Ny detalj i sovrummet


Text på svenska ja suomeksi

Vissa saker blir tydligare när man gör förändringar. Tidigare har det inte stört mig att det var tomt ovanför sängen – kanske för att den blå färgen var så dominerande. Nu ville jag ha lite balans i helheten och mjukhet som skulle följa den övriga inredningen och färgskalan.
En enkel väggbonad fick bli lösniningen och den blev till av ett kvastskaft och ett stort nystan makrame´garn. Jag har inte tålamod för större och mer detaljrika knytverk och dessutom får jag galet spända nackmuskler och huvudvärk av allt för stora komplicerade arbeten, så det här får duga. Jag är faktiskt mycket nöjd! Sovrummet känns mjukare och flyter nu bättre ihop med stilen i resten av hemmet.
Inspiration för liknande väggdekortationer finns på Youtube och Pinterest.

UUSI SEINÄKORISTE MAKKARIN SEINÄLLE

Tietyt asiat näkyvät vasta kun tekee muutoksia. Aiemmin en ole reagoinut tyhjään seinään sängyn yllä mutta kun seinä vaihtoi väriä se alkoi vaivata. Ehkä se vahva sininen väri oli niin dominoiva etten aiemmin huomannut mitään, mutta nyt halusin tuoda tähän jonkun pehmentävän katseenvangitsijan.
Simppeli seinävaate sitten syntyi luudanvarresta ja makrame´langasta. En jaksa keskittyä isoihin vaativiin solmintatöihin eikä niska tai hartiaseutu tykkää isommista projekteista joten less is more ja tähän kyllä tykästyin. Se tuo pehmeyttä tilaan ja sitoo makuuhuoneen yhteen kodin muun sisustuksen kanssa.
Inspistä tällaisiin töihin löytyy Youtubista ja Pinterestistä

Sovrummets nya kläder

Text på svenska
ja myös suomeksi

Sovrummet fick en makeover. De blå väggarna är ett minne blott ( eller ett minne blått va? Haha ) För mig är inredning en process, nåt som är i ständig förvandling. Jag påverkas av mitt jobb, av trender, av stämningar, årstider och levnadsskeden och så får det vara. Det senaste året har det varit rörigt med studio som öppnades och sen stängdes och saker som skulle rymmas in här hemma istället eller roudas hit och dit. Det har varit distansjobb som ömsom skötts på halvdistans och ömsom på heldistans och routers och sladdar som alltid tycks vara på fel ställe.

Att spendera mera tid hemma gör också att väggarna börjar falla på en. Man börjar se saker på annat sätt, och kanske behövs det lite stimulans nånstans också. Jag har saknat loppisar men handlat och sålt lite kul secondhand- grejer online istället och det har funkat bra och varit tryggt då byten skett utomhus och betalning med mobilen.
Känner att stilen här hemma är ganska rofylld och jordnära men att sovrumsfärgen ( som jag nog gillade) ändå stack ut lite väl mycket i förhållande till det andra mer dämpade tonerna. Det fick blir en ny väggfärg och käre maken tog tag i rollern, duktig som han är. Jag klottar allt för mycket och har inte samma tålamod alls. Tyvärr blev den första nyansen av grått helt fel, det bröt kraftigt mot syrenlila och det stod jag bara inte ut med. Inte för att det var en ful färg, nej inte alls men för att den var kall och inte kändes som det jag hade sett framför mig. Istället blev det något av en grå- beige, eller greige som det kallas. Sandfärgat men känns grå i visst ljus och creme i annat. Och jag är så nöjd även om jag panikerade lite först och trodde jag valt en för ljus nyans, men man SKA välja några steg ljusare än på färgkortet. Trots det kunde den kanske varit snäppet mörkare ännu men näe, det är nog så bra såhär.

Nu pustar jag ut ( och gubben också ) och bara lutar mig bakåt och är nöjd så nöjd. Nya påslakan fick det också bli och de gamla får bli gästlakan. Om vi nu nån gång kan ha gäster igen?
Hursomhelst- zenmoment är det nu. ( Trots de hatade glasfibertapeternaför dem kan vi som hyresgäster inte påverka. )
Minns du inte hur det såg ut före så kan du kika in HÄR

MAKKARIN SÄVYMUUTOS
Minulle sisustus on jatkuva prosessi jonka ei ole tarkoituskaan valmistua. Minuun vaikuttaa työ, trendit, elämäntilanne, tarpeet, vuodenajat, tunteet yms. Viime aikojen elämänmuutokset kuten studion avaaminen ja sulkeminen ja siihen liittyvä tavaroiden säilytys, jatkuva roudaus ymsyms sekä etätyö kotona- etätyö työpaikalla- edestakaisin on myös myllertänyt sisustusta. Routerit ja johdot työtasot ja muut tietoliikenteeseen liittyvät tilpehöörit ovat ollet sikin sokin ja aina väärässä paikassa. Sitten se kotona vietetty aikakin on tottakai vaikuttanut kodin tunnelmaan. Etäily ja riskiryhmään kuuluminen on pitänyt minut kotosalla enemmän kuin koskaan elämässäni ja silloin mieli alkaa kaipaamaan muutosta ja virikkeitä.
Kirppiskaipuuseen on löytynyt jonkinlaista lohtua netistä ja ostokset on voitu suorittaa koronaturvallisesti ulkosalla ja mobielpay maksulla. Olen sekä myynyt että ostanut.

