaaja makaa lattialla ja yrittää saada katsekontaktin. Yleensä lasta kiinnostaa enemmän lattialla olevat esineet, lampaantalja tai muu, mutta kärsivälliyydellä saattaa onnistua vaikka voikin olla hikistä touhua.
Vaihtelun vuoksi voikin sitten ottaa kuvia sylissä. Niistäkin voi tulla ihan kivoja.

 

nova-eriksson-004

 

nova-eriksson-204

 

 

lite inredning också mellan varven

Oj,jag märkte just att det är ett tag sedan jag publicerat något inredningrelaterat. Detta reportage fick vänta ett bra tag på publicering innan det sedan plötsligt dök upp i tidningen Kotiliesis inredningsnummer. Här kommer några bilder, i tidningen finns det såklart mer.🙂

VÄHÄN JUTTUA SISUSTUKSESTAKIN VÄLILLÄ
Oho, huomasinkin yhtäkkiä että en ele vähään aikaan postannut mitään sisutukseen liittyvää. Tätä sisustusjuttua odotettiinkin tosi pitkään ja yhtäkkiä se ilmesty Kotilieden sisustusnumerossa. Tässä muutama kuva, lisää löytyy tietysti lehdestä🙂

 

13

 

11

 

25

Snart jul

Nånej… men förutom att det ju faktiskt är bara tre månader till jul ( galet!!!) så ska jag få min julklapp nästa vecka. Jag fick alltså en spännande julklapp av min syster fjol och jag  har fått vänta hela året på den. Nästa vecka smäller det och vi ska HIT!

Wow alltså! Fatta hur spännande!  Dessutom ska det blir skoj att vara med min syster för vi träffas typ 2 ggr i året.  Vi är väldigt olika, som salt och peppar ungefär men det är ju fint att det se att det finns saker som kan förena oss.
Nu försöker jag bara klura ut hur jag ska våga flyga. Tips för att kuva flygrädsla, anybody?

 

KOHTA JOULU!
No ei kai. .. Tai onhan siihen vain kolme kuukautta (hullua!),  mutta oikeasti saan joululahjan ensi viikolla. Sain siis viime vuonna systeriltä lahjan jota olen saanut odottaa koko vuoden. Ensi viikolla on aika! Me menemme TÄNNE!
Wau siis, ihan mielettömän makee juttu! Sitäpaitsi ihan kiva viettää siskon kanssa yhteistä aikaa. Olemme todella erilaisia, vähän niin kuin suola ja pippuri joten on ihan kiva että löytyy jotain joka yhdistää meidät.
Nyt pitää vaan keksiä miten saisin lentopelkoni pois. Vinkkejä??

 

julhem-hemma-o-bloggbilder-018

Att gå utanför sitt bekvämlighetsområde

Ofta när jag vandrar på gatan med min kamera så känner jag blickarna. ( Det är ju ingen liten hobbykamera jag bär på ) Det händer att folk drar sig lite undan, i rädsla att bli fotograferade och inte bara en och två gånger har folk trott att pressen är på plats😀

Igår, när vi passerade Pinellan ( det där fina huset med pelarraden ) såg jag några tjejer vid kajkanten nedanför. De var sysselsatta med att fotografera och min hastiga tippning var outfit bilder, kanske för en blogg? Vi gick förbi, men jag fick ett plötsligt infall. Det här ska jag inte låta gå förbi tänkte jag, och grävde hastigt fram ett av mina nya fina visitkort.

Jag gick fram till tjejerna, vände mig till den som satt och blev fotograferad och presenterade mig. Jag sade att jag är fotograf, och undrade om jag kunde få fotografera henne i utbyte mot några bilder?  Javisst sade hon, aningen överrumplad. Visst skulle det gå bra, men sånt här händer ju aldrig på riktigt! , sa hon. Men visst gör det, och på kvällen när jag kom hem, mailade hon och jag skickade några bilder som tack. Till min glädje gav hon också lov att publicera dem.

