Det finns inte alltid ett piller för allt

I våras var jag nära en krasch. Jag sov otroligt dåligt, jobbade på tok för mycket ( åtminstone i förhållande till återhämtning ) , och mådde allmänt dåligt på grund av förändringar i min kropp. Det var riktigt jobbigt men det blev blev inte heller enklare av att min kära pappa fick en cancerdiagnos. I trötthetsdimman kände jag hur marken försvann under mina fötter… Man blir liksom extra skör när man är supertrött. Sådär som att man går i bitar bara av att någon frågar hur man mår. Ni vet? Gråten är som en ytspänning.

Pappas story är än story för sig. Hans hårda kamp. Han har varit så otroligt stark och lugn hela sommaren, trots strålbehandling med tillhörande brännskador och slang rakt in i magen ifall maten inte skulle gå ner. Lägg en värmebölja utan dess like till det, och därmed också extra tungt att vara, utan möjlighet att bada och svalka sig. Just nu är läget lugnt tills vi vet om den tuffa behandlingen gett resultat. En väntan alltså. En lång sådan.

Själv fyllde jag femtio. Inget farligt i det. Femtio är ju det nya trettio säger man, men jag måste ju säga att hur man än blundar så vet kroppen hur gammal den är. Som ålderstillägg  får man kanske klimakteriebesvär, och de kan te sig på olika sätt. Alla har vi väl hört om sura klimakteriekärringar men gud alltså, jag måste säga att vi tjejer måste prata mer om det här!!! Visst har jag ju hört att det är jobbigt, men aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig hur mycket det skulle påverka ens dagliga liv. Och det finns inte ett mirakelpiller för alla. Verkligen inte. För somliga jo, men inte för alla. Jag hör inte till dem. Inte min väninna heller. Vi kämpar oss igenom dagar då det känns som att man glöder inombords. Som en grillglöd i bröstet som någon plötsligt blåser liv i. Väldigt svårt att förklara, men plötsligt väller en våg av hetta över en! Man kan också helt oväntat bli dyblöt av svett, röd i nyllet och sminket rinner och håret blir vått. Man sover nästan inget alls och tappar både koncentration och minne och känner att livslusten sugs  ut som närman sugrörsslurpar ur sig det sista ur en smootie. Galet. Jag var inte beredd på HUR mycket det skulle fylla ens tankar under dagen. Hur svårt det är att sköta sitt jobb när det riktigt ångar om en, och det enda man kan tänka på är att måtte detta gå över fort fort!  Man är verkligen inte arbetsför alla dagar och när man sen utöver det kanske sovit bara 2-3 timmar per natt när det är som värst så kan ni kanske tänka er hur skarp man är i tanken???  Och hur glad man är? ( på tal om sura klimakteriekärringar )  Ser kunden att det ångar om mig? Luktar jag illa? Syns det att kläderna klibbar vid kroppen? Och varför får jag plötsligt så jäkla kallt? Upp och ner som en berg och dalbana och aldrig är jag rätt klädd. Det är obekvämt och väldigt olustigt och efter bara några timmars sömn är man inte beredd att flytta berg precis.

Väninnan och jag har testat det mesta: diverse olika naturpreparat, olika tesorter, e-epa, soijabönor, barbiturater, akupunktur, yoga och motion, och till och med depressionsmedicin ( det sistnämnda som desperat sömnhjälp och det funkar men man blir verkligen obehagligt luddig och trög så jag vågar inte ta dem så ofta ) .  Vi har inte testat hormoner. För se det är inte alltid möjligt, det är inte ett alternativ för alla . För min egen del så kämpar jag mitt krig utan dem tillsvidare, då vi har en förhöjd bröstcancerrisk i släkten. Man får goda råd. Jodå, men oftast av dem som inte har en blekblåaste aning om hur det är när det är som värst.