Alkoi kuitenkin jossain vaiheessa tuntumaan että vaikka tykkäsinkin sinisestä makkarista niin se erottui vähän liikaa kodin muusta tyylistä. Inhottavalle lasikuitutapetille emme vuokralaisina mahda mitään mutta maalilla saa ihmeitä aikaan. Rakas aviomies tarttui telaan ja näin vaihtui sävy. Trial ja errorin kautta koska ensin sävyksi valittu vaaleanharmaa taittoi lilaan enkä vaan voinut tottua siihen. Silmä kaipasi lämpimämpää sävyä ja päädyimme sitten maalaamaan sellaisella “greigellä” eli sävyllä joka jossain valossa näyttää harmaalta mutta jossain sellaiselta pehmeältä beigeltä. Ensin kyllä panikoin että valitsinko liian vaalean mutta aina pitäisi muistaa että seinällä isolla pinnalla sävy muuttuu eli kannattaa valita yksi tai kaksi astetta vaaleampi kuin mitä värikartassa näkyy.
Olisi tuo voinut tummempikin olla mutta nyt olen kyllä tosi tyytyväinen tähän.

Jos et muista miltä näyttoi ennen tai jos olet uusi lukija niin kurkkaa TÄNNE.


Gravdifotografering i utemiljö

Under vintern har jag gjort både kundfotograferingar och egna projekt i utemiljö. Jag tänkte ni skulle få se lite gravidbilder från en härlig fotodag i januari, när vintervädret var som vackrast och vi fick ett alldeles magiskt ljus. En helt idealisk underbar arbetsdag!

RASKAUSAJAN KUVAUS MILJÖÖSSÄ
Olen talven aikana tehnyt sekä asiakastöitä että omia kuvausprojekteja ulkomiljössä. Tässä esittelyssä raskausajan kuvia jotka otettiin kauniina tammikuisena talvipäivänä kun valo oli aivan mahtava ja kaikki muutkin olosuhteet olivat kohdillaan! Tällaisesta nautin täysin siemauksin!

Att måla med soda och färg

I höstas hittade jag en ny fluga på Youtube och instagram- att blanda färg med matsoda och få en effekt som påminner om lera och keramikarbeten. Klart jag måste testa! Kul var det och snabbt blev jag lite “hooked” och fick försöka hejda mig och inte blir för ivrig.

Jag använde mig av en sorts kalkfärg och blandade på gehör. Ju mer soda man sätter, desto tjockare och skrovligare och mer struktur på ytan får man. Det torkar i ett nafs och fäster på nästan vad som helst ( även glas och porslin) Den här ljuskoppen för värmeljus var svart förut men nu ser den mer ut som en vit lerkruka. på utsidan.


SOODAMAALAUS
Jo syksyllä Youtubessa ja instassa levisi soodamaalaus- villitys. Tässä siis maaliin sekoitetaan ruokasoodaa jolloin maalista tulee karhea ja tahnamainen ja se tarttuu melkein mihin vain. Voit maalata lasia tai posliinia ja se kuivuu todella nopeasti. Mitä enemmän soodaa, sen kuivempi ja paksumpi maali.

Äkkiä olin koukussa ja sain alkaa jarruttelemaan intoani. Käytin värinä sellaista kalkkimaalin tapaista maalia askartelukaupasta. Se on muutenkin helposti tarttuvaa ja kuivuu nopeasti. Veikkaan että tätä voi soveltaa muihinkin väreihin. Pinnasta tulee paksu ja savimainen mutta liian paksuksi ei kannata sekoittaa.

Tämä tuikkukippo oli aikaisemmin musta mutta nyt se sai rouhean savimaisen pinnan.

Man tager vad man haver


Varje år får jag ett ryck att röja, rensa och förnya genast efter jul. Så även i år, men jag ville ju inte handla något nytt utan utgå från vad jag redan har, så när jag ville ha en platt lite bricka till soffbordet fick jag tänka till lite. Till slut hittade jag en djup ram med glasskiva , vände den upp och ner och voila´!

Att samla små stilleben i klungor och “rama in” dem lugnar ner inredningen så att man kan ha framme många små kära föremål utan att det ändå känns rörigt eller plottrigt.

UUTTA VANHASTA
Joka vuosi saan joulun jälkeen hurjan raivaus- ja uudistusbuumin ja niin myös tänä vuonna. Sen vuoksi, kun halusin sohvapöydälle pienen tasapohjaisen tarjottimen, jouduin hieromaan aivonystyröitäni ja miettimään että löytäisinkö jotain kodistani jonka voisin uusiokäyttää. Eihän raivaamisessa olisi järkeä jos lähtisi heti ostamaan jotain uutta. Ja niin sieltä yhdestä kaapista löytyikin syvä kehys jossa oli lasi. Käänsin sen nurinpäin ja voila´- sain tarjottimen.

Asetelmat rauhoittavat sisustusta kun esineet yhdistetään ryhmäksi ja vaikka “kehystetään” näin. Jos ne lojuisivat pöydällä irtonaisina se näyttäisi paljon sekavammalta.

En ny hobby

Hej på er från hemmabubblan. Tänkte jag skulle visa er min nya hobby!
Ursäkta bildkvaliteten. Jag sänker gärna tröskeln på kraven ibland, för att överhuvudtaget få några inlägg gjorda.

Jag har redan länge tänkt att jag skulle vilja gå någon sorts lettering- kurs men tid och rätt tillfälle har inte dykt upp. Därför blev jag glad när jag kom ihåg att en bekant till mig har olika kreativa kurser också i pappersformat och att jag kunde önska mig ett häfte till julklapp. Tomten ( läs mannen) var snäll och uppfyllde min önskan och nu har jag övat så jag har kramp i handen! En välkommen känsla, för jag har redan ett tag varit orolig över att min handstil har rostat och att jag inte kan hålla i pennan så stadigt mera.
Nu övas rätt muskler upp och jag måste säga att det inte är det enda som övas. Tålamodet och långsamheten får också plats. Här skriver man inte snabbt utan varje drag görs med omsorg. Det här är mindfullness i allra högsta grad, och jag kan lätt glömma bort mig i bokstävernas värld en god stund. Det är egentligen bara handkrampen som avbryter mig.