Ingen märkvärdig sak i sig, men vet ni, det är alls inte så enkelt att gå fram till en främling på gatan och fråga lov att få fotografera. Stiga utanför det egna bekvämlighetsområdet en stund.  Inte för mig i alla fall. Men nu är det gjort, och jag har en fjäder i hatten och flickan kanske ler ännu, för visst är det ju skoj att få känna sig utvald och speciell en stund?

Tack H om du läser det här. Även en liten obetydlig stund kan vara omvälvande. Jag önskar dig en trevlig höst!

 

 

OMAN MUKAVUUSALUEEN ULKOPUOLELLA
Usein kadulla kävellessäni kameran kanssa, saan katseita ( kamerani on aikamoinen möhkäle, ei mikään pikkuinen harrastuskamera) Joskus ihmiset vetäytyvät syrjään, pelkäävät että tulen kuvaamaan ja usemman kerran minua on luultu lehdistökuvaajaksi..😀

Eilen, kauniin Pinellan kohdalla näin kolme nuorta neitiä jokitörmällä. Heillä taisi olla jonkunlainen kuvaus kesken, ja veikkasin että tekivät jotain outfit- kuvia ehkä blogia varten? Kävelimme jo ohi, kun sain idean ja kaivoin käyntikorttini taskusta.

Lähestyin tyttöjä ja esittäydyin poseeraavalle tytölle. Kysyin saisinko kuvata häntä, kuvia vastaan? Lupasin lähettää niitä kunhan hän vaan ottaisi minuun yhteyttä. No joo,  hän sanoi tosi yllättyneenä. Kyllähän se käy mutta “eihän tällaista tapahdu kenellekään oikeasti”! , hän nauroi. Mutta kyllähän tällaista tapahtuu, ja illalla kun tulin kotiin sain jo häneltä sähköpostia. Lähetin muutaman kuvan kiitokseksi ja ilokseni sain myös luvan julkaista täällä.

Sinänsä ei mikään kummallinen juttu, mutta tiedättekö, ei se kaikille ole helppoa vaan lähestyä tuntematonta kadulla ja kysyä kuvauslupaa. Siirtyä pois omalta mukavuusalueelta.  Ei ainakaan minulle. Mutta nyt se on tehty, sain sulan hattuuni ja tyttö ehkä vieläkin hymyilee sillä onhan se ihana tunne olla valittu ja erikoinen?

Kiitos H, jos luet tämän. Pienikin hetki voi olla mullistava. Mukavaa syksyä sinulle!

 

heini-1-nettikoko

 

heini-2-nettikoko

 

heini-3-nettikoko

Min barndoms stad Åbo

Idag föreslog mannen att vi skulle åka till Åbo och besöka cafe´ Fika på Biskopsgatan. Jag var inte svår att övertala, speciellt inte när han föreslog att vi skulle ta kamerorna med.

Jag bodde på Biskopsgatan när jag var mellan tre och tolv år och ni vet, det var just de där bekymmerslösa barnaåren då man bara lekte och lekte. Man var ute för det mesta, lekte och spelade tio stickor på ett bräde, skrann, klättrade i träd, kastade ekollon och lekte affär och kurragömma. Jag fick göra det på en underbara gata, med många charmiga trähus, mitt i Åbo Akademi kvarteren.
Härifrån har jag så många fina minnen! Vid kiosken vid Domkyrkan köpte vi godis och glass, vid Sibeliusmuseet balanserade vi på betongstaketet och så skidade vi i parken framför Domkyrkan.

Jag längtar sällan tillbaka, men när jag nu ser hur Åbo har utvecklats och åstranden blivit som ett enda stort vardagsrum för Åboborna med cafeer, restauranger , konst och ett underbart bibliotek så känner jag nog ett litet sting i hjärtat av längtan.

 

LAPSUUTENI TURKU
Tänään mieheni ehdotti matkaa Turkuun ja että mentäisi kahville Cafe´ FIKAan Piispankadulla. Ei tarvinnut kahdesti sanoa, etenkin kun hän ehdotti että ottaisimme kamerat mukaan.