I det här kriget behöver man ett starkt stöd vid ens sida. En partner och en familj som förstår. En arbetsgivare som förstår. Både väninnan och jag har det. Underbara kärleksfulla män vid vår sida, som orkar lyssna, krama och älska, hur “jobbiga” vi än är. Alla har inte det och det är därför jag tycker att man måste prata mer om det här. Så att flera män och flera arbetsgivare skulle förstå hur det det här spöket för en period på kanske 1-10 år ( både styrka och längd varierar ) kan ta över ens kropp och förändra allt från de synliga förändringarna till ens psykiska balans. Ska vi idag prata öppet om mens, ska vi också prata öppet om menopaus.

Nu blev det ett långt inlägg det här men det har legat och grott ända sedan våren. Istället för att skriva ner det här i min dagbok så har det blivit ytliga inlägg som varit lättare att slänga ut. Jag har inte haft orken att greppa pennan, inte orken orken att förklara. Så trött var jag att det faktiskt resulterade i att vi nu har ett nytt sovrum. Ett med en dörr som man kan stänga om man vill gå och lägga sig tidigt, eller försöka somna tidigt på morgonen när den andra stiger upp. Ett där det är mörkt och tyst.

Jag hade egentligen tänkt skriva om det sovrummet, men det får bli till nästa inlägg. Ingressen blev såhär lång. Tänka sig. Men nu har jag talat om det som vi borde tala mera om. Om kvinnor som lider i tysthet för att det inte finns ett piller till allt.

****

KAIKKEEN EI LÖYDY HELPPOA RATKAISUA

Keväällä olin romahduksen partaalla. Nukuin ihan älyttömän vähän, tein liikaa töitä palautumiseen nähden, ja voin huonosti kehossa tapahtuvien muutosten takia. Oli rankkaa,  ja vielä rankemmaksi muuttui kun rakas isäni sai syöpädiagnoosin. Kaiken kattavassa uupumuksessa tunsin miten matto vedettiin jalkojeni alta… Väsyneenä tuntee itsensä niin uskomattoman hauraaksi. Riittää että joku kysyy vointia niin hajoat tuhanneksi palaseksi. Itku on kuin pintajännite lasissa.

Isän sairaus on ihan oma tarinansa. Hänen kova kamppailunsa. Uskomattoman vahvana ja urheana hän on jaksanut sinnitellä, vaikka sädehoito ja sen seuraukset ovat olleet rankkoja. Mahaletku ( varmuuden vuoksi jos nieleminen olisi mennyt mahdottomaksi ) esti uimisen ja kesän uskomattomat helteet koettelivat vanhaa haurasta miestä. Nyt seuraa pitkä odotus. Mahaletkun mahdollinen poisto, ja se kaikkein tärkein- onko hoito tepsinyt?

Kesällä täytin viisikymmentä vuotta. Noh, ei se ollutkaan niin vaarallista. Fifty is the new thirty, eikös vain?- mutta tosiasia on, että keho kyllä tietää miten monta vuotta olet! Ikälisänä ehkä saat “ihania” vaihdevuosioireita ja ne voivatkin esiintyä eri tavoilla ja eri teholla.
Jokainen on varmaan kuullut vitsejä kärttyisistä vaihdevuosinaisista ja mummukuumeestakin vitsaillaan, mutta siihen on kyllä syynsä, ja meidän pitää puhua tästä ääneen!! Siis oikeasti! Olin kuullut tarinoita kuumista aalloista ja hikoilevista vihaisista naisista mutta en ole pystynyt oikein sisäistämään mitä kaikkea vaihdevuodet tuoda mukanaan . En osannut kuvitellakaan että se voisi vaikuttaa jokapäiväiseen elämään näin vahvasti!!
Joka vaivaan ei pilleriä löydy. Ei siis tähänkään. Ei ainakaan kaikille. Minä en kuulu niihin, eikä hyvä ystäväni myöskään. Kamppailemme päivien ja öiden läpi. Välillä kehon sisällä jyllää tulikuuma hiillos, sellainen sisäinen tulikuuma hehku ( eikä mikään kaunis vertailu tää ) jota on vaikea kuvailla mutta tuntuu kuin hiilikasa rinnassa johon puhalletaan ilmaa. Ihan yhtäkkiä ja varoittamatta hiki virtaa, naama muuttuu punaiseksi ja meikit valuvat, ja hiukset ovat märät. Nukkuminen on unen pintaraapaisua, keskittyminen kehnoa ja muisti pätkii. Elämänlaatu ja elämänilo laskee huomattavasti kun tämä olotila jotenkin valtaa sinut ja alkaa elämään omaa elämäänsä jota et pysty hallitsemaan. En osannut arvata sen olevan tällaista! En osannut arvata että se vaikuttaa työn laatuun ja keskittymiseen niin vahvasti. ( Huomaako asiakas että minusta oikeasti nousee höyryä? Tai että vaatteet liimautuvat ihoon? Haisenko? Teenkö virheitä koska olen niin väsynyt että pää ei jaksa keskittyä? Apua tahdon ulos, täällä on kuuma!!! Apua tehkää jotain! Nyt tuli kylmä! Hiki ja kylmä samaan aikaan? Ja aina väärät vaatteet ) Kahden tunnin yöunien jälkeen ei ehkä ihan siirretä vuoria.

