Min barndoms stad Åbo

Idag föreslog mannen att vi skulle åka till Åbo och besöka cafe´ Fika på Biskopsgatan. Jag var inte svår att övertala, speciellt inte när han föreslog att vi skulle ta kamerorna med.

Jag bodde på Biskopsgatan när jag var mellan tre och tolv år och ni vet, det var just de där bekymmerslösa barnaåren då man bara lekte och lekte. Man var ute för det mesta, lekte och spelade tio stickor på ett bräde, skrann, klättrade i träd, kastade ekollon och lekte affär och kurragömma. Jag fick göra det på en underbara gata, med många charmiga trähus, mitt i Åbo Akademi kvarteren.
Härifrån har jag så många fina minnen! Vid kiosken vid Domkyrkan köpte vi godis och glass, vid Sibeliusmuseet balanserade vi på betongstaketet och så skidade vi i parken framför Domkyrkan.

Jag längtar sällan tillbaka, men när jag nu ser hur Åbo har utvecklats och åstranden blivit som ett enda stort vardagsrum för Åboborna med cafeer, restauranger , konst och ett underbart bibliotek så känner jag nog ett litet sting i hjärtat av längtan.

 

LAPSUUTENI TURKU
Tänään mieheni ehdotti matkaa Turkuun ja että mentäisi kahville Cafe´ FIKAan Piispankadulla. Ei tarvinnut kahdesti sanoa, etenkin kun hän ehdotti että ottaisimme kamerat mukaan.

Asuin Piispankadulla lapsuusvuosina ja teidättehän että ne olivat juuri ne ihanimmat huolettomat vuodet kun vaan leikittiin aamusta iltaan. Luisteltiin, leikittiin ja  pelattiin kymmenen tikkua laudalla, kiivettiin puissa, heitettiin tammenterhoja ja leikittiin kauppaa ja piilosta. Kaiken tämän sain tehdä ihanassa ympäristössä, kauniiden puutalojen keskellä Åbo Akademin kortteleissa. Täältä on niin ihania muistoja! Tuomiokirkon vieressä olevasta kiskasta ostimme jätskiä ja irtokarkkeja, Sibeliusmuseon betoniaidalla tasapainoiltiin  ja puistossa kirkon edessä hiihdettiin.

Harvoin kaipaan takaisin, mutta kun nyt näen miten ihanaksi Turku on kehittynyt niin tulee kyllä vähän ikävä. Jokirannasta on muodostunut Turkulaisten upea olohuone jossa on ravintoita, kahviloita, taidetta ja ihana kirjasto.

 

 

 

Gatan där vi bodde-
Lapsuuden aikojen kotikatu

 

 

Bakgården. På den högra sidan av balkongen var vårt köksfönster, och det största fönstret var mammas och pappas sovrum. Där ropade vi på gården: maammmaaaa kom i fönstreee

Takapiha. Parvekkeen oikealla puolella meidän keittiön ikkuna ja isoin ikkuna oli vanhempien makkari-ikkuna. Siellä sitten huudeltiin: Äitiiii, tuu ikkunaan…

 

 

Gården var inte så fin då tror jag och så bodde det arga tanter i mitthuset och de ville  inte ville ha lekande barn där. Och någons katt bajsade alltid i sandlådan…

Piha ei kyllä siihen aikaan ollut näin kaunis ja kiukkuiset tädit huusivat ikkunoista ettei saanut leikkiä pihalla ja jonkun kissa kakkasiaina hiekkalaatikkoon..

 

 

 

 

 

 

 

 

Bakom Sibeliusmuseet.
Sibeliusmuseon takana.

 

 

 

 

Kiosken där vi köpte glass och godis.
Kiska jossa ostettiin karkkeja ja jätskiä.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill ha en liten Fiat!
Tahtoo pikku Fiatin!