Asuin Piispankadulla lapsuusvuosina ja teidättehän että ne olivat juuri ne ihanimmat huolettomat vuodet kun vaan leikittiin aamusta iltaan. Luisteltiin, leikittiin ja  pelattiin kymmenen tikkua laudalla, kiivettiin puissa, heitettiin tammenterhoja ja leikittiin kauppaa ja piilosta. Kaiken tämän sain tehdä ihanassa ympäristössä, kauniiden puutalojen keskellä Åbo Akademin kortteleissa. Täältä on niin ihania muistoja! Tuomiokirkon vieressä olevasta kiskasta ostimme jätskiä ja irtokarkkeja, Sibeliusmuseon betoniaidalla tasapainoiltiin  ja puistossa kirkon edessä hiihdettiin.

Harvoin kaipaan takaisin, mutta kun nyt näen miten ihanaksi Turku on kehittynyt niin tulee kyllä vähän ikävä. Jokirannasta on muodostunut Turkulaisten upea olohuone jossa on ravintoita, kahviloita, taidetta ja ihana kirjasto.

 

abobilder-002

 

 

Gatan där vi bodde-
Lapsuuden aikojen kotikatu

14291687_1188586687851734_3124602015680953542_n

 

 

Bakgården. På den högra sidan av balkongen var vårt köksfönster, och det största fönstret var mammas och pappas sovrum. Där ropade vi på gården: maammmaaaa kom i fönstreee

Takapiha. Parvekkeen oikealla puolella meidän keittiön ikkuna ja isoin ikkuna oli vanhempien makkari-ikkuna. Siellä sitten huudeltiin: Äitiiii, tuu ikkunaan…

14305400_1188586697851733_3527533008958233168_o

 

 

Gården var inte så fin då tror jag och så bodde det arga tanter i mitthuset och de ville  inte ville ha lekande barn där. Och någons katt bajsade alltid i sandlådan…

Piha ei kyllä siihen aikaan ollut näin kaunis ja kiukkuiset tädit huusivat ikkunoista ettei saanut leikkiä pihalla ja jonkun kissa kakkasiaina hiekkalaatikkoon..

abobilder-013

 

untitled-1

 

abobilder-193

 

untitled-3

 

s-abobilder-063

 

 

 

untitled-2

 

Bakom Sibeliusmuseet.
Sibeliusmuseon takana.abobilder-028

 

abobilder-031

 

abobilder-086

 

abobilder-083

 

Kiosken där vi köpte glass och godis.
Kiska jossa ostettiin karkkeja ja jätskiä.

millis-abobilder-095-2

 

millis-abobilder-177

 

untitled-4

 

s-abobilder-113

 

untitled6

 

abobilder-099-2

 

 

 

abobilder-127

 

millis-abobilder-134

 

millis-abobilder-130

 

 

Vill ha en liten Fiat!
Tahtoo pikku Fiatin!

abobilder-176

 

millis-abobilder-183

Tvära kast

Ja, det blev ett ganska tvärt kast från det allvarliga inlägget till gårdagens glada filmsnutt, men sånt är livet ibland- riktigt tvära kast.  Idag har jag besökt läkare och varit på röntgen och imorgon blir det blodprov. En massa tankar snurrar i mitt huvud, jag får knappast svar fort men nu är vi ett steg på väg. Fötterna ömmar efter dagens arbete men jag tog värkmedicin och nu sitter jag i soffan med forssingarna vilande på bordskanten och myser med en kopp te och så vill jag dela med mig av en familjefotografering ni också såg skymten av i filmsnutten.
Fotografering vid stranden är svårt. Ljuset ska komma från rätt håll, och helst ska solen ligga lågt. Vi hade tur och fick superfina moln på köpet.

Jag har haft tre familjer och en parfotografering nu under en vecka och vi har kunnat glädjas  åt det vackra vädret. Ja menar- hur ofta är det såhär varmt i september??
Njuter!!