Ystävän kanssa olemme kokeilleet kaikenlaista ja vaihtaneet kokemuksia. Luonnontuotteita, teetä, e-epaa, soijapapuja, barbituraatteja, akupunktiota, joogaaja jopa mielialalääkkeitä ( tuo viimeinen nukkumiseen mutta niistä muuttu zombieksi joten vältän todellakin ) Hormonit ovat jääneet testaamatta. Ne kun eivät kaikille sovi, eikä kaikkia autakaan. Meillä on lisääntynyt rintasyöpäriski suvussa joten se ei ole vaihtoehto minulle. Käyn sotaan muilla keinoilla. Niillä vähäisillä. Ja neuvoja tulee. Usein hassua kyllä niiltä joilla ei ole hajuakaan miltä tämä tuntuu kun tilanne on pahimmillaan.

Tässä sodassa tarvitaan vahvaa lähimmäistukea. Kumppani ja perhe joka ymmärtää. Työnantaja joka ymmärtää. Se minulla on, ja ystävälläni myös. Meillä kummallakin on ihanat rakastavat empaattiset miehet rinnallamme jotka jaksavat kuunnella, halata ja rakastaa no matter what. Kaikilla ei sitä ole, ja sen takia toivon että näistä asioista keskusteltaisiin enemmän. Haluan että jokainen kumppani tai työnantaja ymmärtäisi miten tämä mörkö usemmaksi vuodeksi ( voi vaivata 1-10 vuotta eri vahvuuksilla ) voi vaallata kehosi ja muuttaa ei vain näkyviä ulkoisia juttuja, mutta myös sekoittaa mielen tasapainoa. Kun tänään puhutaan avoimuudesta ja halutaan puhua mutkattomasti kuukautisista yms niin nostetaan myös tämä menopaussimörkö pöydälle!

Tästä tulikin järkyttävän pitkä tunteellinen postaus. Se on hautunut keväästä saakka eikä päässyt “paperille” asti. Sen tilalle on ollut helpompi heittää pinnallisia lyhyitä postauksia. En ole jaksanut tarttua härkää sarvista, en ole löytänyt sanoja enkä ole jaksanut kertoa…
Väsymys johti myös isoon päätökseen ja nyt meillä on uusi makuuhuone. Sellainen jossa voi sulkea oven. Jonka saa hiljaiseksi ja pimäksi. Jonne voi vetäytyä aikaisin nukkumaan tai venytellä mahdollista aamua jos toinen herää aikaisin ja itsellä vapaa aamupäivä.

Olin ajatellut että tämä postaus olisi kertonut siitä makkarista, mutta se jääkin seuraavaan postaukseen. Tästä aloitustekstistä kun tuli yllättäen näin pitkä vuodatus. Mutta sainpahan sanottua sanani. Meidän on puhuttava näistä kipeistä asioista joita ei ihan vaan yhdellä pillerillä poisteta. Kaikkeen ei löydy helppoa ratkaisua.