Vill du köpa dig ett eget häfte och penna till så hittar du dem hos Sari på Kotokunnas HÄR

UUSI HARRASTUS
Moikka täältä kotoilukuplasta! Ajattelin näyttää teille uuden harrastukseni.
( kuvalaatu on mitä on- ajattelin että joskus on hyvä madaltaa kynnystä jotta oikeasti tulisi edes jotain postauksia tehtyä )
Olen jo pitkään halunnut oppia sivellintekstauksen salat ja juuri sopivasti jouluksi muistin että Sarihan näitä kursseja myy! Joulupukki ( lue mieheni ) kuuli toiveeni! Tähän jää koukkuun ja oikeastaan ainoa asia joka saa minut lopettamaan on mojova käsikramppi.
Ihana tunne kyllä, olen jo jonkun aikaa ollut huolissani oman käsialan rapistumisesta.
Tämä on myös hyvää mindfullness harjoittelua sillä nopeasti tässä ei kirjoitella vaan pitää olla todella kärsivällinen noiden linjojen kanssa. Ihan yhdessä yössä homma ei ole hallussa.

Kiinnostuitko ja haluasit ostaa oman setin itsellesi? Klikkaa itsesi verkkokauppaan!

Corona och krasch- vad lärde jag mig under 2020?

Ett avslut på ett konstigt år är väl på sig plats. Här kommer en årskrönika.

JANUARI
Blogglusten lyste med sin frånvaro. Jag jobbade mycket, gick på gym och hann också ha lillfröken som nattgäst.
Mannen målade vardagsrummets vägg- ett beslut vi inte ångrat. När jag blickar bakåt på bilder från julen -19 såg det så anemiskt blekt ut med den stora vita väggen. Då bloggen inte varit aktiv fick jag kika bakåt till instagramjanuari för att minnas.

TAMMIKUU
Blogisposaukset eivät innostaneet ja ( jouduin instasta tarkistamaan mitä tein) ja kiireitä riitti muutenkin. Tein paljon töitä, kävin salilla ja pikkuinenkin kävi meillä yökylässä.
Mies maalasi olkkarin seinän ja se osoittautui ihan nappivalinnaksi.

FEBRUARI
Vi firade 20 år tillsammans och det blev min årets mest gillade bild på instagram.
Vardagen fylldes av jobb och jag pysslade på men photoprops och annat till studion.

Juhlimme 20 vuotta yhteiseloa ja kuvasta tuli kaikista tykätyin instafeedissäni tänä vuonna.
Työkiireitä oli ja tein kuvausrekvisittaa liukuhihnalla studiolleni.

MARS
Men uff en sån galen månad men bloggen vaknade till liv igen!
Jag gjorde en alldeles härlig babyfotografering och kände att jag verkligen började bli
varm i kläderna och hitta min stil, men just i samma tid kom de första nyheterna om ett underligt virus…
Just när allt stängdes ner och det blev distans på det mesta så gick jag och halkade och fick ett
axelbrott. Resten av mars gick i dimmiga dagar, hemma hemma och hemma.
Gatorna och restaurangerna var tomma och på himlen syntes plötsligt inga flygplan.
Det var faktiskt lite domedagskänsla över det hela.

MAALISKUU
HUH mikä kuukausi!!
Blogi heräsi eloon. Tein ihanan vauvakuvauksen ja koin että nyt löysin täydellisesti sen oman tyylini.
Samoihin aikoihin saimme kuulla uutisia oudosta viruksesta ja sitten kaikki kävikin äkkiä
ja yhtäkkiä elämä pysähtyi – ja oltiin kotonakotonakotona.
Ilmassa oli outo surrealistinen tunnelma.Samoihin aikoin satuin myös liukastumaan niin että sain olkapäämurtuman. Maaliskuun loppu olikin sitten sen myötä myös todella pysähtynyttä aikaa.

APRIL
Vi fick plötsligt ett erbjudande om att få vara ute i en stuga på en ö i skärgården och det kändes både overkliget men också väldigt roligt. Ett ställe där vi kunde vara nära naturen och där coronan i alla fall inte härjade. På grund av alla omständigheter hade vi ju ovanligt mycket fritid tillsammans också.
Vi fick besöka stället och sen var det bestämt. Det var världens chans alltså och kändes så bra att
fylla hjärnan med annat sådär mitt i vår arma coronastress.
Vi det här laget hade det ju bekräftats att jag verkligen hörde till riskgrupp och det var oerhört stressande i en situation där allt var så nytt och man inte visste så mycket.

HUHTIKUU
Saimme aivan yhtäkkiä tarjouksen viettää aikaa saaristossa ja tartuimme mahdollisuuteen heti kun olimme käyneet siellä paikan päällä. Siis mikä taivaallinen ajoitus! Koronastressistä väsyneinä mutta onnellisina aloimme suunnitella kesää. Olipa ihanaa täyttää mieli muillakin ajatuksilla välillä! Tässä vaiheessahan oli jo käynyt ilmi että olin riskiryhmässä mikä oli äärimmäisen ahdistavaa tilanteessa jossa viruksesta tiedettiin niin vähän.

MAJ
Jag började distansjobba och vistades bara hemma eller på stugan. Träffade barnbarnet och mina föräldrar ute, vi var verkligen försiktiga och gladdes åt att det var vår i alla fall. ( då visste vi inte att allt skulle upprepas på hösten… ) Saknade gymmet men tränade hemma och yogade så gott det gick.
Vi förde ut saker till stugan, pysslade med allt möjligt smått och gott och njöt av en tidig, varm och skön vår.
Vi var hänförda av naturen och såklart hade jag med mig kameran dit ut.

TOUKOKUU
Etätyöt ja mökkeily. Olin kotona lähes koko ajan ja jos lähdin jonnekin niin se oli lähinnä tapaamaan vanhempiani ja lapsenlasta ulkona. Olimme todella varovaisia. Kaipasin salitreenejä mutta joogasin ja treenasin kotona.
Veimme tavaraa mökille viikonloppuisin ja sunnittelimme kesää ja nautimme saaristosta ja ympäristöstä joka oli henkeäsalpaavan kaunis.