NOPEITA HEITTOJA
Tulipa nopea heitto tuosta vähän vakavemmasta postaksesta eilisen iloiseen viedopostaukseen mutta sellaista se elämä on. Ääripäästä ääripäähän. Tänään kävin lääkärin vastaanotolla ja röntgenissä ja huomenna on verikokeiden vuoro. Niin moni ajatus pyörii päässä mutta enpä usko että saan mitään vastauksia kovinkaan nopeasti mutta onpahan ensimmäiset askeleet otettu.  Jalkoja jomottaa mutta nappasin taas tabun ja nostin jalat sohvapöydälle. Nautin kupin teetä ja samalla raapustelen teille tätä postausta jossa haluan jakaa teille kuvia eräästä kesäisestä perhekuvauksesta joista näitte vilauksen jo videossa. Rannalla kuvaaminen on haastavaa. Valon pitää tulla oikeasta suunnasta ja auringon olla aika matalalla. Meillä kävi flaksi, saatiin ihanat pilvetkin!

Viikon aikana minulla on ollut kolme perhettä ja yksi pariskunta kuvauksissa ja olemme saaneet nauttia ihanasta säästä. Siis miten usein saadaan syyskuussa nauttia tällaisista päivistä??

 

hblogg-8

 

h-blogg-6

 

hblogg-5

 

h-blogg-3

 

h-blogg-2h-blgg-4

 

h-bblogg-1

Mitt tack!

Hejhoj här blev det en lång paus, men nu ska ni få se vad jag sysslat med de senaste kvällarna då jag inte hunnit blogga! Mitt tack till sommarens kunder finns nu som video! Nu ser jag fram emot en massa bokningar i höst- det är ju årets finaste fototid med glödande färger och mjukare ljus än på sommaren.

KIITOKSENI
Heihoi, tähän tulikin tauko mutta nyt aion näyttää mikä tässä tuli väliin niin ettei aikaa jäänyt blogipostausten tekoon! Tein kesän kuvauksista videokoosteen. Haluan tälla tavalla kiittää kaikkia kesän asiakkaita! Nyt odotan syksyn varauksia, onhan tämä ihanaa vuodenaikaa, kun värit hehkuvat ja valo on paljon pehmeämpää kuin kesällä.

 

Att kasta sig åt vargarna eller inte

Tack till er alla som tog er tid att kommentera till förr förra inlägget! Det var alltså ett inlägg som var direkt relaterat till ett annat inlägg om integritet i blogglivet. Det var riktigt spännande läsning och många av er slog nog huvudet på spiken så jag kan väl tro då att jag nog är ganska ärlig rak och vågar vara mig själv på bloggen. Men ni vet, att ge ut mycket av sig själv i en blogg gör en sårbar och ökar risken att få osakliga kommentarer. Tyvärr.

Främst kom det fram saker som att jag vet vad jag vill, är målmedveten, plikttrogen, flitig,  engagerad, perfektionist, och en kreativ själ som gör upp mål som jag också når. Modig, företagsam, pålitlig , hårt arbetande.. Att familjen är viktig och att jag sätter den före allt. Ja då. Stämmer. Ser ni duktig flicka syndromet där? Ganska tydligt va?  Det kom nog inte som en överraskning egentligen. Och jag vet att jag ligger i riskgruppen för att få en rejäl burn- out.

Min kropp protesterar också med jämna mellanrum och behovet att vila blir allt tydligare. Problemet är ju bara att man som företagare inte bara kan sätta sig ner och chilla när man vill. Man ansvarar för ALLT i sitt lilla företag och gör man inte sitt jobb så står man där utan lön. Och jag menar det- UTAN lön. Och hur jag än ville så kan jag inte leva på luft och räkningarna  måste ju betalas. Man får ångest med mindre alltså.