JUNI
En semestervecka och äntligen ett lugnare virusläge så jag vågade ge mig ut och gör några reportage
i Österbotten. Kände mig lite avvikande nog, då jag för säkerhets skull använde en FPP3 mask. Vi det laget var det knappt någon som ens använde vanliga munskydd. Det var svettigt och plågsamt att fota i timmar men jag var lycklig att jag kunde utföra uppdragen och hålla firman igång.
Resten av semesterveckan tillbringades på ön.
Juni betydde i övrigt en massa redigeringsjobb, distansarbete men också mycket vistelse ute. Sommar när den var som bäst.

KESÄKUU
Lomaviikko ja vähän töitäkin. Ja mökkeilyä. Ihanan paljon ulkoilua vastapainoksi kevään kotoilulle.
Juhannuskin saapui ja kesä oli kauneimillaan.

JULI
Jag jobbade rätt så mycket men var ledig på helgerna. Vi åkte ut till stugan så fort vi kunde,
det var ju så skönt att ha en fristad. I övrigt så var juli nog den månad då coronan påverkade oss minst. Äntligen kändes allt nästan normalt, även om jag innerst inne i mig kände en stor gnagande oro och ett stort och besvärligt beslut redan var fattat. Jag sade upp mitt studiokontrakt. Det gjorde ont, för jag hade jobbat så hårt för mina drömmar, men jag kände på något konstigt vis på mig att det måste göras. Min intuition var inte fel, skulle det ju visa sig, för även om många andra fotografer fortsatt som vanligt, visste jag att hösten skulle innebära isolering för mig igen och att fota små nyfödda var otänkbart.
Lilla Fröken barnbarn besökte oss en helg och fick öva inför semesterveckan.
I slutet av juli började vår semester och lagom till semestern blev terrassutbyggnaden klar.

HEINÄKUU
Paljon töitä mutta myös mökkeilyä. Koronatilanne oli rauhallinen ja tuntui jo lähes normaalilta mutta rinnassani nakersi paha tunne ja tiesin että minun pitäisi kuunnella sisäistä ääntäni. Iso päätös oli jo itse asiassa tehty. Sanoin studiotilani irti koska tiesin jotenkin sisimmässäni että virustilanne eskaloituisi syksyllä. Tiesin myös että moni muu yrittäjä jatkaisi samaan malliin kuin kesällä mutta tiesin että minulle syksy tietäisi taas eristäytymistä ja etätyötä. Vastsyntyneiden ja taaperoiden kuvausta en voisi ajatellakaan.
Raskas mutta pakollinen päätös ja surin pirstaleiksi mennyttä unelmaani mutta ihana loman alku toi elämään iloa. Terassin laajennuskin valmistui sopivasti.


AUGUSTI
Semester och en pratfylld vecka med fröken på ön. Sommarens bästa!!! Sand mellan tårna, soldoft i huden och plättsylt runt läpparna. Myggbett och bastubad och natisagor… sommaren när den är som bäst- jag lever länge på minnena även om man var rätt så trött efteråt. Det är intensivt med en 4 1/2 åring…
Resten av semestern var också underbar, vi tog oss knappt ifrån ön. Jag gjorde några fotograferingar och vi gjorde en utflykt till Raumo men när nya smittor började fylla nyheterna valde vi bort en hel del av det som vi planerat och bara var i nuet. Kvällarna mörknade och forneldarnas natt var magisk.
Under de sista dagarna i augusti tömde jag min fina studio.

ELOKUU
Loma ja erittäin intensiivinen viikko lapsenlapsen kanssa. Aivan ihanaa vaikkakin väsyttävää. Ehdottomasti vuoden hauskin viikko kuitenkin!
Loput lomasta oleiltiin, tehtiin muutama retki ja minä tein jonkun kuvauskeikan mutta kun tartuntoja alkoi taas tulla ympäri suomea päätimme vain olla ja nauttia hetkestä. Elokuun illat pimenivät ja muinaistulien yö saaressa oli maaginen.
Elokuun viimeisinä päivinä tyhjensin studion.

SEPTEMBER
Jag återgick till jobbet även om jag skötte distansuppgifter i kontoret.
Vädret blev svalare men vi njöt av varje helg vi kunde åka ut till ön.
Det blev blåsigt men var ändå rätt så varmt så vi beslöt att åka ut så länge som det bara går.
Jag blev ivrig på att måla och samla naturmaterial för vinterns pyssel.

SYYSKUU
Takaisin työkuvioissa ja tällä kertaa etänä mutta toimistolla.
Ilmat viilenivät pikkuisen ja oli aika tuulista mutta nautimme mökkeilystä täysin siemauksin ja päätimme
jatkaa sesonkia niin pitkälle kun vain pystyisimme.
Innostuin maalaamisesta ja keräsin sulkia ja muuta luonnonmateriaalia talven askarteluja varten.

OKTOBER
Nu stod det rätt så klart vartåt smittoläget barkade. Kvar var några stughelger och ett sista besök den 23. 10.
Efter det hände något med mig och jag kände det som om mattan dragits undan under mig.
Jag mådde dåligt hela oktober och fick verkligen kämpa för att orka se framåt.
Nu efteråt har jag förstått att jag säkert hade en hel del känslor i mig som jag inte hunnit känna under sommaren och jag förstod också hur viktigt det hade varit med det där anhålet som stugan var för oss.
Nu hade jag inte det, och det kändes verkligen tungt. Jag grät mycket och kände mig skör.