Jag tror  att alla människor en gång i sitt liv skulle borde pröva på att vara företagare. Många har ingen aning om riskerna, avgifterna plikterna och det pris man betalar. Det är så tryggt att vara anställd och ha en lön som rullar på oavsett om man är sjuk eller har semester. Den tryggheten saknar jag många gånger, men samtidigt är jag så oändligt tacksam över möjligheten att styra över min egen tid. För det mesta kan jag göra det nämligen, men somrarna är tuffa för då är det ju högsäsong. Just när alla har semester jobbar jag som mest. När andra laddar upp semesterbilder på Facebook och skriver “äääntligen semester!!! ”  sliter jag som ett djur för brödfödan. Ibland är jag sådär fult  avundsjuk för jag badar verkligen inte i pengar trots att jag jobbar så hårt. Det händer att jag vakar många nätter och funderar hur det ska gå ihop, om jag alls får någon lön nästa månad  och vad jag egentligen sysslar med. Det SLITER på mig alldeles otroligt och det är då de där inläggen med skogsbilder och blommor dyker upp i flödet. Att bara ta kameran och göra något vackert är rogivande och ger mig tröst och ro. Jag försvinner i min bildvärld en stund för att balansera mot bitterheten.

Att vara småföretagare idag är tufft– ibland känns det som att jag bara jobbar åt andra. Allt som kommer in rinner ut igen till skatter, avgifter, försäkringar, utrustning,  pensioner och andra utgifter och själv blir jag utan trots att jag sliter som ett djur och ibland nästan går sönder av trötthet. Ni kan säkert förstå att det känns ganska surt. Finskans ord yrittäjä är väldigt negativt men beskriver det nog ganska bra. Man försöker och försöker och lyckas liksom aldrig… och något skyddsnät finns inte. Kommer det inte in pengar finns det inget, absolut inget att luta sig på. Jag önskar verkligen en förändring i hur småföretagare behandlas i Finland.

Självvalt, säger väl många men det är inte så svartvitt. Jag har ju varit anställd förr men var tvungen att byta bransch av hälsoskäl. Vad skulle jag då välja? Jo något jag kan och brinner för förstås. Livet är för värdefullt och för kort för att slösas bort på att vantrivas med något under hela sin arbetsföra tid.
Kanske står inför hårda val igen ? Företagslivet har förändrat mycket på 6 år. Min kropp är inte stark. Jag hade reuma som ung och den skadade min kropp på många sätt. Jag har ledskador och förslitningar i både fötter och handleder,  astma, ryggproblem och sviter av en TBE. Jag får utmattningadagar ibland, och dagar då jag har svårt att gå för att jag dagen före har varit för aktiv och pressat på med jobb. Smärta är en del av vardagen och jag kan inte mäta den för jag minns inte hur det var innan. Vad skulle jag jämföra med? Jag brukar skämta om att om jag en dag skulle vakna utan smärta så skulle jag nog tro att jag dött under natten, så underligt skulle det kännas!

Jag är kanske inte drömlöntagaren men å andra sidan skulle den som anställde mig få en person med galet hög arbetsmoral,  en plikttrogen och ansvarstagande arbetsmyra. En som tar ett värkpiller och knegar vidare genom stock och sten no matter what. Det är nämligen egenskaper jag utvecklat som företagare och de sitter i ryggmärgen. Risk för burn out?  Jo jag vet, men det behövs mat på bordet, och smärta har varit en del av min vardag sedan jag var tretton år. Skulle jag anställa mig själv om jag också kände till allt detta?  Jodå, det skulle jag, för trots allt är jag ändå oftast glad och positiv typ med drajv.

Det ni ser i bloggen är det som jag väger upp balansen med. Blombilder,natur  och stilleben blir min räddning när det blir tungt och kroppen helt enkelt tvingar mig att ta paus eller när det bara varit fullt upp och jag är så uppvarvad att ögonen står som bollar i huvudet. Vanliga vardagar vägs upp av en guldkant när det går. Det som kanske blir den där “polerade bloggytan” . En lycklig familj, ett städat hem, estetiskt vackra saker och bilder, och god mat med vin och myspys. Men ja,  allt det där  är sant! Tvärtom från vad till exempel Christina tippade så är det estetiska inte en börda för mig. Jag kopplar av med att ha det vackert omkring mig och vårt hem är oftast ganska städat för vi har ju ingen här som råddar på desto mer. Jag får bara ångest av stök men visst har jag dagar då jag lämnar saker efter mig, men jag behöver inte storstäda för att kunna ta en bloggbild och det finns ingen prestationspress i anslutning till det.

Min man är min stora stöttepelare i mitt liv.( hups klische´varning)  Han är min stora kärlek och tillsammans ser vi till att vårda vårt förhållande. Motgångar ska inte stjälpa oss, de ska stärka oss. Vi har ett riktigt tufft skitår bakom oss men vi står varandra närmare än någonsin. Där den ena vacklar står den andra och tar emot. Ett bra förhållande kommer inte gratis. Man måste vårda det,  och det verkar ni ju se på bloggen att vi gör.
Jag är tacksam för varje dag som jag får ha honom vi min sida, men jag får ju jobba på att han vill vara där. Man ska aldrig ta någon för given.

Vi reser nästan aldrig för det har vi inte råd med. Ingen gemensam semester har vi haft heller på flera flera år, men vi kan konsten att välja ut en dag och göra den speciell. Göra dagresor någonstans, äta gott och mysa, bara vara med varandra, bredvid varandra. Säga “jag älskar dig” VARJE dag, och många gånger. Vi kramas mycket och pratar om allt och kan också vara tysta tillsammans. Han är min allra allra bästa vän.

Sådan är jag, och det mesta verkar jag ju ge ut på bloggen. Nu vet ni också varför hälsan är ett bekymmer och varför jag inte kan bara stanna upp och vila när jag vill. Att jag inte alltid kan välja, hur trött jag än är för ogjorda saker drabbar ju mig själv. Att jag ändå älskar mitt jobb och det jag skapar. Jag fredar veckosluten för familjen och för vila så gott det går och jag övar mig på att säga NEJ. Mycket ger jag ut, men jag drar också en gräns för vad som stannar innanför och som delas bara med familjen. Men jag är alltid ärlig här, även om ni ser bara en bråkdel av mig, och någon provocerande åsiktsblogg kommer detta aldrig att bli.🙂

Nu trycker jag på “publicera- knappen innan jag ångrar mig.

Tack för att ni läser, har åsikter och orkar kika in! Er läsare tar jag nämligen inte för givet heller. Jag vill ge er en orsak att återkomma hit gång efter gång.

 

dimma-001-fb
KUINKA PALJON KERRON ITSESTÄNI?
Kiitos kaikille kommentoijille! Kyseessähän oli teksti jossa linkitin Linn Jungin blogipostaukseen jossa hän mietti rajaa yksityisyyden ja jakamisen välillä blogissa. Olipa jännä lukea mitä mieltä olette siitä mitä annan itsestäni ulos blogin kautta. Aika paljon ilmeisesti paljastan kuitenkin, koska moni kommentti iski oikeaan kohtaan. Kai minä sitten olen aika avoin ja rehellinen.🙂  Mutta kuten tiedätte, avoimuus blogissa tekee myös havoittuvaiseksi ja voi myös johtaa asiattomiin tai ilkeisiin kommentteihin. Valitettavasti.

Esille tuli monta mielipidettä siitä että olen ahkera, määrätietoinen, työläs, luotettava ja teen kovasti työtä menestyäkseni. Olen täydellisyyden tavoittelija, rohkea ja luotettava. Laitan perheeni etusijalle. Kyllä nämä aika nappiin osuivat. Kiltin tytön syndrooma. Näette sen varmaan? Minulle ei mikään yllätys ja tiedän että olen oikea mallikappale jos etsitään burn-outin riskiryhmään kuuluvia.

Kehoni protestoikin useasti ja levon tarve tulee useammin eteen. Ongelmanahan on että yrittäjälle lepääminen ei noin vain ole vaihtoehto. Yrittäjä on 100% vastuussa omasta toimeentulostaan ja jos työtä ei tehdä, ei tule palkkaakaan. Siis ihan oikeasti EI TULE!
Silloin ei laskujakaan makseta, eikä osteta ruokaa. Aika ahdistavaa, eikö vain?