LOKAKUU
Nyt tuli kyllä selväksi mihin suuntaan tartuntatilanne oli menossa. Meillä oli vielä muutama mökkiviikonloppu ja viimeinen päiväretki tehtiin 23.10.
Sen jälkeen oloni notkahti ja voin aika huonosti koko loppusyksyn. Tajuan näin jälkeenpäin etten ollut kaikkia asioita työstänyt päässäni tarpeeksi ja miten tärkeä tuo mökki oli meille henkireikänä ollut.
Nyt edessä oli pitkä pimeä talvi ja tunsin surua ja olo oli aika hauras ja itkuinen.

NOVEMBER
Jag piggade upp mig med ett fotoprojekt om höll mig flytande. Coronastressen pressade mig
mer och mer och jag försökte verkligen hitta redskap för mig att hantera det hela, men det var svårt att hitta glädje i en alltjämt mörknande grå höst och en mer och mer isolerad tillvaro. Jag yogade, mediterade, handarbetade och skaffade en roddmaskin…Vi åt hälsosamt och växtbaserat vilket min IBS mage inte fattade utan började protestera mot alla grönsaker. Bakvänt och inte kul alls.

MARRASKUU
Yritin piristää itseäni valokuvausprojektilla mutta koronastressi ahdisti yhä enemmän vaikka yritin kaikin tavoin löytää sopivia työkaluja hermojen rauhoittamiseen. Joogasin, meditoin, tein käsitöitä, hankin soutulaitteen… Syötiin kasvipainotteisesti ja vaikka luulisi sen olevan hyvä juttu, vatsani tilttasi kaikista kasviksista. Ikävää.

DECEMBER
Jag hade återkommande problem med hälsan. Kroppen krånglade och jag mådde inte särskilt bra på något sätt. Huvudvärk, muskelspänningar och kramper, ryggont, värk i benen, magont, matsmältningsproblem, helt enkelt en allmänt tung och jätte känslig tid då jag kände mig så otroligt värdelös och skör. Dåligt samvete har jag också lidit av, för att jag inte kunnat dra mitt strå till stacken på jobbet när andra fått slita.
Jag fick tid för vidare undersökningar för magen och väntar på kallelse till gastroskopi, men fick också ha en distansträff med en psykolog.
Jag vill gärna tala öppet om det, för det är verkligen inte så konstigt att kroppen och själen reagerar på stress såhär och när jag nystade upp allt som hänt under de senaste 5 åren så blev allt ganska glasklart. Jag har töjt och töjt på mig själv och krävt helt orimligt mycket utan att kunna återhämta mig då jag ju flera år också lidit av sömnproblem och varma vallningar. Jag har varit helt skoningslös mot mig själv och närmast sett behovet att vila som en svaghet som ska kuvas. Hur sjukt är inte det? Klart att det kommer en vägg emot och rädslan för coronan var väl den sista stöten som skuffade mig över kanten. Att kapitulera var ganska skönt ändå.
Jag blev tack och lov inte diagnostiserad med depression även om det inte var långt ifrån, utan närmast faller måendet inom gränsen för ångestoch förhoppningsvis visar gastroskopin inget som inte går att bota.

Just nu i skrivande stund mår jag bättre, men vi får väl se hur det nya året blir. Helt klart är att jag går ut ur det här mardrömsåret med mycket lärdom i fickan och en önskan om att kunna bryta vissa mönster som de senaste åren orsakat mig en hel del fysiska och psykiska problem.
2020 har således inte varit helt fel. Jag har fått tvärbromsa och dyka djupt in i mina tankar och värderingar.
Aldrig mer vill jag jobba så mycket som jag gjort de senaste 4 åren. Av 2021 önskar jag mig nya möjligheter att fördela min arbetsbörda, skedde det sen på ett sätt jag inte just nu kan luska ut, men jag får bara lita på processen. Jag vill ha mera tid för familjen och min hälsa och jag vill konsumera mindre men smartare.
Jag har ju sett att vi klarar en extremt pressad ekonomi. Livet bär alltid, på ett eller annat sätt.

Ja vill tacka min man och min familj och närkrets för all kärlek och allt stöd.
Kanske 2021 är ett mycket snällare år för oss alla? Ett år fyllt av kärlek, kramar, glädje och fester. Och livslust!!
Tack coronaåret- vi lärde oss en hel del. Lesson learned. Vi går vidare.

JOULUKUU
Romahduksen kuukausi kun keho ja psyke eivät enää jaksaneet liian pitkään jatkunutta stressitilaa. Keho protestoi valtavasti erilaisilla fyysisillä oireilla ja olo oli kipuileva, turvonnut, kramppaileva, itkuinen, hauras ja arvoton.
Sain ajan lisätutkimuksiin ( vatsan tähystys) ja etätapaamisen psykologin kanssa.
Aika nopeastikin löytyi erilaisia syitä kun aloimme käydä läpi viimeisten vuosien menoa. Olen ollut itselleni ankara ja armoton enkä ole löytänyt tasapanoa vaan olen paiskinut töitä liikaa ja ummistanut silmiäni kehon avunhuudoille. Korona ja sen tuoma psyykkinen stressi oli vain viimeinen isku, taustalla on paljon muutakin.
Ja toivottavasti vatsan tähystys ei paljasta mitään mitä ei voisi hoitaa.

Coronavuosi on siis ollut tavallaan heräämisen vuosi, kuten monelle muullekin, se on ravistanut ja koetellut mutta saanut puntaroimaan omia arvoja ja tulevaisuutta. Ehkä seurava vuosi on tasapainon vuosi. En tiedä millä keinoin, mutta pitää vain luottaa prosessiin. Tällä hetkellä vältyin masennusdiagnoosilta vaikka ihan lähellä olenkin, kuinka vieraalta itselleni se kuulostaakin.
Minua vaivaa lähinnä kova ahdistus ja jatkan vielä psykologin juttusilla ensi vuoden aikana.

Sekaisin mielin jätän siis vuoden 2020 taakseni. Kiitän aviomiestäni ja lähipiiriäni kaikesta rakkaudesta ja tuesta. Olkoon 2021 meille kaikille armollinen vuosi ja täynnä rakkautta, halauksia,läheisyyttä ja juhlia!! Ja ennen kaikkea intoa, jaksamista ja elämäniloa.

Kiitos koronavuosi – opetus meni perille!

TILL SIST:

Summa summarum- 2020 – kontrasternas år. Jag säger inte motgångarnas, för motgångar är bara kontraster i livet. De ger och djup och distans och utan dem vore livet platt. Utan tuffare tider skulle vi vara oförmögna att se motsatsen- det goda. Ett nej är sällan heller ett enkelt och rent nej, utan oftast en väg till något annat. Något mer lämpligt som man ser betydelsen av först efteråt. Det har jag upplevt flera gånger och tackat högre makter som styrt mig bort till tryggare vägar.
Så vill jag se det och således vill jag kanske också tacka detta galna coronaår som ju öppnat mina och många andras ögon för så många nya sidor att se på saker.
Inget ont som inte för något gott med sig.

Varm kram och tack för att du orkat läsa.
Jag önskar dig ett fantastiskt nytt år 2021!!

LOPUKSI
Summa summarum- 2020 – kontrastien vuosi. En sano että vastoinkäymisten , koska vastoinkäymiset ovat itse asiassa kontrastia. Ilman niitä rankempia asioita emme näkisi iloakaan ja elämä olisi tasapaksua mömmöä.
Negatiiviset asiat, kuten esimerkikisi kielteiset päätökset ovat usein portti uuteen suuntaan, jonka (- harmillista kyllä- ) ehkä näemme vasta myöhemmin. Olen tämän useaan otteeseen kokenut ja jälkeenpäin kiittänyt sitä johtavaa voimaa joka on vienyt minut toiseen turvalliseen suuntaan.

Näin tahtoisin ainakin suhtautua asioihin, ja sen myötä ehkä kiittää tätä koronavuotta siitä että minun ja monen ihmisen silmät ovat avautuneet uusille asioille ja mahdollisuuksille.
Ei mitään pahaa joka ei toisi jotain hyvääkin mukanaan…

Lämmin halaus ja kiitos että jaksoit lukea,
Toivotan sinulle upeaa Uutta Vuotta 2021!!

Julen 2020 – liten men naggande god trots allt.


Vårt julfirande blev väldigt litet och fastän jag var väldigt ledsen och nere före jul , måste jag säga att det ändå blev bättre än väntat. Man gör så gott man kan och det bästa av det man har, men nog måste jag säga att det kändes lustigt att ha sterisol i ändan på plockbordet och att sitta i våra egna hörn långt från varandra, vädra med jämna mellanrum och inte ge en enda kram som tack för julklapparna. Vi hade alla egna handdukar på toaletten också hängandes på tryggt avstånd från varandra- hur många tänkte på den detaljen? Ännu har 10 -14 dagar inte passerat men jag hoppas vi är på den säkra sidan.

Vi var ett litet gäng, mannen, mina föräldrar och mina två söner. Tiden före gällde självisolering så gott det gick, vilket innebar distansjobb, studier på distans och att handla mat och annat på konstiga tider utanför rusningstid eller via online tjänster. Jag utnyttjade bland annat click and collect och känner att det nog varit den lättaste julen på länge om man tänker på att handla julklappar.

I år blev det dessutom många hemgjorda julklappar- dels pga att jag hållit mig hemma så mycket som möjligt, och för att ekonomin helt enkelt inte gav efter för några större utsvävningar. Helt okej så. Jag tror att åtminstone mössorna var uppskattade. Den lilla lädertäggen gjorde pricken på i om man säger så.
Jag gjorde en åt mig själv också, i min favoritfärg.
Jag ska försöka mig på en årskrönika här på bloggen före det nya året, men får se vad det blir. Att göta inlägg tar mer tid än man kan tro.

JOULU 2020

Vietimme joulua pienessä jengissä ja vaikka olin todella allapäin ennen aattoa, pitää myöntää että joulusta kuitenkin tuli olosuhteisiin nähden ihan ihan hyvä. Ensimmäistä kertaa elämässä noutopöydässä alussa oli käsidesiä ja kaikki istuivat eri puolilla huonetta pitäen turvavälejä. Tuuletettiin tasavälein eikä halailtu. Kaikilla oli vessassa ihan ikiomat käsipyyhkeet. Noudatimme kaikkia sääntöja ja toivon että olemme turvassa vaikka sen tietääkin vasta kun 10-14 päivää on kulunut. Ennen joulua olimme kaikki parhaamme mukaan etätyössä tai etäopiskelussa, teimme ostoksia online tai kävimme kaupassa outoon aikaan silloin kun ei ollut ruuhkaa. Itse käytin esim click and collct palvelua ja täytyy sanoa että jouluostokset eivät ikinä ole olleet näin helppoja.

Tänä vuonna taloudellinen tilanne oli sellainen että enimmäkseen tein lahjat itse. Taisivat ainakin pipot olla suosittuja. Tein joulun jälkeen itsellenikin lahjan, tuon kuvassa näkyvän pipon ja kaulurin lempivärissäni.

Yritän ehtiä tekemään jonkinlaista vuosikoostetta mutta katsotaan ehdinkö ennen kuin vuosi vaihtuu. Näihin postauksiin uppoaa yllättävän paljon aikaa.



( bild från mobilen)
( bild från mobilen )

Ett märkligt år, en märklig jul

Detta går väl ändå till historien som en av de märkligaste jular i modern tid. Samtidigt kan det kanske tänkas att det behövs lite kriser i vårt bortskämda bekvämlighetssamhälle för att vi ska vakna upp… ? Året har sannerligen rubbat våra tankebanor och många upplever att de fått tänka om när det gäller både livsstil, konsumtion och värderingar.