Uskon että jokaisen palkollisen pitäisi joskus elämänsä aikana testata yrittäjyyttä. Moni ei edes tiedä mitä riskejä ja minkälaista panosta vaaditaan, puhumattakaan kaikista pakollisista menoista ja velvollisuuksista ! Palkollisen elämä on helppoa. Palkka juoksee lomallakin ja sairaana ollessa. Jos jää työttömäksi saa työttömyyskorvausta.
Sitä turvallisuutta kaipaan useastikin mutta samalla arvostan suuresti tätä nykyistä mahdollisuutta ohjata omaa aikaani. Useimmiten nimittäin pystyn, mutta kesät ovat eri juttu kun on huippusesonki. Minä raadan kuin hullu kun muut postailevat lomakuvia facebookissa. “Viiiiihdoin koitti loma!!!!!”  Joskus olen oikein rumalla tavalla kateellinen sillä en kylve rahoissa vaikka raadan niska limassa ja joskus öisin makaan hereillä miettien miten tulen toimeen ja voinko nostaa seuraavassa kuussa palkkaa lainkaan?  Mitä minä oikeasti tässä touhuan? Se on äärimmäiseen kuluttavaa ja juuri silloin alkaa blogiin tulvia noita metsä- ja kukkakuvia sillä kuvaaminen on parasta terapiaa. Katkeruus häviää metsässä.

Pienyrittäjän elämä on kovaa. Raastavaa. Joskus tuntuu siltä että teen vain töitä muille. Vaatimaton pieni tuloni menee veroihin, vakuutuksiin, työvarusteisiin, laskuihin ja eläkemaksuihin eikä itselle jää mitään vaikka kuinka uurastan ja olen välillä uupumuksen rajalla. Voitte varmaan ymmärtää että välillä tuntee olonsa hieman katkeraksi.
Suomenkielinen sana yrittäjyys on sitäpaitsi todella negatiivinen sana. Ruotsiksi käytetään sanaa företagare joka tulee sanasta företagsam, eli toimelias. Yrittäjä vaan yrittää ja yrittää eikä koskaan onnistu. Suojaverkkoakaan ei ole. Ellei rahoja tule, ett saa back uppia mistään. Toivon että tässä massa käsiteltäisi pienyrittäjiä vähän paremmin.

Itsepähän olet valinnut!!! No joo mutta eihän se ole ihan niin yksinkertaista. Olenhan minäkin ollut palkollisena mutta jouduin vaihtamaan ammattia terveydellisistä syistä.
Mitä sitten olisin valinnut? No tietysti jotain jota rakastan ja jota teen intohimolla ja antaumuksella. Elämä on liian lyhyt ja arvokas tuhlattavaksi johonkin jota inhoaa, mutta ehkä taas seison vaikeiden asioiden ja valintojen edessä? Kehoni ei ole vahva. Sairastin nuorena reumaa joka jätti jälkensä. Minulla on nilkoissa ja ranteissa nivelrikkoa ja vammoja, selässä välilevy joka elää omaa elämäänsä ja sen lisäksi vielä astmaa ja jonkinlaisia puutiaistaudin jälkioireita. Saan välillä uupumispäiviä ja joskus on suuria vaikeuksia kävellä,  jos olen ollut todella aktiivinen ja rutistanut töitä kovalla tahdilla. Kipu on osa minua enkä osaa sanoa kuinka kova se on sillä en muista  millaista elämä on ilman sitä. Mihin vertaisin? Ajattelen että jos jonain aamuna heräisin ilman kipua luulisin varmaan että olen yön aikana kuollut. Niin oudolta se tuntuisi.