Vi har gått från att se skurkar i mask som något farligt, till att tycka att människor minsann är farliga skurkar om de inte bär mask (!) och till att det är okej att komma ut från toan på jobbet och lukta sprit… och att det är rätt så skönt ibland att inte känna press på att vara social utan fritt fram att låsa in sig hemma, belägra soffan och knäppa på Netflix utan ett sting av dåligt samvete. Men vi har också fått pruta på mycket.

Eftersom allas upplevelser är olika men det här är min blogg så ska jag ösa ur mig lite av mina egna känslor. Vad jag fått offra. Och jag säger bara en sak först – bespara er från meningen om att det finns folk som har det värre. Jag vet det. Mycket väl. Det går ingen egentlig nöd på mig, men ändå finns det saker jag saknar och som kan vara bra att skriva ner. Om inte annars, så för att jag själv en dag igen ska minnas vad jag värdesätter mest i livet och så att jag själv ska kunna ta avstånd senare och begrunda vad som egentligen hände och hur det påverkade mig för resten av livet.

För mig känns det alldeles totalt främmande att sakna resandet. Det har aldrig varit någon stor grej jag gillat.
Jag längtar egentligen bara efter en tur till stugan. Men jag saknar närhet och kramar, beröring och spontanitet. Jag saknar barnbarnet i min famn så det gör ont. Hade vi inte fått den där ena trygga semesterveckan med henne i somras så hade jag nog gått sönder. Tack för den ❤ , den gav mig styrka för jag anade att den andra vågen var bakom knuten. Eller ja, jag visste att den var oundviklig…
Paradoxalt är det här året då jag har mer tid än någonsin, men inte kan använda den till att umgås med henne. Klart det känns lite surt va?
Utöver det saknar jag gymmet, loppisar och cafeer, en middag på en restaurang. Att tacka någon eller säga hej med en stor varm kram. Att handla veckoslutsmat tillsammans. Jag saknar umgänge, lunchsällskap, kaffepauser i sällskap, helgmiddagar med gäster, vinkvällar med vänner ja whatever som man kan göra varsomhelst och närsomhelst och helt spontant. . Sånt som många gjort under hela pandemin, men som jag bara hann ta för mig av lite lite grann i juli när läget var lugnt i några veckor. Resten har varit att avstå avstå och avstå. Väga och välja. Bedöma riskfaktor.

Jag saknar en del av mitt jobb, men inte takten man har med två jobb. Den vill jag inte tillbaka till mera, men frågan är ju hur jag ska unvika det när allt väl kör igång igen? Prioriteringar och balansgång…
Jag saknar min studio och den förväntan jag kände när jag byggde upp den för ett år sedan, och nu är jag ju bara ledsen att jag inte kunde ha den kvar. Jag undrar om jag mera någonsin vågar köra på och uppfylla mina drömmar när allt bara kan rasa i ett nafs?
Jag har haft stunder då jag känt mig värdelös och onyttig då så många fått se besvär och göra om en hel del saker på grund av mig. Förlåt. och tack. Tack till min kära man som orkat och som också fått offra så mycket.
För ja, som anhörig till en riskgruppsperson kan man ju inte ränna runt heller och öka risken.
Tack till min andra arbetsgivare och min underbara förman, som ordnat och stått i för att hålla mig trygg men så att jag ändå fått göra någon nytta och att jag fått mat på bordet. Det har kännats viktigt att ha ett halmstrå att hålla i, att fortfarande kunna göra en insats, om än mindre än förr.

Tack till mina få men fina fotokunder som nappat på utefotograferingar. Tack till sommaren och semestern som gav ett litet virusbrejk. Och tack gode gud att vi hade en stuga att åka till. Mentalt rasade jag lite ihop när säsongen tog slut. Tappade fotfästet och dök i ett depressionshål och jag har inte riktigt kravlat mig upp ur än.
Ändå har jag alls inte varit helt fysiskt inlåst, Några månader kunde jag till och med jobba bland folk ett tag, om än väldigt skyddat, men för en som jobbat i tusen ryck och varit mycket aktiv är det här inte alls en lätt grej att plötsligt vara tvungen att väga precis alla kontakter i vågskål.

Att vara i riskgrupp men i arbetsför ålder är inte lätt. De flesta som lever på i nästan vanlig takt tycker ju att man överdriver och är onödigt hispig – ja rent av kanske lite hysterisk på gränsen till patetisk… Gud så hon håller på… Att man skrämmer upp folk när man i själva verket bara handskas med realiteter som ska hålla en skyddad. Jag ska erkänna att jag blev riktigt lättad när munskyddsrekommendationerna kom, för jag var så trött på att vara annorlunda…
För den som är ung och frisk är det här viruset kanske ingen grej man tänker på jämt, men för mig kan det var slut kaputt finito på livet bara av att vara i fel rum med fel person på fel tid. Säg mig då, hur kan man inte vara rädd? Jag är inte beredd att dö än, sannerligen inte.

Jag tänker inte dölja att jag farit illa. Jag har mått väldigt lågt mellan varven och jag vet inte ännu riktigt ännu hur det står till med den mentala biten. 9 månader av rädsla sätter sig i kroppen och jag har en hel del problem med magen och kroppen i övrigt som jag inte alls vet om de är rent fysiska eller psykosomatiska. Den ekonomiska biten stressar ju också. Att bli av med 2/3 delar av inkomsten förstör väl nattsömnen och rör om i magsyrorna för vem som helst?

Jag har inte kravlat mig upp ännu utan lever i vacuum tills vaccinet är här. Det blir årets julklapp det, även om det blir en lite senare leverans. Tills dess gäller det att inte dra på sig en smitta. Vore tragiskt att dö på slutrakan, just före mål, heh.
I övrigt har julen lite förlorat sin glans, och klapparna lite sin betydelse.
Inget är som förut, men jag hoppas det blir det en vacker dag. På den här lilla hemmanivån alltså. Vi behöver nog inte gå tillbaka till vårt stressade konsumtionssamhälle mer…

Och för att det inte ska bli allt för dystert så kommer här lite stämningsbilder. Något som redan börjar bli en jultradition.

Sköt om dig- stay safe.

ERIKOINEN JOULU
Tuosta ruotsinkielisestä osiosta tuli niin pitkä etten oikein nyt jaksa tehdä käännöstä mutta teenpä jonkinlaisen tiivistelmän…
Lyhysesti kuitenkin totesin että vuosi on ollut merkillinen ja äärimmäisen rankka. Riskiryhmäläisenä ei ole helppoa olla erilainen ja ympäristö leimaa helposti hysteerikoksi vaikka itse yrittää vain tehdä oikein eikä leikkiä kohtalon kanssa. Väärän ihmisen kanssa samassa tilassa väärään aikaan voi osoittautua kohtalokkaaksi. Tässä ei ole varaa alkaa uhkarohkeaksi ja ottaa riskejä ja joka nurkan takan vaanii uusi tartuntariski. Valehtelisin jos sanoisin etteikö ole omaan mielenterveyteen vaikuttanut tämä jatkuva jännitystila johon mhös vaikuttanut oman toimeentulon huomattava kutistuminen.

Minua ympäröi kuitenkin ihanat ihmiset jotka ovat auttaneet läpi rankkojen aikojen ja kiitänkin heitä
( rakas aviomies, läheiset, työnantajat ja ihana esimieheni ) saamastani tuesta. Kiitän työmahdollisuuksista, ymmärrryksestä ja siitä että olen saanut mahdollisuuden tehdä töitä turvallisesti. Työ on muuttunut huimasti ja kerrankin on aikaa muullekin mutta suureksi surukseni en voi sitä käyttää asioihin jota haluaisin, kuten esimerkiksi tapaamisiin lapsenlapseni kanssa. Kaipaan valokuvastudiotani ja mietin uskallanko enää koskaa kokeilla siipiäni. Kaipaan salilla käymistä ja kaikkea ihan normaalia kuten kirppareita, kahviloita ja viini-iltoja ystävien kesken. Sellaisia asioita joista jotkut eivät ole koko pandemian aikana tinkineet ollenkaan mutta minulle olleet ihan mahdottomia. Noh, onneksi heinäkuussa pääsin sellaista vapautta pikkuisen kokeilemaan mutta se ilo jäi lyhyeksi. Osasin kyllä arvata että toinen aalto tulisi.

Vuoden aikana olen käynyt syvällä tunteissani ja saanut tsempata että pysyisin pinnalla. Keho ja mieli on väsynyt ja sielu kaipaa virikkeitä ja “normaalia ” kanssakäymistä, kosketusta, halauksia ja läheisyyttä.

Joulun aika on minulle aina ollut maaginen mutta nyt siitä puuttuu hohto. Toivottavasti elämä palaa joskus taas ennalleen. Ainakin näin ihan kotitasolla. takaisin stressaavaan arkeen ja kulutukseen en halua.

Rokotusta tässä odottelen. Siitä tulee vuoden lahja, vaikka myöhässä saapuukin. Siihen asti pitää pysyä terveenä. Olisi turhaa kompastua ja luiskahtaa arkkuun ihan maalisuoralla.
Jotta tämä nyt ei ihan synkäksi kuitenkaan menisi, niin tässä vähän jouluisia fiiliskuvia. Eräänlaiseksi perinteeksi sekin jo muodostunut.

Pidä huolta itsestäsi- stay safe.

Lite mer Vintage

Här kommer några fler bilder från vårt Vintage- fotoprojekt. ( se tidigare inlägg )
Vi stack oss in till Konstmuseet men det blev lite svårt. Med munskydd och glasögon och svettig fotograf. Ja, jag såg absolut ingenting men tydligen kan jag fota fast jag famlar i blindo! Att redigera var sedan en pärs i sig också för en blandning av dagsljus och artificiellt ljus var ett faktum.
Men härliga Anna, hon stod där som en klippa, lugn trots nyfikna blickar. Hon är som gjord för detta!

Snabba var vi, stackars Anna hann inte riktigt njuta av kaffet men jag vill inte vistas mer än riktigt riktigt korta stunder i offentliga utrymmen, och väljer noga tidpunkter då det är lugnt och folktomt. Jag längtar så efter normala tider, men det gör vi ju alla…
Hur som helst så gav det här projektet mig så mycket och en av de viktigaste var en känsla av att ha något att fokusera på, för just nu är det ju lite tunt med saker som får det att pirra till lite extra i kroppen.

LISÄÄ VINTAGEA
Tässä muutama lisäkuva vintageprojektistamme ( lue edllinen postaus )
Teimme pikavisiitin taidemuseoon mutta ah, olipa vaikeaa. Silmälasit huurussa kuvasin sokeana mutta ilmeisesti olen tätä tehnyt niin kauan että se onnistuu niinkin heh. Kuvien editointi oli sitten seuraava haaste koska sekavalo oli melkoista. Päivänvaloa, keinovaloa ja paljon vastavaloa.
Anna vaan siinä hoiti homman tyynen rauhallisesti vaikka ei kahvista ehtinyt nauttiakaan. Hän on tähän hommaan kyllä kuin luotu!

Nopeita oltiin todellakin, koska en voi biettää julkisissa tiloissa aikaa. Valitsen ajankohdan tarkkaan että on mahdollisimman tyhjää ja hiljaista.
Kaipaan niin normioloja mutta don´t we all?…

Enivei, tämä projekti antoi minulle todella paljon ja yksi niistä tärkeimmistä asioista oli se että sain jotain johon keskittyä täysillä ja edes hetkeksi unohtaa että ilonaiheet ovat näinä päivinä vähän kiven alla.