En ehkä ole unelmatyöntekiä mutta se joka palkkaisi minut saisi työntekijän jolla on korkea työmoraali ja on ahkera ja vastuunkantava työmuurahainen. Sellainen joka nappaa kipupillerin ja menee läpi harmaan kiven vaikka mikä olisi. Sellaisia ominaisuuksia olen nimittäin yrittäjänä oppinut eikä ne kulumalla lähde. Loppuunpalamisen riski? No tietysti, mutta ruokaa pitää saada pöytään ja kipu o ollut osa arkeani murroiästä saakka. Palkkaisinko itseni jos tietäisin kaiken tämän? No kyllä hitossa tekisin sillä kaikesta huolimatta olen aika iloinen ja positiivinen tyyppi ja draivia löytyy.

Tasapainoilu näkyy blogissa. Kun keho painaa stoppia ja silmät seisoo päässä ja pakottaa rauhottumaan,  postauksiin tulee kukkakuvia, metsäkuvia ja asetelmia. Tavallinen arki saa kultareunuksen  aina kuin siihen pystyn. Ne ovat niitä “täydellisen blogielämän kuvia” .Se niin sanottu kiillotettu pinta. Mutta hei, se kaikki on totta eikä pelkkää pintaa. Näet onnellisen perheen, siistin kodin, kaunita esineitä ja ihania päivällisiä viinin kera. Se kaikki on siinä. Minulle esteettisyys ei ole rasite. Meidän koti on aina melko siisti ( eihän täällä ole ketään sekoittamassa) eikä minun tarvitse blogikuvien takia raivata koko kotia. Nautin siitä että ympärilläni on kaunista ja siistiä. Sekava koti ahdistaa eikä minun tarvitse blogipostauksen takia tehdä suursiivousta. Totta kai minullakin on sellaisia päivä jollon jätän tavaroita esille mutta sitten poimin ne taas pois kun alkavat ahdistamaan. Mutta siis mitään paineita täydellisyydentavoitteluun minulla ei ole.

Mieheni on tukipilarini. (hups kliseevaroitus)  Hän on elämäni rakkaus, ja yhdessä vaalimme suhdettamme. Vastoinkäymiset vahvistavat, ja yhdistävät eivätkä muserra meitä. Meillä on ollut ihan paska vuosi mutta olemme läheisempiä kuin koskaan.Siinä missä toinen horjuu, on toinen sitten tukemassa. Hyvä suhde kantaa vain jos sitä hoitaa. Ilmeisesti moni onkin nähnyt tämän paistavan postauksissa läpi. Olen kiitollinen jokaisesta päivästä yhdessä. Saan tietysti tehdä töitä sen eteen että hän haluaa seistä siinä rinnallani. Koskaan ei saa pitää toista  itsestäänselvänä asiana.

Emme matkusta juuri koskaan sillä meillä ei ole siihen varaa. Meillä ole olut yhteistä lomaa vuosiin. Osaamme kuitenkin poimia jostain vapaita päiviä joista tehdään jotain ekstraa. Tehdään päiväreissuja, syödään ja juodaan yhdessä jotain erikoisen hyvää ja ollaan yhdessä. Sanotaan toisillemme “rakastan sinua” päivittäin. Monta kertaa päivässä itse asiassa. Halataan paljon, ja jutellaan ihan kaikesta. Hän on paras ystäväni.

Sellainen siis olen. Nyt tiedättekin miksi en voi levätä vaikka kuinka haluaisin ja tarvitsisin. Yrittäjänä kärsin tekemättömistä asioista aina eniten itse. Tiedätte myös että kaikesta huolimatta rakasta työtäni ja sitä mitä saan olla luomassa. Yritän pyhittää viikonloput levolle ja perheelle. Opettelen sanomaan EI.  Paljon jää blogissa myös sanomatta mutta on asioita joita jätän  itselleni ja perheelleni. Raja on tässä mutta tiivistettynä voin sanoa että olen täällä blogissa aina oma itseni, vaikka näette minusta vain osan.🙂 Provosoivaa mielipideblogiakaan tästä ei koskaan tule.🙂

Ja nyt painan “julkaise”-nappia ennen kuin kadun.
P.S Kiitos että jaksatte lukea, kommentoida ja käydä täällä! Teitäkään en pidä itsestään selvänä asiana, vaan haluan antaa teille syyn palata takaisin kerta toisensa jälkeen.